Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
1 kommentar:
Gillar också Tranströmer
Grattis till priset!
Samtidigt hoppas jag att han lämnar
prispengarna till någon yngre som
har livet framför sig och behöver dem
för att få tid till sina diktartalanger.
Gladiatan
Skicka en kommentar