Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.
Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?
Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?
Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!
4 kommentarer:
Håller tummarna för en kvinnlig ledare
och Anki Ahlsten ser ut att kunna stå
stadigt då det stormar omkring partiet!
Gladiatan
Är det medias eller Vänsterpartiets fel att inte Anki Ahlsten synts mer? Många talar nu om att vi måste bli bättre på att föra fram fler av våra representanter, få mer av kollektiv ledning. Det tycker jag låter klokt och som en viktigare åtgärd än delat ledarskap, eller dubbelt ledarskap som vissa vill kalla det. Men jag är inte motståndare till delat partiledarskap. Själv vill jag ännu inte binda upp mig för någon kandidat så som de gör som säger att vi måste ha en kvinnlig partiledare. Det innebär ju att vi redan nu säger nej till Jonas Sjöstedt och Hans Linde. Jag väntar med att bestämma mig tills vi vet mer om vad partiledarkandidaterna vill och står för. Jag tycker att just det att dessa tre tidigt gått ut öppet med sina kandidaturer talar till deras fördel. Jonas Sjöstedt tycker jag ska ha en stor eloge som gick ut så tidigt och kandiderade. Jag vill att vi väljer en partiledare som verkligen vill bli partiledare, inte en som måste låta sig övertalas. Vi har en spännande höst framför oss. Men det är viktigt att vi inte glömmer diskutera politik, till exempel strategidokumentet och sedan försöker se vilken av kandidaterna som bäst lämpar sig för att som partiledare bidra till att vi kan genomföra vår politik och de förändringar och förnyelser som krävs av organisation och kommunikation.
"Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen."
Låter lite som ett orimligt villkor i mina öron. Hur ofta kan man vänta sig att det står ett sånt radarpar och bara stampar i farstun av iver att få ta över? I vilket sammanhang har de utvecklats till detta valtrimmade radarpar?
Jag tror att delat ledarskap vore bra av flera skäl, inte minst att det gör ett omänskligt jobb lite humanare, delad börda, vilket också kan göra det lättare för en del kandidater att ställa upp som aldrig skulle ha gjort det annars. Se till exempel Birger Schlaugs kommentar om att vare sig han eller Wetterstrand - miljöpartiets två starkaste kort, hade ställt upp om inte mp haft språkrörsmodellen. De bästa ledarna kan ofta bli de som har mycket självkritik.
Jag är rätt övertygad om att delat ordförandeskap inte innebär en delad arbetsbörda. På den nivån fylls all ledig tid och lite till oavsett om det är en eller två som har titeln ordförande. Kom ihåg att MP var på god väg att införa en traditionell ordförandepost. Första stadgeändringsbeslutet var fattat. Men sen kom Eriksson och Wetterstrand och blev den första riktigt lyckade duon, så ändringen fick vara.
Skicka en kommentar