Mediekritik tills jag blir Socker-Conny

I sin egen blogg får man gnälla, och den möjligheten ser Aftonbladets chefredaktör Jan Helin till att ta vara på när han i ett blogginlägg siktar in sig på den ”slentrianmässiga och trötta” mediekritiken.
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.

Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.

Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.

I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!

Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!

En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus

Vems trovärdighet?

Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”

Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!

Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?

Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.

Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"

Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.

Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.

Förhäxat uppdrag

Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.

För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!

Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.

Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.

Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.

Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.

Varning för antipolitik

Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.

Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.

Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?

Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.

Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.

Inte på samma sida

Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.

Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.

Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.

Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.

Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender

Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.

Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.

Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.

Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.

Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”

Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.

Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...

Rätt Låt Vann

Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.

Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.

Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.

Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.

ur Sanningsbarriären

Negativismen är underskattad

Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen

Mediaslask och sorlet från källan

Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.

Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.

Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.

Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.

Enklare jobb...

Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.

Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?

Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”

Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?

Roligt i kyrkan

Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.

Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.

Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.

Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.

Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.

Jerker Nilsson tackas för tipset!

Det avlånga landet

På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.

Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.

Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.

Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.

Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.

En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.

Haga idag

För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.

Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:

Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.

Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.

Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom

och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar

Lära om att lära

Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?

Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?

Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.

Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.

Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek

Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.

Kunskapen finns. Använd den.

Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.

Adelns kvardröjande makt

Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.

Om Gud m. fl. i Storkyrkan

Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.

En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.

Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.

Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.

Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.

Två inlägg i ett

Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.

Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.

- - -

Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.

Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.

Skola mot rasism

“Vi ska inte anpassa oss till rasisternas världsbild” skriver Lars Ohly och presenterar ett program i fem punkter för hur skolan kan arbeta mot rasism och högerextremism. Det återges här, något kortat. Hela artikeln får du läsa själv.

1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.

2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.

3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.

4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.


5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.


* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.

Kommunist betyder...

Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.

Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.

När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.

Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.

I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.

När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.

Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?

Landet utanför

Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.

Tveksam Expressen-effekt

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.

Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.

Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.

Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.

Kulturberikare

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Var vi än bor i landet

Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."

Mer om detta i Fria

Europas skam

Det går att säga hur många gånger som helst. Europa har ingen lång demokratisk tradition. Rasismen är en del av de europeiska strukturerna. Rasisterna har framgång i val därför att folk helt enkelt håller med om vad de säger.

Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.

”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”

En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!

Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.

Barnkonventionen och traditionella familjer

Det finns barn i Sverige som föds in i en djupt patriarkal tradition. Religiösa sedvänjor, en konservativ familjs krav och förväntningar, klanens tidigare erfarenheter och uråldriga historiska ritualer styr barnens liv redan i fosterstadiet.
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.

Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.

Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!

För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?

Skämtet överlever, men sedan då?

Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.

Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.

Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.

Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?

Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.

upprepning upprepning

Jag har sagt det förr 1: Amerika är stort. Det är till och med två: norra och södra. Därför är det inte ”amerikanerna” som ställt till med kris i världsekonomin. Det är usa:nerna, eller ännu hellre Förenta staternas regering. Kanadensarna och mexikanerna är för tillfället oskyldiga, även om de är amerikaner.

Jag har sagt det förr 2: Göran Rosenberg är otroligt bra. Denna text om det tragiskt onödiga i världsekonomins kris är briljant (även om han säger ”amerikanerna”). Hans beskrivning av ”verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft” är skrämmande trovärdig.

Jag har sagt det förr 3: USA:s storhetsvansinne kommer att störta oss i fördärvet och EU:s hyckleri bär åt samma håll.
Rosenberg formulerar sig snyggare.

- - -
Ett annat lästips är Fotolasses inlägg om murar

Före och efter Ohly finns en kvinna

Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.

Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?

Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?

Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!

Lätt-nassar gör inte avbön (uppdaterad)

Gubben Sommerlath var bara litegrann nazist, sägs det. När han övertog judisk egendom var det i själva verket en god gärning för att hjälpa de förföljda ut ur Tredje Riket. Var det någon som trodde att Silvia Bernadottes egen utredning skulle visa på någonting annat?

Än en gång det triviala avslöjandet av en nazist som verkligen inte gick och spred ZyklonB omkring sig - så den svenska och tyska överklassen kan dra en lättnadens suck. De var ju bara hyggliga lätt-nassar allihop!
De drömde bara lite om ordning och reda under en stark man som fick tyst på kommunister. De myste bara lite åt rågblond styrka och fnyste bara lite åt mörklockig degeneration. De njöt bara pyttelite av att vara övermänniskor med fädernearv och mödrahjärta, i enlighet med den nationalistiska läroplanen.
Vad beträffar de antisemitiska skämtteckningarna i pressen så såg de dem helt enkelt inte. Skämten var så utnötta att de knappast märktes, några Engström-figurer mer eller mindre...

Den rumsrena överklassnazismen var inbäddad i västerländsk tid och kultur. Den kom naturligt, en klassisk tidlös modell. Idag förmår hyggligt folk knappast urskilja den, eftersom det inte står KZ stämplat på den.
Överklassnazisterna har aldrig avkrävts några ursäkter eller avböner, de har aldrig behövt kräla i stoftet och spotta på sin farfar, de får inte samma fråga varje dag om de verkligen tagit avstånd från industriell utrotning. Varenda en har kommit undan med att le och säga, vi menade inte så och förresten var det så länge sedan och isåfall bara lite...

En sak de tycks ha menat var iallafall att få tyst på kommunister. För det ser ju ut att ha lyckats.

Men här tar Arnstad fram vissa ekonomiska fakta ur den hemlagade utredningen. Så var det med filantropin i det Sommerlathska övertagandet av judiska företag!
För övrigt har den karln inte någonting med vårt land att göra. Ta istället familjen Bernadotte som representerade Sverige utåt under världskrigets båda faser - medan de hyste starka nazistiska preferenser. Som så många andra i den svenska adeln, företagsvärlden och pressen. Det passar dem förstås att komma dragande med en brasiliansk svärfar istället!

"Counter Jihad"

Innehållsrikt i SvD idag: Alcalá skriver om det gränslösa hatet och om hur sverigedemokrater har varit med om att utforma en hårdare kampstrategi – ja, även det upprensade och ansiktslyfta Sd vi fått möta de senaste tre åren har haft representanter från den så kallade Counter Jihad med som “framstående experter” på sina partikongresser.

Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.

Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.

Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.

Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.

Kunskap och skolpolitik

Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51

Esbati överlevde

Läs intervjun med Ali Esbati. Kanske betyder den mest om man känner honom och hör tonfallen från kamraten som överlevde. Men i sin korthet är intervjun ett viktigt vänsterns vittnesbörd från högerns terrormord på Utöya.
“Detta är ett politiskt attentat som måste förstås i en politisk kontext” säger Esbati.
Till skillnad från en medial eller skapad kontext, den där vi så ofta vistas.

Om Breiviks manifest säger Esbati: “Det han har skrivit är åsikter som är vanliga i den samtida debatten”.
Ja. Tyvärr är de inte särskilt ovanliga.
Så läs och lär

Språkspel

Larsmo skriver om “språkspel”. Hur, enligt Wittgenstein ett litet antal begrepp börjar användas på ett särskilt sätt inom en grupp, tills det är lagkänslan som ger orden deras mening.
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.

Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...

“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.

En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???

En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.

Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!

Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol

Brunblått, farmor och civilisationen

Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:

“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.

“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?

“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:

“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?

Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.

Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.

Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.

Nyhetsvärdering

Eftersom alla i hela mediasvängen för närvarande tycker ungefär som Politik och poesi, vilar min uppgift. Du kan läsa Esbati istället.

Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.

Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.

Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.

Rannsakan II

I dagens nyhetssändning får forskaren Helene Lööw frågan om det finns länder som är vaccinerade mot extremism? Hon skakar bara lugnt på huvudet och säger: Så är det inte.

Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.

Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.

Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.

Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.

Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”

Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.

Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.

Rannsakan

Till den sorg, den vrede och det fastklibbande obehag som vållas av massmorden i Oslo kommer en tredje känsla: eftertanke, rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.

Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...

Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?

Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.

Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.

Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.

Frihetskamp och en liten båt...

När frihetsflottan låg i Atens hamn var tidningarnas ledarsidor fulla av tvärsäkra påståenden. Att ingen blockad rådde i Gaza, till exempel. Eller att deltagarna i Ship to Gaza var illa maskerade våldsverkare ute för att ge sin stöd åt en terroroganisation. Nyheter från flottan eller för den delen från Gaza var svåra att få.
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.

Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?

Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.

Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.

Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.

En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler

Sjömiljö

Insjön mellan tre byar, som den såg ut på 1940-talet enligt Wikström. Gyllengula hässjor följde åsarnas sluttning och gårdarna grupperade sig runt sjön så som de alltid har gjort.

Alltid? Trakten kan ha varit bebodd på järnåldern, men det äldsta nedskrivna namnet Rörie härstammar från 1500-talet. Rörie är en beskrivning av sjöns rikedom på rö, det vill säga vass. Gårdarna och byarna i Rörie ligger kvar, men idag kan vi inte längre se ån mellan sjöarna, och nästa generation kommer knappast att se sjön. Foto nedan, med Skogsholmen, är taget så pass högt uppifrån åsen att strandslyet går att redigera bort.

Det finns inte mycket att göra åt förbuskningen. Folket i Rörie kan inte återgå till småskaligt jordbruk med rågskörd och djurfoder tillräckligt för att föda en familj - av det krassa skälet att det inte föder en halv familj ens. Därför kommer markerna att växa igen.

Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.

Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.

Det är därför jag önskar vi kunde sätta de så kallade patrioterna på att röja sly. Efter någon månad med trimmer och röjsåg bland mygg och snokar kommer de att få en mer realistisk uppfattning om vad detta land kräver för att bli älskansvärt.

Mer lagliga förslag är:

1) Sommarjobb. Istället för att tömma papperskorgar i kommunhuset eller kratta välskötta kyrkogårdar kan skolungdomarna röja upp gamla järnvägsbankar så att bybor och vandrare ser bäckar, forsar, strömmar, kvarnhjul, dammar.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.

2b) Kommunen kan mycket väl behålla servitutet för allemansrätt på en gångstig vid vattenbrynet.

Recension hos Clarté

Idag gästbloggar jag på Clartébloggen, det är en recension av Bengt Ericsons bok om överklassen

Paljetter och politik på Pride

Har du för dig att Pride-festivalen är ett cityfierat Almedalen där vi än en gång ska övertygas om politikernas välvilja – eller ser du den som skränande paljettklädd aggressivitet? Hamnade du på ett sjabbigt ölskvättigt raggparty, eller på de supernormala parens schlagermys?

Alla de sorternas Pride kan man råka ut för. Man kan också ha hur roligt som helst, eller faktiskt försöka prestera en politisk eller konstnärlig ståndpunkt.

I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.

I år kommer deltagare från elva afrikanska länder till Pride, och den 5 augusti är det solidaritetsfestival! En viktig fråga är förtrycket av homosexuella i många länder. En annan solidaritetsfråga är att svenska Migrationsverket nekar hbt-flyktingar asyl och skickar dem tillbaka till länder där de riskerar att dödas.

Mer om detta kan du läsa i Svd

Pride i år är viktigare än någonsin! Allt om evenemanget finns här

Flottan seglar inte

Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.

Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.

Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”

Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.

Grandiosa Maud

Råkade gå in på SVT forum*, och se där stod Maud Olofsson och hytte med näven. Hon sa: Tänk om alla våra entreprenörer var våra hjältar, vilken skillnad det skulle bli!
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.

Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.

För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.

Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.

Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.

Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.

När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.

* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011

** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.

Gaza ensamma

FN, EUSA och Ryssland ger ordet om att frihetsflottan inte ska få lämna Grekland. Att FN på detta vis ställer upp för Israels blockad är tragiskt. Palestinierna blir ensamma mot världen.
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.

Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.

Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen

Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman

Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar

Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.

Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.

Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.

Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.

Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.

HD:s text i Flamman

Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:

Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.

Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?

Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?

När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.

Tillmälen - en personlig redovisning

I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.

Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.

Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.

Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.

Könet som vapen

Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.

Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.

Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.

Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.

* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.

Gratisätarna

Ekonomen Stefan de Vylder ger idag en förträfflig pedagogisk beskrivning av det ohemula projektet ekonomisk och monetär union - eller hur de stora skinnar de små. ”EMU är en klubb med fel medlemmar och inkompetent styrelse”. Den skapar och underblåser kriser, och under kriserna riskerar vår kontinent att sjunka tillbaka i hatisk nationalism.

Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.

Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.

Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.

Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.

Skepp till Gaza - bryt blockaden

Märkligt hur olika uppfattningar det finns om livet i Gaza. Enligt SvD förekommer knappast någon blockad, där är bara brist på byggmateriel och mediciner. Botemedlet är att Hamas erkänner staten Israel och vips blir livet lite lättare!

Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?

Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.

En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.

Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.

Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!

Om midsommaren

Om sommaren sköna när marken hon gläds

vid Dala två älvarna vida

Från Tunaå strand åt Gagnefmäns näs

hur fagert att ro och att rida

Gud glädje och styrke det folk som där bo

vid älvom på berg och i dalom

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom

text: prosten Walerius, 1600-tal

foto: HD, 2010-tal