I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.
Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.
För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.
Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.
”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.
Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.
4 kommentarer:
sorry men Sveland kan inte deppa över ett helt uppslag . Vi har inte råd med det. Det finns strategier och politik mot såväl antifeminism som andra mörkrets krafter. Peppa hellre än deppa.
OCH det finns faktiska bra saker som händer . Samtidigt. I Sverige och utomlands.
PK-stämpeln är avsedd att ge anständiga människor ett eget rasistproblem. Högerextremister klagar över att de inte får vara rasister utan att behöva kallas det också eller stämplas som det. PK är deras motstämpel. Det måste vi hantera. Men vi ska göra det med pepp istället för depp. Bra sagt, anonym.
Verkar som att ni inte ser något problem med Svelands artikel. Lite beklämmande med sådan brist på klarsyn
de problem jag ser i svelands artikel är dem jag bemöter i blogginlägget. det tycks inte vara samma problem som kristian j ser. detta är inte särskilt beklämmande.
Skicka en kommentar