Rannsakan II

I dagens nyhetssändning får forskaren Helene Lööw frågan om det finns länder som är vaccinerade mot extremism? Hon skakar bara lugnt på huvudet och säger: Så är det inte.

Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.

Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.

Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.

Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.

Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”

Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.

Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.