Brunblått, farmor och civilisationen

Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:

“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.

“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?

“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:

“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?

Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.

Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.

Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.