Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande