"Jag behöver en kavaj till Första Maj!" messade maken. Så nu ligger den i packningen. Klara, färdiga, gååå! till 1 Maj, alltså. Liksom ifjol servar Politik och poesi med en enklare turlista:
I Göteborg samlas vänstern på Andra Långgatan kl 1315, och Lasse Ohly talar på Gustav Adolfs torg någon gång efter 1445.
I Malmö, min favoritstad, samlas man på Möllevångstorget kl 11 för att höra vänsterns EU-kandidater Hanna Löfqvist och Berivan Öngörur.
Linköpingarna samlas kl 12 vid Konsert & kongress och hör sedermera Kalle Larsson i Trädgårdsföreningen.
Stockholm brukar ha världens största demonstrationståg sådär på ett ungefär! Det börjar på Medborgarplatsen kl 12 och slutar i Kungsträdgården med hälsningar från grekiska Synaspismós och SEKO Sjöfolk samt tal av vår EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson och Ung Vänsters Tove Liljeholm. Att Blåsorkestern spelar Internationalen behöver knappast påpekas.
Örebroarna samlas kl 13 vid Skattehuset och knallar på till Stadsparken där partisekreterare Anki Ahlsten talar efter 1330.
Falun har samarrangemang med Socialdemokraterna, det ska bli intressant. Vi samlas på Stora torget kl 1030 och hör Daniel Riazat från Ung Vänster, sen är det firande på Gamla Elverket från kl 12.
Hudiksvall, en annan liten favo-stad, har samling i Rådhusparken kl 13 med tal av Alf Norberg m fl samt irländsk musik utanför Folkets Hus kl 14.
I Skellefteå går man i tåg från Odentorget kl 1345 och har möte i city mellan 14 och 15, sedan kommer SAP dit.
Umeå-vänstern samlas vid Mimerskolans fotbollsplan kl 11 och går till Rådhustorget där EU-parlamentarikern Jens Holm talar kl 12.
Så är vi uppe i Haparanda där Lena Tjäder och Pekka Hyötylä talar på Torget kl 1030.
Om du inte bor i någon av de här städerna, kolla Vänsterpartiet för fler orter där man tågar mot borgarstyre och kapitalism, för demokrati och socialism!
onsdag, april 29, 2009
tisdag, april 28, 2009
Dröm, hopp och moderater
Jag drömde en natt att min bil blev stulen, så att jag ringde försäkringsbolaget. De svarade att jag inte kunde få ut någon ersättning. Varför? frågade jag.
I drömmen svarade bolaget, med dendär förebrående tonen som antyder att detta är något alla borde veta:
”Ja vi höll ju på med såntdär förut, men det är ändrat sedan länge”. Jag frågade förstås av vilken orsak jag då betalat på min försäkring alla dessa år!?
Svaret i drömmen var: ”Jo men vi behöver pengarna, annars går inte företaget runt.”
Vet inte om den drömmen betyder något. Eller om det räcker med verkligheten.
Hjärtligt tack till Alliansfrittsverige som snabbloggade från Moderaternas konvent. Som konferensräv är det lätt att känna igen sig i minglandet, mumlandet, messandet. Här är några fina bitar:
Från moderat håll frågades retoriskt: ”Ska vi hålla i statsfinanserna eller göra av mer pengar än vad vi har?” Alliansfrittsverige kommenterar: ”Det kallas att låna pengar. Folk gör det. USA lånar. EU lånar. Sverige hånar.”
Eller: ”Moderaternas ’Historiehörna’ - läs om kampen mot den allmänna rösträtten!”
Eller: ”Arbetslöshet har varit lika populärt att tala om som egna erfarenheter av könssjukdomar.”
Efter detta kan vi behöva Estebans hoppingivande analys av opinionssiffrorna!
I drömmen svarade bolaget, med dendär förebrående tonen som antyder att detta är något alla borde veta:
”Ja vi höll ju på med såntdär förut, men det är ändrat sedan länge”. Jag frågade förstås av vilken orsak jag då betalat på min försäkring alla dessa år!?
Svaret i drömmen var: ”Jo men vi behöver pengarna, annars går inte företaget runt.”
Vet inte om den drömmen betyder något. Eller om det räcker med verkligheten.
Hjärtligt tack till Alliansfrittsverige som snabbloggade från Moderaternas konvent. Som konferensräv är det lätt att känna igen sig i minglandet, mumlandet, messandet. Här är några fina bitar:
Från moderat håll frågades retoriskt: ”Ska vi hålla i statsfinanserna eller göra av mer pengar än vad vi har?” Alliansfrittsverige kommenterar: ”Det kallas att låna pengar. Folk gör det. USA lånar. EU lånar. Sverige hånar.”
Eller: ”Moderaternas ’Historiehörna’ - läs om kampen mot den allmänna rösträtten!”
Eller: ”Arbetslöshet har varit lika populärt att tala om som egna erfarenheter av könssjukdomar.”
Efter detta kan vi behöva Estebans hoppingivande analys av opinionssiffrorna!
söndag, april 26, 2009
Homosexuellt nätverk
Efter att äntligen ha lyckats se dokumentärerna om Ebbe Carlsson i rätt ordning utan tekniktjafs är jag mållös - men tro inte att det hejdar ett inlägg.
Tydligen led mannen av någon störning, en bokstavsdiagnos eller mer själslig. Tydligen var det ingen som märkte det när ”odågan” (som en av kommentatorerna kallade honom) bufflade och charmade sig mot något som teve kallade makten men som bara var dess förbannade sällskapsrum!
Tydligen nöjde sig de högre nivåerna inom socialdemokratin med personlig bekantskap som fribiljett till hemliga uppdrag. Varifrån fick de idiotidén om att ens kompis också är bäst lämpad att vara ens kollega? Hos små barn kallas sådant beteende gränslöst, och oroar personalen. Inom den gamla socialdemokratin var partibeteckningen en merit i sig.
Tydligen gick det också an, för tjugo år sedan, att när man åker dit sätta igång med att skuldbelägga homosexualitet.
Ebbe som socialdemokrat, det var en fin kille om än lite övernitisk. Ebbe som homosexuell, se där den laglöse bedragaren!
Än idag går det att i vissa självbelåtna kretsar snacka sig fram utan andra meriter än fjäsk och bedyrad tillhörighet. Det går däremot inte längre att konspirera om homosexuella nätverk. Det kanske är dags att starta ett, ett mållöst subversivt sådant..!
Tydligen led mannen av någon störning, en bokstavsdiagnos eller mer själslig. Tydligen var det ingen som märkte det när ”odågan” (som en av kommentatorerna kallade honom) bufflade och charmade sig mot något som teve kallade makten men som bara var dess förbannade sällskapsrum!
Tydligen nöjde sig de högre nivåerna inom socialdemokratin med personlig bekantskap som fribiljett till hemliga uppdrag. Varifrån fick de idiotidén om att ens kompis också är bäst lämpad att vara ens kollega? Hos små barn kallas sådant beteende gränslöst, och oroar personalen. Inom den gamla socialdemokratin var partibeteckningen en merit i sig.
Tydligen gick det också an, för tjugo år sedan, att när man åker dit sätta igång med att skuldbelägga homosexualitet.
Ebbe som socialdemokrat, det var en fin kille om än lite övernitisk. Ebbe som homosexuell, se där den laglöse bedragaren!
Än idag går det att i vissa självbelåtna kretsar snacka sig fram utan andra meriter än fjäsk och bedyrad tillhörighet. Det går däremot inte längre att konspirera om homosexuella nätverk. Det kanske är dags att starta ett, ett mållöst subversivt sådant..!
lördag, april 25, 2009
Rädda Haga - ett strövtåg
Gamla Haga är gården där Gustav III till en början inrättade sig. För sina konseljmöten lät han uppföra turkiska paviljongen dit rådet sprang genom en korridor av granar, vintertid uppvärmd med provisoriska kaminer.
Sedan lät kungen bygga den smäckra rokokobyggnaden Paviljongen, som idag har fasta visningstider. På kullen strax intill placerade han ett litet men väl fungerande Ekotempel. Byggnaderna ligger nära Pelousen, den stora grässlänten där ett antal organiserade eller improviserade fester har utspelats under åren – ofta i Bellmans anda om man lägger till några frisbee.
Uppåt sett från Pelousen ligger Koppartälten, även de en rest av Gustav III:s turkiska period. Idag finns där kafé och ett litet fotomuseum över Haga.
Gustav III storhetsdrömde om att bygga ett lokalt Versailles, men endast grunden blev lagd. Detta halvt igenvuxna parti av fascinerande valv och brunnar kallades av Solnas skolbarn för ”urinerna”, vilket dels står för ruiner och dels för vad somliga gör i dem. Urinerna är en lagom farlig lekplats för klättring och droppstensletning.
Haga slott uppfördes av släkten Bernadotte vid tidigt 1800tal. Dess största attraktion får sägas vara den ”sessornas lekstuga” som finns på tomten. Även det mest rojalistiska barn måste bli mer imponerad av att gå fram och ta på stugan där Victorias fastrar lekt, än av att få höra att det ska ligga ett slott någonstans bakom avspärrninga roch gallerstaket. Det störs
ta säkerhetspådrag jag minns var när Chrustjev tog in på Haga slott på 1960-talet. Då tror jag parken var stängd, och det var ändå före terrrrorrristttiden.
Efter ett antal år när parken låg och drönade lika gott som sina rosévinspimplande besökare har det satsats på Hagaparken som turistmål. I sin förlängning in mot Stockholm är den nationalstadspark, den allra första tror jag. Koppartälten har rustats upp och Fjärilshuset inrättats, ett museum för fladdrande fjärilar i tropisk värme, numera ofta med konstutställningar i anslutning. Att vattnen kring Stockholm renats så att det faktiskt går att bada i Brunnsviken är en stor förbättring – i min ungdom var ”släng dej i Brunnsan” ett dödshot.
Passionerade rojalister kan ta och slänga sej ner på kungliga begravningsplatsen, ett romantiskt dunkelt mausoleum, exotiskt avskiljt genom små kanaler och grindar. Den som tröttnat på allt det gröna och vill fly in till asfalten kan promenera förbi Haga södra mot Stallmästargården och sålunda nå Sveavägens mynning. Även Sveavägen är ett minne från Gustav III som anlade paradgata nästan raka vägen från Stockholms slott ut till Versailles. Denne inspirerande personlighet hade en förmåga att vara bäst på det som bara nästan blev av…
Uppåt sett från Pelousen ligger Koppartälten, även de en rest av Gustav III:s turkiska period. Idag finns där kafé och ett litet fotomuseum över Haga.
Gustav III storhetsdrömde om att bygga ett lokalt Versailles, men endast grunden blev lagd. Detta halvt igenvuxna parti av fascinerande valv och brunnar kallades av Solnas skolbarn för ”urinerna”, vilket dels står för ruiner och dels för vad somliga gör i dem. Urinerna är en lagom farlig lekplats för klättring och droppstensletning.
Haga slott uppfördes av släkten Bernadotte vid tidigt 1800tal. Dess största attraktion får sägas vara den ”sessornas lekstuga” som finns på tomten. Även det mest rojalistiska barn måste bli mer imponerad av att gå fram och ta på stugan där Victorias fastrar lekt, än av att få höra att det ska ligga ett slott någonstans bakom avspärrninga roch gallerstaket. Det störs
ta säkerhetspådrag jag minns var när Chrustjev tog in på Haga slott på 1960-talet. Då tror jag parken var stängd, och det var ändå före terrrrorrristttiden.Efter ett antal år när parken låg och drönade lika gott som sina rosévinspimplande besökare har det satsats på Hagaparken som turistmål. I sin förlängning in mot Stockholm är den nationalstadspark, den allra första tror jag. Koppartälten har rustats upp och Fjärilshuset inrättats, ett museum för fladdrande fjärilar i tropisk värme, numera ofta med konstutställningar i anslutning. Att vattnen kring Stockholm renats så att det faktiskt går att bada i Brunnsviken är en stor förbättring – i min ungdom var ”släng dej i Brunnsan” ett dödshot.
Passionerade rojalister kan ta och slänga sej ner på kungliga begravningsplatsen, ett romantiskt dunkelt mausoleum, exotiskt avskiljt genom små kanaler och grindar. Den som tröttnat på allt det gröna och vill fly in till asfalten kan promenera förbi Haga södra mot Stallmästargården och sålunda nå Sveavägens mynning. Även Sveavägen är ett minne från Gustav III som anlade paradgata nästan raka vägen från Stockholms slott ut till Versailles. Denne inspirerande personlighet hade en förmåga att vara bäst på det som bara nästan blev av…
Nu vill vi veta om och när Victoria Bernadotte tänker flytta in, och på vilka sätt vårt natur-&-kultur-område ska begränsas för hennes skull?
fredag, april 24, 2009
Haga, vår kungliga folkliga fjäril
Republikan var jag redan. Nu undrar jag om det finns något väluppfostrat sätt att bli kvitt sin fjäskande statsminister?
Denne hundögde karl har med en hälares välvilja gått och givit bort* Haga slott till Victoria Bernadotte, försigkommen ung dam med tronpretentioner.
Slottet har tillhört bernadottesläkten men skänktes av Gustav VI Adolf till regeringen och användes som övernattningslägenhet vid internationell representation. Regeringen äger slottet formellt, men betyder det verkligen att de kan slumpa bort det hur som helst? Skulle Reinfeldt lika lättvindigt kunna sälja till Disneyland, inrätta behandlingshem för frigående psykopater eller bygga om till Oden-tempel?
Slottet har inte på länge använts som gästbostad eftersom det anses omöjligt ur säkerhetssynpunkt. För att trygga residenten mot terrorister krävs något i stil med ubåtar i Brunnsviken – det är annat än Bellmans små najader det!
Så vad krävs för kronprinsessans och dess makes säkerhet? Vilka regler, begränsningar och inrättningar kommer att bli nödvändiga här, i nationalstadsparken Haga, favoritutflyktsmålet för generationer stockholmare, solnabor, sundbybergare och sollentunaiter?
Haga är ett grönskande parkområde med en gyttjig men badbar insjövik och ettpar kaféer. Det rymmer också växthus och fjärilshus och härliga kulturminnen.
Denne hundögde karl har med en hälares välvilja gått och givit bort* Haga slott till Victoria Bernadotte, försigkommen ung dam med tronpretentioner.
Slottet har tillhört bernadottesläkten men skänktes av Gustav VI Adolf till regeringen och användes som övernattningslägenhet vid internationell representation. Regeringen äger slottet formellt, men betyder det verkligen att de kan slumpa bort det hur som helst? Skulle Reinfeldt lika lättvindigt kunna sälja till Disneyland, inrätta behandlingshem för frigående psykopater eller bygga om till Oden-tempel?
Slottet har inte på länge använts som gästbostad eftersom det anses omöjligt ur säkerhetssynpunkt. För att trygga residenten mot terrorister krävs något i stil med ubåtar i Brunnsviken – det är annat än Bellmans små najader det!
Så vad krävs för kronprinsessans och dess makes säkerhet? Vilka regler, begränsningar och inrättningar kommer att bli nödvändiga här, i nationalstadsparken Haga, favoritutflyktsmålet för generationer stockholmare, solnabor, sundbybergare och sollentunaiter?
Haga är ett grönskande parkområde med en gyttjig men badbar insjövik och ettpar kaféer. Det rymmer också växthus och fjärilshus och härliga kulturminnen.
Att kulturhistorien är av klart monarkistisk prägel gör inte Haga sämre. Det är i historien kungligheter ska befinna sig.
Reinfeldt må vara rojalist, men behöver han vara det så till den grad att den gamla seden med godtyckliga förläningar återinförs?
Viktigast av allt är frågan om Reinfeldt kan garantera att den betydelsefulla fria rörligheten för medborgarna inte inskränks när en bemärkt person som la Bernadotte flyttar in i vår park?
*Hoppsan! Att slottet ges bort är vad Reinfeldt lär ska ha sagt i teve och formuleringen i SvD på papper. I samma tidnings nätupplaga är det ändrat till: "överlåter dispositionsrätten". Detta är en annan sak, men det löser inte tillgänglighetsfrågan.
torsdag, april 23, 2009
Nio-till-tolv-årig utbildning
Röda raketer har avfyrat några häftiga sådana mot utbildningsmajoren. Mannen som säger att "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker” eller som tror att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" efter grundskolan - trots att verkligheten är den att 98% av alla ungdomar gör just det.
De två procenten som inte går gymnasiet föreställer man sig gärna som hopplösa avhoppare, men faktum är att en hel del av dem har annat att göra. Åka till hemlandet ett år eller jobba i pappas företag.
Raketerna påpekar att Björklund knappast tar några initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige, utan att det mestadels handlar om straff och kontroll av barnen.
Med allt detta sagt är det inte så att jag anser att Vänsterpartiets förslag om obligatorisk gymnasieskola är vår viktigaste utbildningsfråga just nu. Eftersom gymnasiet i praktiken är obligatoriskt. Ytterligare ett formellt tvång tillför ingenting, varken till dem som har kommit på något annat att göra eller till dem som inte vill göra någonting alls, allra minst under tvång. Men förr eller senare måste de allra flesta läsa in gymnasiet iallafall, och då ska dörren vara öppen.
Inte för att de ska bli akademiker allihop. Utan för att en gymnasieutbildning är det minsta som krävs för de flesta yrken idag.
Grundskolan måste göras så välkomnande, intresseväckande och utmanande att kunskapstörsten bibehålls och arbetslusten varar till att börja med i nio år, så att de studerande sedan vill och klarar av att fortsätta.
En okunnig arbetarklass bidrar inte till ett lands utveckling. Det insåg den tidiga arbetarrörelsen, som på den tiden hade stöd av en och annan liberal också.
De två procenten som inte går gymnasiet föreställer man sig gärna som hopplösa avhoppare, men faktum är att en hel del av dem har annat att göra. Åka till hemlandet ett år eller jobba i pappas företag.
Raketerna påpekar att Björklund knappast tar några initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige, utan att det mestadels handlar om straff och kontroll av barnen.
Med allt detta sagt är det inte så att jag anser att Vänsterpartiets förslag om obligatorisk gymnasieskola är vår viktigaste utbildningsfråga just nu. Eftersom gymnasiet i praktiken är obligatoriskt. Ytterligare ett formellt tvång tillför ingenting, varken till dem som har kommit på något annat att göra eller till dem som inte vill göra någonting alls, allra minst under tvång. Men förr eller senare måste de allra flesta läsa in gymnasiet iallafall, och då ska dörren vara öppen.
Inte för att de ska bli akademiker allihop. Utan för att en gymnasieutbildning är det minsta som krävs för de flesta yrken idag.
Grundskolan måste göras så välkomnande, intresseväckande och utmanande att kunskapstörsten bibehålls och arbetslusten varar till att börja med i nio år, så att de studerande sedan vill och klarar av att fortsätta.
En okunnig arbetarklass bidrar inte till ett lands utveckling. Det insåg den tidiga arbetarrörelsen, som på den tiden hade stöd av en och annan liberal också.
onsdag, april 22, 2009
Rosablå fostran
Hur fostras en torsk? frågade jag igår. Väntade mig inget direkt svar på det, menar inte heller att det finns i denna artikel om våra rosablå könsbyggen.
Men ett samband finns det.
Från första dagen i livet tas vi om hand av vuxna som lutar flickbabyn in mot sig och jollrar med hennes ansikte och håller pojkbabyn i ett stadigt grepp utåt mot omgivningen
– vuxna som blir oroliga om flickor kryper för långt ifrån dem men uppmuntrar pojkar att göra det
– vuxna som förebrår flickor när de härjar och smutsar ner sig och förebrår pojkar när de gnäller och är trötta
– vuxna som vanligen älskar barnen och vill deras bästa samtidigt som de knådar fram genus som ur trolldeg, så att barnen snart är rustade för sina uppgifter i förskola och skola, där flickorna ska hjälpa fröknarna att uppfylla pojkarnas behov.
Varför nu det? Jo, det blir så bråkigt annars. Ty för pojkarna står Behov överst, och för flickorna att vi har Trevligt!
Nu hoppar jag över puberteten och makten över begäret och vems blick som styr och vem som ska vara naken, för du har förstått vartåt jag syftar. Det är vi själva genom patriarkatet som har skapat oss ett samhälle där det är självklart att en man ska bli tillfredsställd – annars bankar han med skeden i bordet så det skvätter!
Några kommentatorer har framhållit att det är ett naturligt behov att vilja ha sex. Givetvis – ingen har heller påstått att det skulle vara konstruerat.
Men vår föreställning om att män först av allt måste få vad de behöver, den är fostrad och ingenting annat.
Men ett samband finns det.
Från första dagen i livet tas vi om hand av vuxna som lutar flickbabyn in mot sig och jollrar med hennes ansikte och håller pojkbabyn i ett stadigt grepp utåt mot omgivningen
– vuxna som blir oroliga om flickor kryper för långt ifrån dem men uppmuntrar pojkar att göra det
– vuxna som förebrår flickor när de härjar och smutsar ner sig och förebrår pojkar när de gnäller och är trötta
– vuxna som vanligen älskar barnen och vill deras bästa samtidigt som de knådar fram genus som ur trolldeg, så att barnen snart är rustade för sina uppgifter i förskola och skola, där flickorna ska hjälpa fröknarna att uppfylla pojkarnas behov.
Varför nu det? Jo, det blir så bråkigt annars. Ty för pojkarna står Behov överst, och för flickorna att vi har Trevligt!
Nu hoppar jag över puberteten och makten över begäret och vems blick som styr och vem som ska vara naken, för du har förstått vartåt jag syftar. Det är vi själva genom patriarkatet som har skapat oss ett samhälle där det är självklart att en man ska bli tillfredsställd – annars bankar han med skeden i bordet så det skvätter!
Några kommentatorer har framhållit att det är ett naturligt behov att vilja ha sex. Givetvis – ingen har heller påstått att det skulle vara konstruerat.
Men vår föreställning om att män först av allt måste få vad de behöver, den är fostrad och ingenting annat.
tisdag, april 21, 2009
Hur fostras en torsk?
När DN la upp en fejkad nätkontakt fick den ”ensamma 18-åriga kvinnan” 271 svar på tre timmar. Mestadels av äldre män som vill ha sex. Några av svaren var hövliga förfrågningar, andra rakt på sak: Gillar du hårda tag? Behöver du pengar?
Tidningen följer upp med en kort rapport om unga prostituerade. Hur det kommer sig att flickor säljer sin kropp och hur flickorna själva känner det. Ett obehagligt ämne som reportern hanterar finkänsligt och väl.
Men det fattas en sak. Rapporten om förövarna. Den som tar upp hur det kommer sig att män köper kroppar och hur männen själva känner det. Ett obehagligt ämne som vi alltför ofta bortser ifrån.
Hur kan män, så pass många män som det ändå handlar om, ens komma på tanken att det i deras normala, friska och välanpassade vuxenliv mycket väl kan ingå att ha sex med barn och betala dem för det - att det visserligen är brottsligt men ändå något lustfyllt? Hur har denna föreställning inympats i dem, och hur kan den stoppas?
Det är bra att vi får veta hur flickorna mår, men när det hela tiden är de som står i fokus låter det tillslut som att agenterna i denna förnedrande hantering är flickor. Att det är de som är problemet.
Nej låt förövarna berätta, lägga ut om sin taskiga barndom och hur de har blivit som de blivit. Så att vi någon gång kan lära oss.
- - -
Durban-konferensen låter jag liksom igår andra sköta:
Kritik mot delegaterna som gav Irans president fritt spelrum finns hos Ung Vänster, som jämför det med Norges omdömesgilla agerande och skriver: ”Norge tar alltså sitt ansvar för att återupprätta idén om ett världssamfund som står starkt i sitt motstånd mot rasism och som i sin ambition markerar mot alla sorter av rasism.”
Och Hans Linde sätter in EU:s agerande i ett annat perspektiv, i det att han beskriver hur Israels ockupation fortsätter medan prestigespelet pågår i Genève.
Tidningen följer upp med en kort rapport om unga prostituerade. Hur det kommer sig att flickor säljer sin kropp och hur flickorna själva känner det. Ett obehagligt ämne som reportern hanterar finkänsligt och väl.
Men det fattas en sak. Rapporten om förövarna. Den som tar upp hur det kommer sig att män köper kroppar och hur männen själva känner det. Ett obehagligt ämne som vi alltför ofta bortser ifrån.
Hur kan män, så pass många män som det ändå handlar om, ens komma på tanken att det i deras normala, friska och välanpassade vuxenliv mycket väl kan ingå att ha sex med barn och betala dem för det - att det visserligen är brottsligt men ändå något lustfyllt? Hur har denna föreställning inympats i dem, och hur kan den stoppas?
Det är bra att vi får veta hur flickorna mår, men när det hela tiden är de som står i fokus låter det tillslut som att agenterna i denna förnedrande hantering är flickor. Att det är de som är problemet.
Nej låt förövarna berätta, lägga ut om sin taskiga barndom och hur de har blivit som de blivit. Så att vi någon gång kan lära oss.
- - -
Durban-konferensen låter jag liksom igår andra sköta:
Kritik mot delegaterna som gav Irans president fritt spelrum finns hos Ung Vänster, som jämför det med Norges omdömesgilla agerande och skriver: ”Norge tar alltså sitt ansvar för att återupprätta idén om ett världssamfund som står starkt i sitt motstånd mot rasism och som i sin ambition markerar mot alla sorter av rasism.”
Och Hans Linde sätter in EU:s agerande i ett annat perspektiv, i det att han beskriver hur Israels ockupation fortsätter medan prestigespelet pågår i Genève.
måndag, april 20, 2009
Rimlig debatt
Jag lyssnade på Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg när de i förra veckan presenterade sin bok Slaget om svenskheten. Författarna har gjort ett förtjänstfullt arbete i att kartlägga Sverigedemokraternas historia och ideologi och presenterar en rad goda argument mot deras politik. En värdefull inblick för den som känner sig tveksam.
Annars rekommenderar jag som alltid Sverigedemokraternas hemsida och tidning. De behöver inte ”avslöjas”. Redan 1995 började Åkesson sin omvandling av partiet genom att rensa ut nazisterna, men än idag uppdelas människor efter etnicitet och kultur för att kvarhålla nationalisternas reaktionära dröm om en idyll av likhet. Det är bara att ta del av deras eget material.
Den evinnerligt återkommande frågan om vi ska ”ta debatten” besvarade Lodenius & Wingborg med att det ska vi göra – i rimliga proportioner. Vi ska däremot inte låta högerpopulisterna sätta dagordningen, vilket vi tyvärr gör om vi börjar svara på frågor ställda från felaktiga utgångspunkter.
När författarna nämnde resultatet av senaste valutvärderingen och vilka som är Sd:s huvudsakliga väljare, fnös en man i publiken: ”Ja se detdär tror jag inte ett dugg på!”
Den evinnerligt återkommande frågan om vi ska ”ta debatten” besvarade Lodenius & Wingborg med att det ska vi göra – i rimliga proportioner. Vi ska däremot inte låta högerpopulisterna sätta dagordningen, vilket vi tyvärr gör om vi börjar svara på frågor ställda från felaktiga utgångspunkter.
När författarna nämnde resultatet av senaste valutvärderingen och vilka som är Sd:s huvudsakliga väljare, fnös en man i publiken: ”Ja se detdär tror jag inte ett dugg på!”
Om han var Sd-väljare vet jag inte. Men den kunskapsfientliga inställningen är deras. ”Vanligt” folk vet bäst, och ju mer inskränkt desto troligare blir det…
- - -
Om Durban-konferensen, lojaliteten med USA och respekten för FN: läs Marita Engström
Och Svensson, som påpekar:
Skrivningarna om att religioner ska undantas från kritik ”har tagits bort på grund av arbete från bland annat Sverige och USA. Om man inte vill att dessa skrivningar ska komma tillbaks måste man ju faktiskt vara på konferensen för att förhindra det. En bojkott innebär ju bara att de länder som vill ha sådana skrivningar får möjlighet att införa dem. Bojkotten motverkar alltså sitt eget syfte.”
Skrivningarna om att religioner ska undantas från kritik ”har tagits bort på grund av arbete från bland annat Sverige och USA. Om man inte vill att dessa skrivningar ska komma tillbaks måste man ju faktiskt vara på konferensen för att förhindra det. En bojkott innebär ju bara att de länder som vill ha sådana skrivningar får möjlighet att införa dem. Bojkotten motverkar alltså sitt eget syfte.”
fredag, april 17, 2009
Det visste jag väl
Ha! Forskare i Melbourne har upptäckt att den som nöjessurfar på jobbet blir mer produktiv än sina plikttrogna kolleger! Det handlar förstås om hjärnans behov av vila och lustbetonade aktiviteter. Med lite kul i pausen blir koncentrationen högre utslaget på hela dagen, och produktionen stiger.
Du kan med gott samvete säga ifrån till IT-avdelningen att de lättar på webbspärrarna. Du behöver nätet för att vårda din hjärna och kan lugnt avstå från babblet i fikasoffan om du hellre mejlar en vän, kikar på Fejsan eller köper biljetter.
Fortsätt webbhängandet - men kom ihåg: det goda resultatet gällde bara så länge man surfar mindre än 20% av arbetstiden. Det gällde inte heller folk som är datorberoende.
Du kan med gott samvete säga ifrån till IT-avdelningen att de lättar på webbspärrarna. Du behöver nätet för att vårda din hjärna och kan lugnt avstå från babblet i fikasoffan om du hellre mejlar en vän, kikar på Fejsan eller köper biljetter.
Fortsätt webbhängandet - men kom ihåg: det goda resultatet gällde bara så länge man surfar mindre än 20% av arbetstiden. Det gällde inte heller folk som är datorberoende.
torsdag, april 16, 2009
Avstängda, utestängda, instängda barn
Alliansen har aviserat de nya straffskalorna i skollagen. Grundskoleelever ska kunna stängas av från undervisningen - så att gäng splittras eller skolan vinner tid att sätta in åtgärder, säger utbildningsmajoren. Som alltid tänker han sig en rationell norm-familj där barnet ändrar sig efter en tankeställare eller föräldrarna resolut tar itu med problemet. Och i det fallet kan det ju vara bra.
Men alla andra gånger, när ...
- barnet stannar i skolan och får en kick av att vara kvar och provocera
- barnet går ut och drar, råkar ut för eller ställer till än värre saker
- barnet ingenstans har att gå därför att
- föräldrarna är för fulla, för deprimerade, för aggressiva
- det är låst och föräldrarna är frånvarande
- skolan ber föräldrarna att hämta, men de vägrar
- inget hem finns, bara olika hotellrum som kan vara olika från dag till dag
- barnet går hem och får stöd av sina föräldrar mot den orättvisa skolan
”De som bråkar gör det för att få uppmärksamhet från sina vänner” säger en klok flicka i tidningen. Ja, eller från föräldrar eller andra vuxna. Att skicka iväg barnet är sällan bästa lösningen. Familjerna ser oerhört olika ut, och en del av dem orkar eller klarar inte att ta hand om sina barn.
Det finns också familjer som tar hand om sina barn så till den grad att de tar ifrån barnet möjligheten till ett eget liv.
Stockholms stad har gjort en kartläggning av hedersbegränsade liv bland ungdomar i skolår 9.
Också här har skolan ett ansvar att se till barnets bästa, att försöka nå fram med påverkan in i familjen. Inte heller här har skolan lyckats.
”Hedersproblem var den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som under 2006 omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2)” skriver staden, vilket är både bra och dåligt. Det är bra att flickorna får skydd (i större utsträckning än jag trodde) men dåligt att vi ännu inte har funnit metoder att nå familjerna - också dem som inte stämmer med den björklundska mallen för effektiv problemlösning.
Men alla andra gånger, när ...
- barnet stannar i skolan och får en kick av att vara kvar och provocera
- barnet går ut och drar, råkar ut för eller ställer till än värre saker
- barnet ingenstans har att gå därför att
- föräldrarna är för fulla, för deprimerade, för aggressiva
- det är låst och föräldrarna är frånvarande
- skolan ber föräldrarna att hämta, men de vägrar
- inget hem finns, bara olika hotellrum som kan vara olika från dag till dag
- barnet går hem och får stöd av sina föräldrar mot den orättvisa skolan
”De som bråkar gör det för att få uppmärksamhet från sina vänner” säger en klok flicka i tidningen. Ja, eller från föräldrar eller andra vuxna. Att skicka iväg barnet är sällan bästa lösningen. Familjerna ser oerhört olika ut, och en del av dem orkar eller klarar inte att ta hand om sina barn.
Det finns också familjer som tar hand om sina barn så till den grad att de tar ifrån barnet möjligheten till ett eget liv.
Stockholms stad har gjort en kartläggning av hedersbegränsade liv bland ungdomar i skolår 9.
Också här har skolan ett ansvar att se till barnets bästa, att försöka nå fram med påverkan in i familjen. Inte heller här har skolan lyckats.
”Hedersproblem var den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som under 2006 omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2)” skriver staden, vilket är både bra och dåligt. Det är bra att flickorna får skydd (i större utsträckning än jag trodde) men dåligt att vi ännu inte har funnit metoder att nå familjerna - också dem som inte stämmer med den björklundska mallen för effektiv problemlösning.
onsdag, april 15, 2009
Pedagogik kan också vara ganska intressant
Besynnerligt paradoxala är de, de gamla nytänkande kunskapsflummarna, de som vill tänka nytt så att allt blir som det var förr fast utan vetskap om hur det verkligen var...
Det gäller skolan förstås. Uppryckning! manar SvD, som i ena stycket skriver att dagens lärarstuderande kan för lite om hur inlärning sker, och i nästa stycke påpekar att ämnesinnehållet är för tunt i utbildningen.
Låter plausibelt. Men tro inte att det är pedagogikämnet som åsyftas.
Lärarstuderande förr kunde inte så mycket om inlärning heller. Det fanns utbildningar som stod kvar på Skinner och Pavlov, som menade att barn tämjs eller betingas. Andra kom fram till Piaget som upptäckte att barn tänker, eller till Freud som upptäckte att barn känner.
När Haninge idag får positiv uppskattning är det för en skolpolitik som i mycket ansluter till den ryske teoretikern Vygotskij. Vissa borgerliga debattörer har jublat, i tron att det rör sig om ett nytt provsystem. Ungefär samma borgare som vill höja den pedagogiska beredskapen genom specifika ämnesstudier i allt utom pedagogik!
Jag har aldrig hört någon borgare i någon debatt driva på ifråga om vilka pedagogiska teorier grundskolan bör utgå ifrån i sitt arbete. I Danmark har man rötterna hos den kristne folkbildaren Grundtvig, men svensk skola har i avsaknad av inhemska tänkare hämtat inspiration i första hand från USA. Jag tror den målmedvetna utåtriktade metodiken av arbete och arbetsglädje à la franske Freinet hade varit bättre, men kan också instämma med dem som vill praktisera Vygotskij: hans sociokulturella koncept som betonar sammanhang och verktyg med vars hjälp barnet finner sin kunskap.
Det är möjligt att lärarstuderande fortfarande kan för lite om inlärning, precis som "förr”. Men de kan och vill säkert ta reda på en hel del. Till skillnad från de ateoretiska virrpannor för vilka det räcker med ordning och reda, enligt formeln:
”Om O & R, så kunskap.”
Men försök hålla fast i kunskapsbegreppet och begrunda det, utan att distraheras av den tankemässiga oordning och oreda som privata barndomsminnen eller fanatiskt sosse-hat förorsakar. Då bör det stå klart att det finns flera kunskaper att skaffa sig (som exempelvis kan kallas fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet) och flera sätt att skaffa dem (bland dem att se, höra, tala, göra, tillverka, tänka och använda). Under tiden är O & R utmärka tillgångar. Men de är inte målet och knappast ens metoden, utan snarare rekvisitan.
Läs även Stockholmsvänstern om att fler pedagogiska metoder behövs!
Det gäller skolan förstås. Uppryckning! manar SvD, som i ena stycket skriver att dagens lärarstuderande kan för lite om hur inlärning sker, och i nästa stycke påpekar att ämnesinnehållet är för tunt i utbildningen.
Låter plausibelt. Men tro inte att det är pedagogikämnet som åsyftas.
Lärarstuderande förr kunde inte så mycket om inlärning heller. Det fanns utbildningar som stod kvar på Skinner och Pavlov, som menade att barn tämjs eller betingas. Andra kom fram till Piaget som upptäckte att barn tänker, eller till Freud som upptäckte att barn känner.
När Haninge idag får positiv uppskattning är det för en skolpolitik som i mycket ansluter till den ryske teoretikern Vygotskij. Vissa borgerliga debattörer har jublat, i tron att det rör sig om ett nytt provsystem. Ungefär samma borgare som vill höja den pedagogiska beredskapen genom specifika ämnesstudier i allt utom pedagogik!
Jag har aldrig hört någon borgare i någon debatt driva på ifråga om vilka pedagogiska teorier grundskolan bör utgå ifrån i sitt arbete. I Danmark har man rötterna hos den kristne folkbildaren Grundtvig, men svensk skola har i avsaknad av inhemska tänkare hämtat inspiration i första hand från USA. Jag tror den målmedvetna utåtriktade metodiken av arbete och arbetsglädje à la franske Freinet hade varit bättre, men kan också instämma med dem som vill praktisera Vygotskij: hans sociokulturella koncept som betonar sammanhang och verktyg med vars hjälp barnet finner sin kunskap.
Det är möjligt att lärarstuderande fortfarande kan för lite om inlärning, precis som "förr”. Men de kan och vill säkert ta reda på en hel del. Till skillnad från de ateoretiska virrpannor för vilka det räcker med ordning och reda, enligt formeln:
”Om O & R, så kunskap.”
Men försök hålla fast i kunskapsbegreppet och begrunda det, utan att distraheras av den tankemässiga oordning och oreda som privata barndomsminnen eller fanatiskt sosse-hat förorsakar. Då bör det stå klart att det finns flera kunskaper att skaffa sig (som exempelvis kan kallas fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet) och flera sätt att skaffa dem (bland dem att se, höra, tala, göra, tillverka, tänka och använda). Under tiden är O & R utmärka tillgångar. Men de är inte målet och knappast ens metoden, utan snarare rekvisitan.
Läs även Stockholmsvänstern om att fler pedagogiska metoder behövs!
tisdag, april 14, 2009
Svårt med Aha-upplevelsen?
Jag kommer inte på länge än att hinna läsa Andreas Malms bok om hatet mot muslimer, och tror inte heller att jag utgör den främsta målgruppen, eftersom jag redan delar Malms uppfattning att det existerar ett hat mot muslimer och att detta hat alltmer normaliseras (även om jag skulle uttrycka det som att det är en fråga om rasism som för närvarande kanaliseras mot muslimer). Antagligen hoppades både Malm och förlaget på att kunna redogöra för företeelsen som ibland kallas islamofobi för att någon läsare som inte observerat den skulle få en aha-upplevelse.
Tyvärr verkar förhoppningen få svårt att uppfyllas. Boken har i flera recensioner bedömts vara för tjock och oredigerad för att väcka nya insikter, och vi som redan skaffat oss en insikt av ena eller andra slaget förefaller väl så bestämda i vår uppfattning, boken förutan. Det vill säga: de som anser att islamofobi och strukturell rasism är oprecisa begrepp för marginella problem tänker fortsätta tycka det, vilket i sin tur fungerar som bekräftelse på den oro vi andra hyser för en samhällsutveckling av förstärkt sortering och kontroll.
De recensioner jag läst är med få undantag seriösa, med starkare invändningar mot bokens utformning än mot innehållet. En vanlig kritik när det gäller innehållet är att Malm inte tar upp den militanta islamismen, vars förklaringsvärde antas vara mycket högt. Det är som om islamismen vore vår ursäkt för den pågående diskrimineringen!
Malm själv uttrycker det såhär: ”/De menar att/ islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism. ”
De politiska och sociala villkor som genom ayatollor och politiska despoter ligger bakom att kvinnor och män förtrycks i olika muslimska länder är inte orsaken till att människor nedvärderas och utestängs när de väl är här.
Tyvärr verkar förhoppningen få svårt att uppfyllas. Boken har i flera recensioner bedömts vara för tjock och oredigerad för att väcka nya insikter, och vi som redan skaffat oss en insikt av ena eller andra slaget förefaller väl så bestämda i vår uppfattning, boken förutan. Det vill säga: de som anser att islamofobi och strukturell rasism är oprecisa begrepp för marginella problem tänker fortsätta tycka det, vilket i sin tur fungerar som bekräftelse på den oro vi andra hyser för en samhällsutveckling av förstärkt sortering och kontroll.
De recensioner jag läst är med få undantag seriösa, med starkare invändningar mot bokens utformning än mot innehållet. En vanlig kritik när det gäller innehållet är att Malm inte tar upp den militanta islamismen, vars förklaringsvärde antas vara mycket högt. Det är som om islamismen vore vår ursäkt för den pågående diskrimineringen!
Malm själv uttrycker det såhär: ”/De menar att/ islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism. ”
De politiska och sociala villkor som genom ayatollor och politiska despoter ligger bakom att kvinnor och män förtrycks i olika muslimska länder är inte orsaken till att människor nedvärderas och utestängs när de väl är här.
måndag, april 13, 2009
Rik på politik?
EU-parlamentarikernas arvoden höjs till 86000 kronor. Inte med täckning för resor, dyrare boende och sådant. Ersättningarna ligger utöver. 86000 kronor är grundlön.
Tidigare EU-parlamentsledamoten Jonas Sjöstedt skriver klokt om betydelsen av att rösta i EU-valet i juni. Inte för att berika pamparna, utan för att få kloka personer till parlamentet. Eva-Britt Svensson som är förstanamn för vänstern är inte bara politiskt skärpt. Hon ger också bort en stor del av sitt arvode, dels till Vänsterpartiets EU-kritiska arbete, dels till organisationer för kvinnors rättigheter, internationell solidaritet och annat. Det är inte meningen att man ska bli rik på politik.
Här finns Vänsterpartiets valplattform!
Tidigare EU-parlamentsledamoten Jonas Sjöstedt skriver klokt om betydelsen av att rösta i EU-valet i juni. Inte för att berika pamparna, utan för att få kloka personer till parlamentet. Eva-Britt Svensson som är förstanamn för vänstern är inte bara politiskt skärpt. Hon ger också bort en stor del av sitt arvode, dels till Vänsterpartiets EU-kritiska arbete, dels till organisationer för kvinnors rättigheter, internationell solidaritet och annat. Det är inte meningen att man ska bli rik på politik.
Här finns Vänsterpartiets valplattform!
söndag, april 12, 2009
PÅSKDAG
Glad påsk och åter igen glad påski dammar och bäckar där vårfloden kommer med livet
i uppståndelse gång på varje gång på nytt
lördag, april 11, 2009
Kontext i repris
Instämmer med bloggkollegan Sic itur as astra om bristen på variation i bloggosfären. Vi är beroende av gammelmedia för att få nyheter, och av varandra för att bli lästa och diskuterade.
Jag belyste detta i Gamarna och kontexten (0221) men frågan föll givetvis på sin anonymitet. Att skriva om udda ämnen går bra – Politk och poesi vore inte sin andra halva om den inte också innehöll dikter, foton och kulturanteckningar – men det går inte att bli läst på så vis, och att ha läsare är själva poängen med en blogg.
Ironiskt nog får man göra som de stora förlagen: låta inläggen i huvudfåran skapa utrymme för ett smalare annorlundaskap.
Sic itur föreslår att vi ska skriva om viktiga saker som hyressättning, och gärna för mig, men då är jag en av dem som inte orkar läsa!
Så olika är vi. Det borde synas och märkas i bloggarna.
Jag belyste detta i Gamarna och kontexten (0221) men frågan föll givetvis på sin anonymitet. Att skriva om udda ämnen går bra – Politk och poesi vore inte sin andra halva om den inte också innehöll dikter, foton och kulturanteckningar – men det går inte att bli läst på så vis, och att ha läsare är själva poängen med en blogg.
Ironiskt nog får man göra som de stora förlagen: låta inläggen i huvudfåran skapa utrymme för ett smalare annorlundaskap.
Sic itur föreslår att vi ska skriva om viktiga saker som hyressättning, och gärna för mig, men då är jag en av dem som inte orkar läsa!
Så olika är vi. Det borde synas och märkas i bloggarna.
fredag, april 10, 2009
Ateism ingen succéprodukt
Gårdagens understreckare innehöll en kritik av ateismen som visserligen var felaktig med ändå intressant. I artikeln framförs att ateismen har förlorat i styrka på grund av att postmodernismen avvisade dualismen som grund för tänkandet. Skribenten missar alla ateistiska marxister som skiter i postmodernism därför att de är ointagligt övertygade om att det finns en enda verklig verklighet och att den är materiell.
Om ateismen förlorar i styrka, som artikeln säger, tror jag snarare det är den allmänna sekulariseringen som får ateismen att framstå som överdriven och högljudd.
Jag vet inte om Jöran Fagerlund är ateist, men han skriver en rolig, elak påskbetraktelse om Jesus’ pr-trick, om hans och hans fars iscensättning och lansering av succéprodukten kristendom. Särskilt beklagar Fagerlund den tragiska Judas-rollen, funderar över varför mannen måste offras och vänder på rollerna – anser att det var Jesus som svek.
Fantastiskt hur den berättelsen ger stoff att fundera och psykologisera över i alla tider! Därför håller jag inte med Fagerlund om att påskhelgen borde bytas mot 8 mars. De verkligt stora berättelserna finns det all anledning att fira!
Om ateismen förlorar i styrka, som artikeln säger, tror jag snarare det är den allmänna sekulariseringen som får ateismen att framstå som överdriven och högljudd.
Jag vet inte om Jöran Fagerlund är ateist, men han skriver en rolig, elak påskbetraktelse om Jesus’ pr-trick, om hans och hans fars iscensättning och lansering av succéprodukten kristendom. Särskilt beklagar Fagerlund den tragiska Judas-rollen, funderar över varför mannen måste offras och vänder på rollerna – anser att det var Jesus som svek.
Fantastiskt hur den berättelsen ger stoff att fundera och psykologisera över i alla tider! Därför håller jag inte med Fagerlund om att påskhelgen borde bytas mot 8 mars. De verkligt stora berättelserna finns det all anledning att fira!
onsdag, april 08, 2009
Romani Glinda
Idag den 8 april är romernas internationella högtidsdag. Gratulerar!
För att erinra romernas villkor lånar jag en strof av Bengt O Björklund, en scen från Rumänien ur en dikt om någon av de alltför vanliga deportationerna.
Hela dikten finns att läsa i Romani Glinda
Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.
Resan var långoch vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.”
Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg!”
Föreningen È Romani Glinda kommer under år 2009 att arbeta med ett jämställdhetsprojekt för att stärka den romska kvinnans roll i samhället. All framgång önskas!
För att erinra romernas villkor lånar jag en strof av Bengt O Björklund, en scen från Rumänien ur en dikt om någon av de alltför vanliga deportationerna.
Hela dikten finns att läsa i Romani Glinda
Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.
Resan var långoch vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.”
Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg!”
Föreningen È Romani Glinda kommer under år 2009 att arbeta med ett jämställdhetsprojekt för att stärka den romska kvinnans roll i samhället. All framgång önskas!
tisdag, april 07, 2009
Kunskap är bra, okunskap har makten
Strax före påsklovet gick jag runt i klasserna för att ta upp några incidenter med barnen så vi skulle få det utrett före påsk. Men jag kom inte ens till tals. Gick inte att viska i de klassrummen! Tvåorna lästestades, treorna gjorde nationella prov, fyrorna hade prov om granskogen.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!
”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället
Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .
En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...
Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!
”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället
Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .
En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...
Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.
måndag, april 06, 2009
Grovkalibrig nationalism
Radioprogrammet Kalibers upptäckter av hur Sverigedemokraterna låter när de är för sig själva har förskräckt många. Men vad är det som kommer som en sådan överraskning?
Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.
Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.
Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.
Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.
Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.
Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.
Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.
Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.
söndag, april 05, 2009
Söndag i Solna
Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.
Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär. 
När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!
De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,
lördag, april 04, 2009
Vänster eller våld?
I ett mejl fick jag mig beskrivet hur ”vänsterns våld” avslöjar vilket samhälle vi kommer att få om vänstern får inflytande i en framtida regering. Avsändaren anser att ”vänsterns härjningar” när det gäller ”våld, oförmåga till demokratiskt sinnelag och allmän brist på vanligt hyfs” ger en handfast insikt.
Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.
Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?
Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.
Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.
Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?
Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.
fredag, april 03, 2009
Mer läsning för pengarna
Det finns en missuppfattning att vänsterpartister står för något i stil med ”likalön”. Att alla ska få lika mycket i kronor. Det stämmer inte. Vi protesterar mot orättvisor - oskälig vinst på andras arbete - men har inget emot att den som har ett hårt, svårt arbete betalas för det. Makthavare med stort ansvar bör ha en respektingivande lön, och människor med urtråkiga eller smutsiga jobb ska åtminstone få rejält betalt för att utföra dem.
Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.
Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.
Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.
Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.
Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.
Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.
torsdag, april 02, 2009
Välkommen!
Nu är de på väg!Det är rekordår för tranor vid Hornborgasjön. Sedan fortsätter de sin färd uppöver landet.
I vår by har vi ett bofast par.
Om vintern går de tysta och frusna på strandängarna och och söker överbliven säd och potatis.
Om våren utbryter den stora upphetsningen när inflyttarna tutande sveper över landet.
Om sommaren kan du gå ut om morgonen och höra vingbruset,
Om våren utbryter den stora upphetsningen när inflyttarna tutande sveper över landet.
Om sommaren kan du gå ut om morgonen och höra vingbruset,
se rakt upp i fjäderdräkten när de flyger mellan sjöarna.
Om hösten hörs de sista melankoliska trumpetstötarna när de drar tillbaka söderut.
Välkommen, dansanta dramatiska fåglar!
Om hösten hörs de sista melankoliska trumpetstötarna när de drar tillbaka söderut.
Välkommen, dansanta dramatiska fåglar!
Se även Egon Frid
bild: Fotoakuten
onsdag, april 01, 2009
Via ombud...
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg presenterar en rapport om den bristande respekt som barn upplever i samhället. Ledarskribenterna är inte med på det, ifrågasätter bland annat om ”respekt” betyder samma sak för en tolvåring och en fyrtiotvååring.
Hur så? Om inte, finns det då en korrekt vuxentolkning som barnen först ska lära sig - eller kan tolvåringen vänta sig att få respekt som just den människa hon är?
Den som stått i kö på busshållplatsen med sin skolklass och sett hur föraren av praktiskt taget tom buss väljer att köra förbi, känner lättare igen sig i BO:s rapport.
En annan som förvånats över ledarkommentarerna är en moderat landstingspolitiker som påpekar att det i Örebro inte är en partiskiljande fråga att se till barns rättigheter.
Barn kan både göra och ha fel - men barndomen får aldrig ses som ett bristtillstånd.
- - -
Den som är asylsökande löper stor risk att företrädas av en ”fuskadvokat” som inte är godkänd i Sverige, påpekas i en SvD-artikel. En del av juristerna samarbetar till och med med nätverk som tjänar pengar på asylsökande. Migrationsverket är i vissa fall med och utser dessa tvivelaktiga jurister varav en del bara är oskickliga, andra rent bedrägliga.
Vänsterpartiet har länge krävt att Migrationsverket inte ska utse ombud för asylsökande eftersom de i praktiken utser sin motpart. Ur V:s motion (som alla partier utom Mp röstade ner):
”Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket tycks anlita i ökande grad."
Hur så? Om inte, finns det då en korrekt vuxentolkning som barnen först ska lära sig - eller kan tolvåringen vänta sig att få respekt som just den människa hon är?
Den som stått i kö på busshållplatsen med sin skolklass och sett hur föraren av praktiskt taget tom buss väljer att köra förbi, känner lättare igen sig i BO:s rapport.
En annan som förvånats över ledarkommentarerna är en moderat landstingspolitiker som påpekar att det i Örebro inte är en partiskiljande fråga att se till barns rättigheter.
Barn kan både göra och ha fel - men barndomen får aldrig ses som ett bristtillstånd.
- - -
Den som är asylsökande löper stor risk att företrädas av en ”fuskadvokat” som inte är godkänd i Sverige, påpekas i en SvD-artikel. En del av juristerna samarbetar till och med med nätverk som tjänar pengar på asylsökande. Migrationsverket är i vissa fall med och utser dessa tvivelaktiga jurister varav en del bara är oskickliga, andra rent bedrägliga.
Vänsterpartiet har länge krävt att Migrationsverket inte ska utse ombud för asylsökande eftersom de i praktiken utser sin motpart. Ur V:s motion (som alla partier utom Mp röstade ner):
”Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket tycks anlita i ökande grad."
måndag, mars 30, 2009
Tristess en arbetsmiljörisk
Försökte säga det omkring år 1997. Undersysselsatt och understimulerad personal är slöseri med mänskliga resurser och demoraliserande för den anställda det berör. Om man är tvungen att slita till sig arbetsuppgifter och snålt bevara dem för sig själv för att hålla sig igång om dagarna har organisationen utomordentligt stora brister.
Tio år senare kom två schweiziska forskare på att det kallas bored-out, eller att vara uttråkad. Nu har DN-ekonomi kommit på detsamma. Tänk det visste jag hela tiden, att det är dötråkigt att arbeta med rutinuppgifter utan utmaningar. Men tack för diagnosen!
Stressforskardocenten kallar det en spela-död-reaktion, men tvärtom: en spela-levande-reaktion är mer vad det liknar.
Försöka se intresserad ut, försöka se aktiv ut, låtsas som om cheferna kommer med något nytt när de bekräftar sig själva, serva dem med några upplysta meningar i en rapport... det som kräver mest tid och möda är att jaga rätt på chefen för underskriften.
”Många reagerar med passivitet om de hamnar i utanförskap, men också om man fastnar i yrkeslivet och inte känner att man kan gå vidare” säger stressforskaren. Det finns en annan reaktion också, den av upprepad, meningslös aktivitet, som apor i bur.
Sega ut uppgifterna i det oändliga, svara inte på mejl genast, läs korrektur några gånger extra.
Många slits ut av motstridiga krav, kort om tid och bristande självtillit. Men man kan också bli sjuk av uttråkning.
Vet inte om det är till någon hjälp att forskarna äntligen kommit på det.
Tio år senare kom två schweiziska forskare på att det kallas bored-out, eller att vara uttråkad. Nu har DN-ekonomi kommit på detsamma. Tänk det visste jag hela tiden, att det är dötråkigt att arbeta med rutinuppgifter utan utmaningar. Men tack för diagnosen!
Stressforskardocenten kallar det en spela-död-reaktion, men tvärtom: en spela-levande-reaktion är mer vad det liknar.
Försöka se intresserad ut, försöka se aktiv ut, låtsas som om cheferna kommer med något nytt när de bekräftar sig själva, serva dem med några upplysta meningar i en rapport... det som kräver mest tid och möda är att jaga rätt på chefen för underskriften.
”Många reagerar med passivitet om de hamnar i utanförskap, men också om man fastnar i yrkeslivet och inte känner att man kan gå vidare” säger stressforskaren. Det finns en annan reaktion också, den av upprepad, meningslös aktivitet, som apor i bur.
Sega ut uppgifterna i det oändliga, svara inte på mejl genast, läs korrektur några gånger extra.
Många slits ut av motstridiga krav, kort om tid och bristande självtillit. Men man kan också bli sjuk av uttråkning.
Vet inte om det är till någon hjälp att forskarna äntligen kommit på det.
söndag, mars 29, 2009
Malmö mitt i världen
Malmömoderaten Roslund väckte uppmärksamhet med sina aparta värderingar i veckan. Nu har jag lyssnat på stunden för enkla frågor i Malmö fullmäktige och fått höra honom i full aktion.
Kommunalrådet Reepalu (S) var oerhört tydlig: Människors värderingar är en privatsak, och begäret att kontrollera värderingar och synsätt urartar i rena stalinismen. Det är människors handlingar som ska granskas, och om nu personalen inom socialtjänsten har begått fel måste det givetvis utredas.
Roslund låtsades som om han inte hört utan tog om från början: Vi påverkas alla aav mångkulturen, det gör myndighetsutövarna också, det leder till att de blir mer toleranta, det blir en ”glidning” tills de börjar ge efter för påtryckningar och sviker skattebetalarna.
- Detta är en allvarlig anklagelse som måste lagföras, svarade Reepalu, och bad Roslund exemplifiera vilka oegentligheter han känner till men tiger om.
Roslund kom istället med det obetalbara argumentet: Taxichaufförerna vet minsann hur stämningen är, lyssna på dem!
(Häpp! Skrota byråkratin, pensionera utredarna, stöd småföretagarna, åk taxi och lär!)
Förnumstigt nickande, med myndigt vevande handflata, bedyrade Roslund att ”alla märker hur det är men förnekar det, och här står Reepalu och säger att allting är så bra”.
Närmast uppgiven sa Reepalu: - Nej, jag sa att felaktigheter ska lagföras!
Roslund var också bekymrad över mediebilden av Malmö, syftande på Sydsvenskans exempelsamling från usa:nska media. Röda Malmö har argumenterat emot den.
En helt annan fullmäktigefråga kom från en folkpartist som vill att skolor och fritidsgårdar ska få rätt att förbjuda barn att tala andra modersmål än svenska, för att garantera att de inte kränker varandra!
Sådana språkförbud bidrar absolut inte till en bättre bild av Malmö. Och har faktiskt inte använts i vårt land sedan den rikssvenska fascistregimen i Tornedalen föll.
Kommunalrådet Reepalu (S) var oerhört tydlig: Människors värderingar är en privatsak, och begäret att kontrollera värderingar och synsätt urartar i rena stalinismen. Det är människors handlingar som ska granskas, och om nu personalen inom socialtjänsten har begått fel måste det givetvis utredas.
Roslund låtsades som om han inte hört utan tog om från början: Vi påverkas alla aav mångkulturen, det gör myndighetsutövarna också, det leder till att de blir mer toleranta, det blir en ”glidning” tills de börjar ge efter för påtryckningar och sviker skattebetalarna.
- Detta är en allvarlig anklagelse som måste lagföras, svarade Reepalu, och bad Roslund exemplifiera vilka oegentligheter han känner till men tiger om.
Roslund kom istället med det obetalbara argumentet: Taxichaufförerna vet minsann hur stämningen är, lyssna på dem!
(Häpp! Skrota byråkratin, pensionera utredarna, stöd småföretagarna, åk taxi och lär!)
Förnumstigt nickande, med myndigt vevande handflata, bedyrade Roslund att ”alla märker hur det är men förnekar det, och här står Reepalu och säger att allting är så bra”.
Närmast uppgiven sa Reepalu: - Nej, jag sa att felaktigheter ska lagföras!
Roslund var också bekymrad över mediebilden av Malmö, syftande på Sydsvenskans exempelsamling från usa:nska media. Röda Malmö har argumenterat emot den.
En helt annan fullmäktigefråga kom från en folkpartist som vill att skolor och fritidsgårdar ska få rätt att förbjuda barn att tala andra modersmål än svenska, för att garantera att de inte kränker varandra!
Sådana språkförbud bidrar absolut inte till en bättre bild av Malmö. Och har faktiskt inte använts i vårt land sedan den rikssvenska fascistregimen i Tornedalen föll.
lördag, mars 28, 2009
Sly-sverige
Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.
Här levde en grisuppfödare
Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!
fredag, mars 27, 2009
Tveksamt, men kolla!
Kollar av Fattigbloggen. En journalist lever på socialbidragsnorm en månad och bloggar om det. Perversitet eller wallrafferi? Hon har fått mycket kritik för att blogga om sig själv istället för att göra ett grundligt undersökande reportage. Vilket det ligger något i. När journalisten blir huvudpersonen är det något snett med journalistiken (liksom med litteraturen – jag är dötrött på dokufiktion).
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.
Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!
Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.
Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!
Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!
torsdag, mars 26, 2009
AP som i apejävel eller apart
Aparta värderingar breder ut sig, anser Malmö-moderaten Roslund. Han har i Malmö fullmäktige lyft frågan om ”smygtoleransen” som breder ut sig i kommunen, och visar därmed att han själv står för en av de aparta värderingarna - den som säger att det ”jag tycker mig ha sett” väger tyngre än komplexa resonemang.
Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.
Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”
Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.
”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?
Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.
Se även Esbati
Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.
Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”
Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.
”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?
Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.
Se även Esbati
Vi har hela listan!
Viktigaste valfrågorna? Enligt en opinionsundersökning är väljarna mest intresserade av arbetsmarknadsfrågan, följt av miljö och klimat, som är den verkliga uppstickaren från förra valet. Någon ögonöppnare måste vi ha fått, för frågan har ökat sitt intresse från en sjätteplats.
På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.
Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.
På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.
Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.
onsdag, mars 25, 2009
Liv och litteratur
En god nyhet: Tamer-institutet som (med stöd av Diakonia) verkar för spridning av böcker till palestinska barn har fått Astrid Lindgren-priset!
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?
Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!
Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.
Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.
Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?
Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!
Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.
Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.
Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.
tisdag, mars 24, 2009
Se klart i mörkret
En timme för jorden – släck lyset på lördag kväll. Världsnaturfonden kom med idén, och syftet är inte i första hand att spara energi i en timme, utan att visa beslutsfattarna att vi har förstått nödvändigheten av att rädda jorden och klimatet.
Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.
Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!
Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.
Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?
Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.
Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!
Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.
Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?
måndag, mars 23, 2009
En tröja. Och moral, önskningar, sanning...
Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.
Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.
DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.
söndag, mars 22, 2009
Fråga förorten
De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)
Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”
- - -
Rörelsen
Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan
Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville
fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött
då, när vi var med.
Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.
För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.
Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad
Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!
En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan
ur Revolutionstorget, Manifestation -04
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)
Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”
- - -
Rörelsen
Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan
Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville
fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött
då, när vi var med.
Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.
För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.
Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad
Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!
En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan
ur Revolutionstorget, Manifestation -04
fredag, mars 20, 2009
Socialistisk debatt med kulturkritik
Senaste numret av Socialistisk debatt ("Kultur/kritik" som du köper här) är ett kulturnummer som väl fångar kulturens mångfald, spretighet och nödvändighet. Bravo – både politik och poesi! Tidskriften rymmer en introduktion till Terry Eagleton, en brittisk marxistisk kulturteoretiker, vars essä Vägen till postmodernismen väcker många idéer och stundom även motsägelselusta. Bland övriga skribenter finner vi
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra
Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)
René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”
Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?
Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra
Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)
René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”
Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?
Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!
torsdag, mars 19, 2009
Skojiga trosor
Tänk jag missade hela tingalinget. Satt framför teven, såg något fjomp med hoppande babuschkor, brydde mig inte, fattade inte, programinslaget var alldeles för komplicerat, jag var tvungen att läsa om det i efterskott.
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?
Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.
Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?
Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.
Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?
onsdag, mars 18, 2009
Elit men inte övermänska
Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.
Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.
Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.
I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.
Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.
Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.
Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.
I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.
Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.
tisdag, mars 17, 2009
Ingen tid, ingen vård, men flera val!
Tidsbrist ger ett ovärdigt liv, konstaterar Aftonbladet. Det kan vara riktigt ur fler aspekter, men just här handlar det om den äldrevård vi valt i Stockholm. Det vill säga: en majoritet av stockholmarna har valt Moderaterna & co som valt att sänka skatten och sälja ut, så att stadens gamla får välja mellan olika tjänsteföretag som i sin tur väljer olika varianter att korta tiden med brukarna så det blir lönsamt. Mervärde för somliga, ovärdigt för andra.
Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.
Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!
PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet
Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.
Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!
PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet
söndag, mars 15, 2009
Femtioårig vagabond i rosa
Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.
Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.
Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.
Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.
Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.
lördag, mars 14, 2009
Två bra
En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.
Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...
Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...
fredag, mars 13, 2009
Personligt!
Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.
En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.
Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.
Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.
Se även Antismetism hos Esbati
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.
En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.
Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.
Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.
Se även Antismetism hos Esbati
torsdag, mars 12, 2009
Finns olika slags jävlar...
Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?
Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:
Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.
Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”
Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?
Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:
Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.
Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”
Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.
onsdag, mars 11, 2009
Konsten att vara konstruktiv
Jag blev tillfrågad om att delta i en debatt om ”antisemitismfrågan”, och kanske hade gjort det om mina arbetstider medgivit det. Motiv till inbjudan var att jag, enligt en debattartikel i Sydsvenskan, skulle ha skrivit här på bloggen att SKMA-kommitténs tidigare debattartikel var mindre konstruktiv läsning.
Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”
Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?
- - -
En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.
Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”
Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”
Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?
- - -
En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.
Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”
tisdag, mars 10, 2009
Orättvisa och envishet
Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.
Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.
Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.
* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"
Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.
Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.
* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"
måndag, mars 09, 2009
Entreprenör tog pengarna från barnen
I Stockholm går närmare 20% av grundskoleeleverna i privatskola. Det är dubbelt så mycket som i de flesta andra länder, och Finland som ofta får beröm för sina goda resultat har endast 2% av barnen i privata skolor. En annan skillnad är att privatskolorna i Sverige får drivas med vinst. Det är alltså bara en liten del idéburna kooperativ vi talar om, och en stor del utbildningsföretag som gör affärer med barns kunskaper och färdigheter. Så är det inte i våra nordiska grannländer, inte i Nederländerna med sina många konfessionella privatskolor - nej inte ens i USA.
I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.
Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna
Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.
I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.
Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna
Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.
söndag, mars 08, 2009
Män som hatar kvinnor
Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.
Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.
Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)