Fortsatt antirasistisk kamp

Har läst Ohlys nyårslöften.
Gillar dem.

Särskilt idag när vi inte vet om tidskriften Invandrare och minoriteter kommer att få fortsatt stöd för utgivning. I flera decennier har den varit den viktigaste kunskapskällan för oss som arbetar med immigranter och integration.

I senaste numret av IochM läser jag att även Ceifo är på väg att läggas ned. Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer som varit ett paraply för den så kallade IMER-forskningen i Sverige. Orsaken till nedläggningen är otydliga. Det låter som om Stockholms universitet bara tröttnat.

Tröttnandet inträffat i ett lägligt politiskt klimat. Ett klimat när en avgående oppositionsledare måste nyårslova att fortsätta kampen mot rasism – inte för att någon tvivlat på hans avsikter, utan för att det är en kamp som alldeles för få är intresserade av.

Rasisterna är i riksdagen. Forskningen tystas. Det finns inget samband, ännu. Bara en obehaglig synkronicitet.

Ett svårt år är avslutat. Tidningarnas bildreportage visar på den ena katastrofen efter den andra. Politik och poesi välkomnar år 2012!

Arbetskraftsekvationen

Ibland undrar man... Här gör jag mitt yttersta att flytta min kunskap och erfarenhet från Botkyrka till Hedemora. I Botkyrka gör kompetenta människor sitt yttersta för att få jobb. Och mitt kunde de få, om jag finge jobb i Hedemora - en kommun som gör sitt yttersta för att få inflyttare.

Ekvationen borde gå ut med DN:s lösning:


Men vid närmare läsning av lösningen ser vi att det är vårdpersonal som är eftersökta – och himlen bevare Hedemoras pensionärer från att bli vårdade av mig.

Lösningen för oss som vill ha både-och har inte kommit närmare. Vi vill bo och jobba. På en plats som vi faktiskt gillar. Det låter som en modest önskan, men ibland undrar man.

Hedemora är dock att gratulera om de får tag på en Fittja-född sjuksköterska.

Jul i Betlehem

“Korset restes redan i Betlehem. Och krubbans plats är på Golgata.”
Så skrev Dag Hammarskjöld. Det ligger både politik och poesi i det, förutom religion.

Poetiskt vinklat säger det att alla tider är samtidigt och det som hände då, händer nu. När barnet föds höjer Döden taktpinnen och slår in tempot för barnets färd i det brusande flöde som är livet tills Maestro slår av.

Politikens vinkel är tårarna hos mödrarna i Gaza, tårar som inte får räknas om hennes döda barnen kastat sten över gränsen, gränsen som är en mur över vilken de visa inte kan ta sig fram.
Krubban i Betlehem, ett hot. Vilka barn ska få leva idag?

Sett ur religionens vinkel talar citatet om livet och döden som den stora cirkeldansen. När bebin drar sitt första skrik börjar plågan, när askan efter en kropp hamnar i jorden kan nytt liv spira.

Korset restes redan i Betlehem, och krubbans plats är Golgata.
Varje födelse och död är länkar i ringen, i det under vi alla är delar av.

Två snabba

Dagens bästa kvitter:
Carema tar över driften av Nord-Korea!

För övrigt har jag gästbloggat hos Clarté med en kommentar till Ulf Lundells senaste bok Allt är i rörelse. Vilket det inte är i den boken.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Kunden har aldrig rätt

Häromdagen anmärkte jag på ett hotellrum, i tron att jag skulle bli erbjuden ungefär en glass som ersättning. Men istället sa receptionisten att jag hade fel. När jag envisades med att mörker om natten är ett vanligt krav att ställa skrattade hon åt mig: ”Ska tänka på det till nästa gäst!"
Affärsvärlden bygger på individens behov, så nästa gäst intresserar inte mig.
Det är en annan sak i offentlig verksamhet, där kan vi verka för kommande generationers behov. Kunde, iallafall.

Man föds inte till gnällkärring, man blir det. Som ung beklagade jag mig aldrig över dålig service. Arbetarklassen gjorde inte det. Det var något som måste läras in, att säga att man ville ha det man betalat för. När det lönade sig fick man ungefär en glass.

Som ung offentliganställd lärde jag mig något annat också: att vi byråkratiska regelryttare inte skulle läxa upp folk, utan lära av de privata affärsidkarna, de som på praktiskt taget ideell basis slet ihjäl sig med att alltid ge kunden rätt. Förvisso fanns det lärdomar att dra ur det – men trettio år senare måste de ”offentligt ansatta” (som det heter på danska) slicka golven för att på ett artigt sätt krångla sig ur det för allmänheten tydligen kränkande faktum att en tjänst ska levereras i enlighet med politiska beslut.

Under de trettio år som gått märkte jag så småningom att de stackars förtryckta hantverkarna i sitt lidande under statliga regelverk inte längre ville ha mina simpla uppdrag. Snickaren fnös åt mina skåp, rörmokaren skulle hämta en grej i bilen och höll sig borta i tre veckor, målarna krävde att mitt jobbschema skulle läggas om för att göra ett dyrbart besök. Under samma tid lärde sig servicepersonalen att det inte kostar dem något att vara oförskämd.

Ett uselt hotellrum är värt en snorkig kommentar. Det felvända dörrhandtaget slipper jag betala för efter ett halvårs väntan, som om det vore en förmån att få oanvändbara varor gratis.

Kunden har aldrig rätt. Utom när hon vill ta hämnd på de nedskurna tjänsterna inom offentlig verksamhet.
Kunden har knappast rätt att vara kund. Hon är ett råmaterial som håller den privata företagsamheten igång.
Vill hon inte gnälla kan hon väl låta bli att köpa något.

Luciabeslutet

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Är det partiets fel?

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

Speldjävulen sitter i landstinget

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.

Kort efter Kristallnatten

Larsmo skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.

Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?

Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”

Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.

Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.

Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.

Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.

Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen därborta, där det fortfarande pågår.

Högern kommer med rättvisa

Jan Björklund talade igår kväll på Stockholms universitet. Sju gånger på 35 minuter sa han att kunskap är helt centralt. Men själv använder han sig inte av kunskap i någon större utsträckning. Han drar slutsatser från sin egen skoltid, sa han. Och humanistisk forskning avfärdade han med att 2+2 inte alltid blir 4.

Här är ett exempel på utbildningsministerns kunskapssyn:
Kunskaper är själva förutsättningen för kreativitet. För att skriva en bok behöver man lära sig grammatik, för att komponera måste man lära sig noter! Och kritiskt tänkande, vart kommer man med det utan kunskaper, nej då blir det ju bara att man tjafsar emot i allmänhet. Man måste börja i fakta! Fakta är inte allt, det säger jag inte, nej förståelse är viktigt också, men kunskaper är helt centralt, den som inte tycker det kan inte förstå målen i läroplanen.

Detdär är helt enkelt inte sant. Men det värsta är inte Björklunds upprepande av de förnumstigheter som hjälpte honom vinna ett val. Det värsta är att han tänker vinna ett val till genom Alliansens nya strategi att använda arbetarrörelsens argument.
Det enda överraskande i hans framställning var betoningen av likvärdigheten. Grupper med sämre förutsättningar förlorar mest om skolan är passiv, en aktiv skola behövs för ett mer jämlikt samhälle, vi får inte svika dem som behöver mest... ja Björklund talade också om nödvändigheten av socio-ekonomisk utjämning!

Utbildningsministern har samma teknik som statsministern. Om vi säger att det ska bli bra för alla, spelar det ingen roll vad vi gör (eftersom ett starkt förtroende för Alliansen leder till ett starkt förtroende för Alliansen.) Men vad var det som gick snett i skolan? Enligt Skolverket var det segregation, decentralisering, differentiering och individualisering, förändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomdrev. Men eftersom Björklund föredrar att tycka själv hänvisar han till helt andra förklaringar: Det började i läroplan 1962 med dess blygsamma demokratireformer, och sedan kom de så kallade progressiva metoderna som bara ökade klasskillnaderna.

Högern kommer med rättvisan, nu igen. Det är som att de inte ens behöver anstränga sig längre.

Hela tiden för ett år sedan

För ett år sedan publicerade jag Hela tiden. Första delen är en parad från mitt 1970-tal, andra delen en dialog mellan ett syskonpar om livet och döden.

Korta omdömen om boken lyder:
"Du lyckas verkligen fånga en tidsperiod på ditt speciella sätt!"
"I den första delen känner man igen sig helt och hållet, det var ju precis så det var."
"När jag läste teaterpjäsen tyckte jag att jag liksom flöt in i den, jag såg för mig hur de rör sig och dansar ibland och pratar, de kom nära, allting var så nära, till och med att dö kan kännas nära."

Bibliotekstjänst skrev i sin recension, om första delen: "I sanning en lyckad parad där författaren har fångat bilder och miljö på kornet." Och om dialogen: "Hur förlänger man tiden, med klockor, genom att upprepa, återanvända? Man gläds åt en del rappa repliker och funderar över vad som finns att läsa mellan raderna, i undertexten."

Boken kan köpas här

Jag är tillgänglig för uppläsningar och poetiska temakvällar.

Intelligensen och dess användning

Hänvisar till inlägg på Clartébloggen om högintelligenta personer.

Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Favorit i repris

Listan har lagts ur förut, men den blir aldrig inaktuell:

1916 var högern emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 var högern emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 var högern emot kvinnlig rösträtt.
1919 & 1923 var högern emot 8 timmars arbetsdag.
1921 var högern emot dödsstraffets avskaffande.
1927 var högern emot folkskolereformen.
1931 var högern emot statliga bidrag till sjukkassorna.
1933 var högern emot beredskapsarbeten.
1934 var högern emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 var högern emot förslaget om folkpensioner.
1938 var högern emot två veckors semester.
1941 var högern emot sänkt rösträttsålder.
1946 var högern emot fria skolmåltider.
1946 var högern emot allmän sjukvårdsförsäkring.
1947 var högern emot allmänna barnbidrag.
1951 var högern emot tre veckors semester.
1953 var högern emot fri sjukvård.
1959 var högern emot ATP.
1963 var högern emot fyra veckors semester.
1970 var högern emot 40-timmars arbetsvecka.
1973 var högern emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1976 var högern emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 var högern emot löntagarfonderna.

Särskilt värt att notera är det konsekventa motståndet mot allt som hindrar folk från att arbeta ihjäl sig. Med tanke på situationen för dagens sjuka...

Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.

Läxfritt i repris

Läxfritt - minns någon den valrörelsen? Vänsterpartiet avhånades för ett utbildningspolitiskt förslag som gick ut på att arbete ska göras på arbetsplatsen med handledare på plats. Inte sent på kvällen med en utarbetad mamma som inte kommer ihåg vad aggregationstillstånd betyder och aldrig böjde verbet pouvoir.
Men det gick aldrig hem. Kunskapsfientliga fick vi heta.
Kritiken inom vänstern var nästan lika stark som den utifrån. "Folket" ville ju ha läxor, och folket har rätt även när de har fel eller?

Så läs fem år senare i Sydsvenskan om hur man arbetar i skolan utan läxor. Med målinriktning och omdöme går det mesta att klara av. Barnen lyckas väl och skolan är eftersökt.
Detta hade kunnat ske i en kommunal skola i en vänsterstyrd kommun. Men det gjorde det inte.

De som vill att allting ska vara som det alltid har varit får aldrig något gjort.
Nyhetsfientlighet lär man sig inte mycket på.

- - -
Läs också Stockholmsvänstern: Rädda barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Ett led i borgarnas privatiseringsmani som drivs med den sortens envishet som står dumheten så nära.

Billström har rätt: Vi måste ta pengar från annat!

Europadomstolen körde över svenska Migrationsverket. Den 91-åriga kvinnan får stanna en tid till, och Europadomstolen kommer att ta upp hennes fall. Flera partier vill ändra lagen så att sådana här inhumana fall inte ska behöva uppstå.

Men moderate ministern Billström är inte intresserad av någon sådan. En ny lag som ger gamla och sjuka utan anhöriga i hemlandet möjlighet till hjälp riskerar nämligen att urholka vinsterna för de allra rikaste.
Nej, så säger inte ministern. Han säger: ”Ska vi ändra lagen måste vi ta pengar från annat.”

Javisst! Det är bara att sätta igång! Problemet är att borgarna endast räknar med det offentliga goda. De har helt enkelt en blind fläck när det gäller att taxera samtliga tillgångar i landet. Det är naturligtvis svårt att genomföra nyttiga förändringar så länge de rika vägrar att stå för sin del, och för spänningens skull spelar bort den gemensamma.

”Man måste våga prata om ekonomin annars lämnar man fältet fritt” säger Billström. Men i denhär intervjun är frågan varför han inte talar om någonting annat än ekonomi?
Politik ska inte bygga på personligt medlidande. Men något så skrämmande opersonligt som migrationsministern var det länge sedan vi hörde.

”Det finns en mängd andra saker som är viktigare för regeringen” avfärdar Billström idén om en lagändring. Jodå, det yttrandet bekräftar sig självt.
Viktigt för regeringen är framför allt att försvara de som har mot dem som inte har.
Att hjälpa folk skulle kosta.
För Billström är det självklart att det är skäl nog, och han låter som om det borde vara självklart för alla andra också; ingen nytta utom egennyttan.

Våga prata om ekonomin. Om ekonomisk demokrati. Om att ta pengar från annat.

Vilka politiker? eller Ganna får stanna?

Många är de bloggare som med bestörtning skrivit om det inhumana beslutet att utvisa en sjuk gammal människa till sitt ursprungsland, där hon saknar släktingar.

Innan du läser Kalle Larsson på Flyktingbloggen som ger hela historien, tar vi en nypa mediekritik till:

SvD skriver: ”Till och med 1997 fanns regeln om den så kallade sista länken som hade kunnat räcka för att ge Chyzevska rätt att stanna. Den stadgade att just åldringar utan anhöriga i hemlandet men med släkt i Sverige kunde få uppehållstillstånd. Men regeln plockades bort av politikerna.”
Det är mycket vanligt att man hänvisar impopulära beslut till ”politikerna”, som om de vore en grupp med gemensamma intressen av att göra livet surt för folk. Sällan får vi reda på vilka politiker det är, vilka intressen de försvarar.

Alla partier utom Vänsterpartiet stod bakom deformeringen av pensionerna, talade jag om för en yngling senast idag.
Det är inte "politikerna" som sålt ut välfärden, utan de borgerliga politikerna.
Det aktuella fallet har jag inte faktakollat, men är säker på att Vänsterpartiet inte medverkat till att åldringar utan anhöriga ska slängas ut.

PS: Enligt obekräftad uppgift på Fejsbok har Europadomstolen beviljat inhibition - vilket betyder tillfälligt stoppad utvisning! Vi gläder oss.

Mediekritik tills jag blir Socker-Conny

I sin egen blogg får man gnälla, och den möjligheten ser Aftonbladets chefredaktör Jan Helin till att ta vara på när han i ett blogginlägg siktar in sig på den ”slentrianmässiga och trötta” mediekritiken.
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.

Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.

Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.

I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!

Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!

En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus

Vems trovärdighet?

Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”

Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!

Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?

Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.

Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"

Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.

Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.

Förhäxat uppdrag

Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.

För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!

Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.

Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.

Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.

Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.

Varning för antipolitik

Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.

Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.

Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?

Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.

Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.

Inte på samma sida

Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.

Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.

Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.

Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.

Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender

Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.

Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.

Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.

Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.

Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”

Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.

Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...

Rätt Låt Vann

Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.

Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.

Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.

Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.

ur Sanningsbarriären

Negativismen är underskattad

Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen

Mediaslask och sorlet från källan

Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.

Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.

Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.

Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.

Enklare jobb...

Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.

Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?

Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”

Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?

Roligt i kyrkan

Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.

Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.

Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.

Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.

Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.

Jerker Nilsson tackas för tipset!

Det avlånga landet

På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.

Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.

Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.

Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.

Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.

En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.

Haga idag

För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.

Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:

Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.

Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.

Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom

och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar

Lära om att lära

Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?

Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?

Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.

Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.

Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek

Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.

Kunskapen finns. Använd den.

Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.

Adelns kvardröjande makt

Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.

Om Gud m. fl. i Storkyrkan

Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.

En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.

Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.

Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.

Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.

Två inlägg i ett

Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.

Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.

- - -

Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.

Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.

Skola mot rasism

“Vi ska inte anpassa oss till rasisternas världsbild” skriver Lars Ohly och presenterar ett program i fem punkter för hur skolan kan arbeta mot rasism och högerextremism. Det återges här, något kortat. Hela artikeln får du läsa själv.

1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.

2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.

3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.

4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.


5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.


* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.

Kommunist betyder...

Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.

Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.

När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.

Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.

I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.

När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.

Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?

Landet utanför

Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.

Tveksam Expressen-effekt

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.

Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.

Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.

Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.

Kulturberikare

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Var vi än bor i landet

Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."

Mer om detta i Fria

Europas skam

Det går att säga hur många gånger som helst. Europa har ingen lång demokratisk tradition. Rasismen är en del av de europeiska strukturerna. Rasisterna har framgång i val därför att folk helt enkelt håller med om vad de säger.

Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.

”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”

En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!

Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.

Barnkonventionen och traditionella familjer

Det finns barn i Sverige som föds in i en djupt patriarkal tradition. Religiösa sedvänjor, en konservativ familjs krav och förväntningar, klanens tidigare erfarenheter och uråldriga historiska ritualer styr barnens liv redan i fosterstadiet.
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.

Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.

Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!

För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?

Skämtet överlever, men sedan då?

Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.

Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.

Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.

Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?

Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.

upprepning upprepning

Jag har sagt det förr 1: Amerika är stort. Det är till och med två: norra och södra. Därför är det inte ”amerikanerna” som ställt till med kris i världsekonomin. Det är usa:nerna, eller ännu hellre Förenta staternas regering. Kanadensarna och mexikanerna är för tillfället oskyldiga, även om de är amerikaner.

Jag har sagt det förr 2: Göran Rosenberg är otroligt bra. Denna text om det tragiskt onödiga i världsekonomins kris är briljant (även om han säger ”amerikanerna”). Hans beskrivning av ”verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft” är skrämmande trovärdig.

Jag har sagt det förr 3: USA:s storhetsvansinne kommer att störta oss i fördärvet och EU:s hyckleri bär åt samma håll.
Rosenberg formulerar sig snyggare.

- - -
Ett annat lästips är Fotolasses inlägg om murar

Före och efter Ohly finns en kvinna

Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.

Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?

Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?

Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!

Lätt-nassar gör inte avbön (uppdaterad)

Gubben Sommerlath var bara litegrann nazist, sägs det. När han övertog judisk egendom var det i själva verket en god gärning för att hjälpa de förföljda ut ur Tredje Riket. Var det någon som trodde att Silvia Bernadottes egen utredning skulle visa på någonting annat?

Än en gång det triviala avslöjandet av en nazist som verkligen inte gick och spred ZyklonB omkring sig - så den svenska och tyska överklassen kan dra en lättnadens suck. De var ju bara hyggliga lätt-nassar allihop!
De drömde bara lite om ordning och reda under en stark man som fick tyst på kommunister. De myste bara lite åt rågblond styrka och fnyste bara lite åt mörklockig degeneration. De njöt bara pyttelite av att vara övermänniskor med fädernearv och mödrahjärta, i enlighet med den nationalistiska läroplanen.
Vad beträffar de antisemitiska skämtteckningarna i pressen så såg de dem helt enkelt inte. Skämten var så utnötta att de knappast märktes, några Engström-figurer mer eller mindre...

Den rumsrena överklassnazismen var inbäddad i västerländsk tid och kultur. Den kom naturligt, en klassisk tidlös modell. Idag förmår hyggligt folk knappast urskilja den, eftersom det inte står KZ stämplat på den.
Överklassnazisterna har aldrig avkrävts några ursäkter eller avböner, de har aldrig behövt kräla i stoftet och spotta på sin farfar, de får inte samma fråga varje dag om de verkligen tagit avstånd från industriell utrotning. Varenda en har kommit undan med att le och säga, vi menade inte så och förresten var det så länge sedan och isåfall bara lite...

En sak de tycks ha menat var iallafall att få tyst på kommunister. För det ser ju ut att ha lyckats.

Men här tar Arnstad fram vissa ekonomiska fakta ur den hemlagade utredningen. Så var det med filantropin i det Sommerlathska övertagandet av judiska företag!
För övrigt har den karln inte någonting med vårt land att göra. Ta istället familjen Bernadotte som representerade Sverige utåt under världskrigets båda faser - medan de hyste starka nazistiska preferenser. Som så många andra i den svenska adeln, företagsvärlden och pressen. Det passar dem förstås att komma dragande med en brasiliansk svärfar istället!

"Counter Jihad"

Innehållsrikt i SvD idag: Alcalá skriver om det gränslösa hatet och om hur sverigedemokrater har varit med om att utforma en hårdare kampstrategi – ja, även det upprensade och ansiktslyfta Sd vi fått möta de senaste tre åren har haft representanter från den så kallade Counter Jihad med som “framstående experter” på sina partikongresser.

Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.

Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.

Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.

Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.