Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender

Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.

Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.

Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.

Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.

Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”

Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.

Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...