Vi ska bli bättre! är inte ett svar

Flamman öppnar sina sidor för eftervalsdebatt - skönt att det finns något papper i detta land där socialister är välkomna. Där finns just nu artiklar om extra kongress, medlemsenkät och feministisk vision; allt angelägna frågor, ty debatten är nödvändig, även när den känns nästan lika frustrerande som själva nederlaget.

En extrakongress arrangeras om en viss andel distrikt begär det. Jag vet inte om några distrikt har gjort det ännu, och jag tvivlar på om det är en extra kongress som behövs. Vi håller kongress när den politiska kursen ska läggas om (program, plattformar) eller ny ledning väljas. Och visst kan vi byta kurs - men idag vet vi inte till vilken. Det är inget fel på välfärdspolitik, utom att väljarna inte ville ha den, och dem kan vi inte byta ut. Så vad gör vi?

Sak samma med frågan om att byta ledning. Det är bara önsketänkande att en magisk valberedning plötsligt kan skaka fram en hon ska göra det! ur hatten. Just nu finns ingen annan som gör någonting bättre än det som vi just har gjort.

Därför har jag svårt att se det konstruktiva i att lägga ned hundratusentals kronor på att hundratals vänsterpartister ska sitta och vara förbannade på varandra för att vi är så satans misslyckade.
Kravet på en extra kongress känns som ett sätt att bedyra sin upprördhet. Som att skrika istället för att skriva. Däremot tror jag att en medlemsenkät och därefter regionala rådslag skulle vara ett bra sätt att samla underlag till nästa kongress.

Valrörelsen drevs oftast riktigt bra, och det kan möjligen förklara att vi inte förlorat mer än vi gjorde. De fel vi begått måste ha varit tidigare, eftersom socialism är något som folk verkligen inte vill ha.
När bröt arbetarrörelsen samman - utan att vi riktigt märkte det?

Då finns inte alla svar hos Vänsterpartiet. Visserligen har våra krav varit för höga och vårt tilltal för strängt, men som parti är vi för litet för att ha kunnat inverka så starkt på landets arbetande befolkning.
Vårt värsta problem är att det inte spelar någon större roll vad vi gör. Folk vet knappast om att vi finns. Detta är jag rädd att vi försummat att ta in under det att vi entusiastiskt gått in för nya utspel, nya loggor och nya ledare.

Det är lätt att ställa frågor och svårt att besvara dem.
Vi ska bli bättre! är inte ett svar.

För den som vill lyssna på ljudfiler lär en konstruktiv valutvärdering ha ägt rum i Göteborg.

Mera moteld

Bra debattartikel här! Ett motinlägg mot Neuding och Lundberg som trodde sig bryta tabun i integrationsdebatten genom att lyfta på locket och tala om att immigranter begår brott...
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl

En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.

Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)

Analys, kritik och förbaskat gnäll

Nu gnälls det på vänstern också inom vänstern. Då menar jag inte kritik av valrörelse och partiledning, ifrågasättanden av linjeval eller mitt eget tydliga konstaterande av vårt misslyckande. Sådant hör till den analys som måste göras efter ett nederlag. Ett nederlag som inträffade inte på grund av, utan trots kamraternas magnifika arbete.

Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”

Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.

Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.

För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.

Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -

Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:

Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!

Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.

Sverige, ett skitland i EU

”Nationalstaterna historia är skriven med zigenskt och judiskt blod” sa Thomas Acton, världens förste professor i Romani Science (Greenwich, London). Det flöt nog mer blod än så... men det är en lämplig ingång.

Under 1500-talet arrangerades sällskapsjakt på romer på de tyska storgodsen.
Martin Luther förespråkade att judar och zigenare skulle förklaras fredlösa.
Under 1700-talet inleddes tvångsassimilering av romer i bland annt Österrike-Ungern, och romska barn omhändertogs för uppfostran i andra familjer; ett brott som förövades i flera länder fram till och med 1900-talet. Ett exempel är Schweiz där 600 barn till resande fram till 1973 togs ifrån sina föräldrar, gavs andra namn och placerades i godkända schweiziska hem.

De romer som flyttat till Sverige drabbades av växande europeisk främlingsfientlighet. Och detta avser inte år 2010, utan år 1560 då prästerna förbjöds att befatta sig med ”tatrarna” som varken fick döpas eller jordas enligt kristen ritual. År 1637 utfärdades ”Tattarplakatet” som gick ut på att alla romer inom ett år skulle utvisas, därefter fick de slås ihjäl.

I över tvåhundra år avlöstes mer humana perioder av direkt utvisning till dåvarande svenska lydriken som Finland, Pommern eller Norge. Sedan är vi framme vid 1914 års utlänningslag som fastslog att zigenare inte var önskvärda i riket, varpå all romsk immigration förbjöds fram till 1954. Det tusental romer som bodde i Sverige blev därmed avskurna från sina släktingar på kontintenten.

År 1921 inrättade Sverige som första land i världen ett rasbiologiskt institut.
År 1940 beskrevs de så kallade tattarna som en undermålig folkgrupp av Socialstyrelsen.
Av de 18600 personer som mellan 1937 och 1975 steriliserades av uttalat rashygieniska skäl var ett stort antal romer.

Vad som skedde i Tyskland och sedermera tyskockuperade länder mellan år 1933-1945 tror jag inte vi behöver gå närmare in på.
Vilket litet neutralt land som avvisade judiska intellektuella och släppte fram nazi-Tysklands armé behöver vi inte heller precisera.

På 1950-talet var nästan alla svenska romer utan både arbete och bostäder.
År 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska, en biografisk skildring som med sitt avslöjande av de svåra villkor som rådde verkade som ett alarm.

Politiken förändrades, mycket tack vare en enskild kvinnas verk. Men förändrades vardagspraktiken?
År 2000 erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Vardagspraktiken i förhållande till romer, svarta, muslimer - hur ser den ut?

Exemplet romer är tillräckligt för att vi ska se att se att Sverige är - ett vanligt skitland i EU.

Sakupplysning: Ovanstånde fakta är hämtade ur Irka Cederbergs bok om romer: Född fördömd. Cederberg känner inte till Politik och poesi eller mina åsikter i övrigt.

Ojämlikheten har tigits ihjäl

Valresultatet hann knappast räknas färdigt innan ettpar skribenter med koppling till högerns tankesmedjor går ut på DN-debatt för att diskutera invandringens problem.
Detta ska föreställa både en förklaring till varför folk röstar på Sd, och ett försök att hindra att det sker igen.
Visserligen har det aldrig hejdat ett rasistiskt parti att hela samhällsdebatten går i deras riktning, men det är iallafall vad skribenterna tror.

De hävdar att problemen med invandringen har tigits ihjäl. Hur menar de då? Visst har vi läst om apatiska barn, gömda familjer, avvisningar, tragedier. Eller om utsatta förorter, bränder, skolmisslyckanden.
Men högerskribenterna vill tydligen, precis som Sd, att vi ska tala om helt andra problem. Problem som vita människor har. Problem som att man inte känner sig hemma i centrum när tanterna har fel sorts kläder på sig.

Som exempel på förtigandet fortsätter artikeln: ”Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.”
Men vi visste redan hur gärna ni talar om hur kostsamt och fuskigt det är med allmän välfärd. Det bara är såhär: sjukhuset stänger inte olycksfallsavdelningen när de har behandlat så många fall som ryms i budget, och gränserna kan inte stängas efter ett visst antal asylsökande, eftersom asyl beviljas efter individens skyddsbehov.

Sedan kommer de frågor för vars skull artikeln skrivits: ”1. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? 2. Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? 3. Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”
Skribenterna säger att dessa frågor aldrig diskuterats. Det säger de därför att de inte är nöjda med de svar de fått:
1. Därför att en stor del av de som invandrat är överrepresenterade i dåliga socioekonomiska villkor, liksom en stor del av deras barn är det.
2. Därför att de är arbetslösa eller timlönen inte räcker till för försörjningen.
3. Därför att de får sina föräldrars arbetslöshet i arv när de växer upp i ett samhälle där de inte är välkomna.

Nästa fråga är så svår att ingen har kunnat svara på den, enligt vad skribenterna erfarit: ”Varför är ett generöst flyktingmottagande något bra?”
Det går bra att fråga Ruth, Kathinka, Mirko eller Aycan. Ruth, som kom hit med vita bussarna. Kathinka som flydde från Budapest när hennes frihetsdröm krossats av sovjetiskt pansar. Mirko som låg och skakade under sätet på ett tåg sedan han i tre dygn kurat i en hårt bombarderad källare i Sarajevo. Farah som lyckades köpa flygbiljetter gud-vet-vart av en affärsman i det sammanstörtande Mogadishu.

Men skribenterna kanske inte menade varför det är bra för dem som flyr? De kanske menade varför det är bra för oss, vi som går här mellan macken och videobutiken och oroas oss över gåvoskatten eller moskébygget. De hänvisar nämligen till en tredje skribent som begick det (enligt dem) stora misstaget att säga att: ”det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer har genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället.” Lite idealistiskt, men bra nog tyckte jag. Men inget svar för högern, så vad vill de ha?
Jo, ”en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument”. Bra, låt oss börja genast! Öpppna debatten för frågor om ojämlikhet och orättvisa, makt och intressemotsättningar. Sluta tiga ihjäl frågor om klass, kön och etnicitet!

Artikeln i sin helhet finns här

En annan undersökning

Läst i Invandrare och Minoriteter:

I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.

Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.

Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.

Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.

Hur gör vi? mot uppgivenheten

Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.

Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)

Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.

Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!

”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.

Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?

Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.


Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.

Medelklasstjat i media

Det ser faktiskt ut som om den borgerliga regeringen har ansträngt sig för att bli av med väljare. Dels via myten om det verkliga folket contra politikerna. Dels genom att fackföreningarna angrips och arbetarna splittras. Med sjunkande organisering blir våra gemensamma kontaktytor färre, och var och en sitter för sig själv med medias verklighetsbeskrivning. Och vilken är den? Jo en verklighet där förmögenhetsskatten (som berör en procent av befolkningen) behandlas som en större och farligare fråga än bortslumpandet av hela den offentliga sektorn.

Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.

Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.

Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.

Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena

Varför ack varför

Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.

Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.

Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.

Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.


Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.

Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!

Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!

Finns inget annat att göra

Inte ska jag påstå att det var klackarna i taket på Vänsterpartiets valvaka. Men vi hoppade glatt till Esteches discoyra kampanjlåt och tackade varandra för en som alltid tuff och rolig valrörelse.

CH Hermansson, 92 år, tidigare partiledare, intervjuades i teve och sammanfattade Alliansens styrka på klart och tydligt marxistiskt vis med att de har den ekonomiska makten, den politiska makten och makten över media.

Tillfrågad om Sverigedemokraternas framgångar påminde CH om att han ju var med redan på 30-talet när nazisterna var en akut risk i svensk politik, och "vad gjorde vi? Vi bekämpade dem! Finns inget annat att göra nu heller."

Finns inget annat att göra! Vänsterpartiets antirasistiske talesperson Kalle Larsson intervjuades också han, och lovade att imorgon startar det breda motståndet. Inte mot Sverigedemokraterna specifikt, som ju får de röster de får, utan motståndet mot rasistiska idéer och förslag hos de borgerliga partierna. Motståndet mot den utveckling som vi sett i Europa där det inom politikens huvudfåra blivit rumsrent att avvisa asylsökande och utvisa romer.

När Ny Demagogi första gången kom in i riksdagen fällde jag kommentaren att det var ett europeiskt val. Att Sverige aldrig så tydligt visat att vi är en del av vår kontinents mörka arv. Inte många förstod eller ville förstå vad jag menade.

Men idag var det flera kamrater som konstaterade att "nu har vi blivit ett vanligt skitland i EU" - ett vanligt skitland med svag socialdemokrati, bristande arbetsrätt, stigande arbetslöshet, ovärdig asylpolitik, starka konservativa underströmmar riktade framförallt mot kvinnor, punkterad välfärd och normaliserad orättvisa.

Finns inget annat att göra än att bekämpa det, som sagt.

Även Approximation ser det som bister EU-anpassning

Mediafjäsket

Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag...

och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).

Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.

Den allierade journalisten

Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.

Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.

Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.

Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.

Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.

Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.

Imorgon är det val.

De rädda barnen

Gick förbi Malmö igår. Så som vi kan göra i denna energislösande men snabba era.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.

Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.

Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.

Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.

Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.

Reinfeldt vill avskaffa politiken

I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.

Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.

Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!

Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.

Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva

Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.

Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.

Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!

Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.

Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!

Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.

Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.

Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”

Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft

Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?

Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.

- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad

Moderkorset

Den konservativa morgontidningen fortsätter sin förutsättningslösa sociologiska granskning av självvalt oavlönat hemarbete. Låter det otroligt? Nåja, då är det så att professionella journalister fortsätter snickra på drömmen om en såväl menings- som kärleksfull tillvaro i det egna hemmet, en tillvaro som borde avlönas, enligt dem som självmant valt den, så att det syns hur viktiga deras barn är och så att de inte sackar efter männen pensionsmässigt!
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.

Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.

En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.

Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!

*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare

Ett val om förlorare och solidaritet

Med så kort tid kvar till valet blir den allt mer förskräckande - tanken att vi kanske måste underkasta oss en borgerlig regering i fyra år till.

Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?

Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.

Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.

Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -

Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.

Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.

- - -

Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly

En kommentar till SVT: Nu har de rödgröna vid ett flertal tillfällen omtalats som den rödgröna alliansen. Vi heter inte det. Alliansen valde sitt namn och vi valde vårt. De rödgröna, alltså. Inte lillebrorsalternativet, tack!

Andra partier genomför extremisternas politik

I veckan var det allsång mot rasism på det utomordentliga utvärdshuset i Sundbyberg; Gröna Stugan. Det var förstås Vänsterpartiet som samlat på sig artister som Billey Shamrock och Syster Sol och talare som Kalle Larsson och Ida Gabrielsson. Själv bidrog jag med att läsa antirasistisk poesi.

Larsson påminde oss om att det viktigaste inte är om Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i parlamentet, hur tragiskt detta än skulle vara. Det viktigaste är att de övriga partierna inte lägger förslag som går Sd till mötes.
Högerextremister och rasister har inte vunnit ett enda val i Europa, även om den förda politiken kan se ut som om de hade det. Det är alltid andra partier, konservativa och liberala men även socialdemokrater, som stöder sig på rasisterna eller tar upp deras förslag som sina egna, om än i modifierad form.

När Folkpartiet kräver burkaförbud i skolan tar Sverigedemokraterna ut svängarna och kräver burkaförbud på allmän plats. Istället för sakfråga (rätten till sin klädsel) förvandlas det till en gradfråga: hur mycket kan förbjudas?
När Sverigedemokraterna vill ha totalt invandringsstopp till Sverige blir det lättare för lokalpolitiker att tala om stoppat mottagande i den egna kommunen. Återigen, det blir en gradfråga.
När det alltid finns någon som är värre flyttas gränsen för en inhuman politk.

Sverigedemokraterna försöker ta väljare från alla partier – utom från ett, sa Larsson. När det gäller Vänsterpartiet har de gett upp! Det ska vi vara stolta över!

Politik och poesi har ofta påtalat det institutionaliserade kunskapsföraktet hos Folkpartiet. Den som vill veta mer om det kan läsa Flamman.
De rödgröna har presenterat sitt förslag till en ny human asylpolitik. Om detta bloggar Esbati.

Stalinisterna, Sahlin och sanningen

Förtalet av Sahlin har länge varit osmakligt. När gubbarna i det egna partiet sviker är det en närmast obegriplig grymhet. Förstå mig nu rätt: hårda tag ingår i politiken, i synnerhet i dess topp. Men det Socialdemokratiska partiet har länge varit känt för en total lojalitet både utåt och inåt.
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.

Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.

Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.

- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.

Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.

Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.

- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt

Gäst. Möjligen hos verkligheten

Istället för att blogga tog jag sommarens sista simtur.
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!

Vi med oss och dom med andra

Solna Sverige Europa
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra

Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?

Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar

Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet
en beteckning som redan idag inte får finnas

Idag
när vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner, som söker in på KomVux

Sant är åtminstone
att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum

Men Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd

När vintern faller över världsmedborgarna
undrar hon modstulet
Vilken sorg som är störst?

Den sorg, som endast delas
med utrotningshotade

och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden

Fattigdomen är kravet

Hörde ettpar minuter Sahlin i teve. Bra minuter.* Hon är tuff, den tjejen. Utfrågarna tjatade om arbetslöshetsersättningen, om den inte borde vara lite lägre för att tvinga folk att söka jobb, och Sahlin sa, ungefär som jag minns det:
"Människor är inte så förfärligt olika. Det kan inte vara så att alla vi som har jobb och klarar oss bra stimuleras av mera pengar medan alla de andra måste stimuleras av mindre pengar!"
Nej, så kan det inte vara. Det är någorlunda riktigt att vi som tjänar hyfsat lever på hoppet om nästa individuella förhandling - men det är falsk matematik och galen psykologi att tro att den som tjänar ballonger och bonus har råd att göra bort sig i hopp om fallskärm medan den som inte tjänar någonting känner sig stimulerad av mindre än ingenting.
Men utfrågaren fortsatte: Måste man inte ställa krav?
Då borde Sahlin ha svarat, men gjorde inte: Jo absolut. Du, jag eller vem som helst borde testa att dra oss fram med två barn på lägsta a-kassa.

Det är fattigdom som är själva kravet.
De fattiga måste klara sig och sina barn. De rika måste dela med sig.

Men idag ser det ut som om Alliansen skulle klara hem ett val till på illusionen att de fattiga är Dom Andra och att Dom Andra är ointressanta.
Största lockelsen inom Alliansen är Reinfeldt, mannen som faktiskt aldrig gör någonting fel. Utmanaren Sahlin är en tuff tjej, och det har aldrig varit någon vinnande egenskap.
- - -
Mer om Dom Andra:
På ett möte med diverse kommunrepresentanter hörde jag att: ”Etnisk representativitet bland personalen har vi inte kollat upp. Det kostar för mycket att köpa den statistiken, och så har det väl inte hänt så mycket sen sist heller.”
Häpp! Bordet runt kunde vita och tämligen välavlönade personer konstatera att mångfald och antidiskriminering är för dyrt. Och antagligen misslyckas…

Mer om Sahlin:
Tänk så roligt det vore att få en statsminister som två gånger i samma radioprogram har sagt ”jag tycker Helena Duroj har rätt”. Det hände under en integrationsdebatt för jag vet inte hur många år sedan. Men tänka sig hur fint hon fick till det!
- - -
* Sahlin sa också en del som inte var riktigt lika bra, det finns återgivet i länken. Villkoren som gäller i den fria sociala bloggosfären är att om jag inte länkar till gam-media anses jag inte skriva något intressant. Gäller exempelvis Skogspoesi

Utopisk kommunist

”Vi kan inte fortsätta skattesänkarracet. Välfärd måste få kosta,” sa Lars Ohly. Han sa också att ja till betyg i år 7 är ett offer för vårt goda rödgröna samarbete. Något som verkar klokt och orevolutionärt, eller hur.

Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?

Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)

Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.

Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.

Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.

I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.

Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.

Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.

- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.

Betyg och kunskap och borgare

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus slagit pekpinnen i katedern igen!
Det är ju så de tycker det ska vara i skolan. Pekpinnar, katedrar, inga mössor utom dumstrut och inga sånadär interaktiva skrivtavlor som bara tar upp utrymme från skamvrån.

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus beslutat att barn som inte når upp till kunskapsmålen inte heller ska få godkänt betyg! – Vaa? Kan man vinna kommunalvalet på att bekräfta att man följer kursplanerna och håller på betygskriterierna i de fall där det går att kolla?

Beslutet bottnar i att 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna inte deltar i vissa ämnen såsom idrott eller religion. Eller uteblir från moment av ämnen, såsom sex- & samlevnad. Detta kan vara ett fall av hedersproblematik och bör lämpligen åtgärdas, enligt Stockholms borgare genom att skuffa bort barnen från gymnasieskolan. (Som jämförelse: när överklassens ohängda avkomma ligger hemma på soffan och röker hasch är det ett fall av drogproblematik som också bör åtgärdas, men det har aldrig nämnvärt påverkat betygssättningen.)

Faktum är att den som inte kan simma inte kan få eller ska få ett godkänt betyg i idrott. Simkunnighet är ett solklart kriterium, och när föräldrar begär befrielse för sitt barn ska de få lika solklart besked om detta.
Lyssnar vi sen lite närmare på de borgerliga i Stockholm så handlar det inte heller om att sätta betyg, utan om att utdela dem: ”Om en elev är frånvarande från ett moment som ingår i kursplanen får han eller hon inget betyg i ämnet som helhet” - ett resonemang som knappast kan vara lagligt.
Betyg ska inte sättas på närvaro, utan på kunskap och måluppfyllelse. Den som har haft vattkoppor ska också ha en chans att visa om hen trots det lärt sig ekvationslösning och gitarrackord på eget bevåg.

Detta påpekar Skolverket, mycket riktigt men en smula mjäkigt: ”Varje enskilt fall ska bedömas av lärare och rektor”.
Ja. Det är liksom det som är betygssättning. Att för varje individ bedöma vad hen kan.

Men betygen har alltid varit ett korrektionsmedel. I dethär fallet vill borgarna använda dem för att straffa barnet när föräldrarna gjort val som skolan anser är felaktiga.


Den som nu tillskriver Politik och poesi vanföreställningen att ”invandrarflickor får hållas hemma från skolan av hänsyn till föräldrarnas kultur” får IG i svenska på grund av bristande läskunnighet.

Vad Politik och poesi tycker är att:
- alla barn ska kunna simma, och i övrigt delta i skolverksamheten
- alla föräldrar ska få rätt information om vad deras valfrihet kan komma att kosta
- betyg är skit, men de ska åtminstone användas på rätt sätt

- - -
Läs De rödgröna i Vita huset om nazister på Uppsalas gator en nästan vanlig dag...
Läs om rasismen mot romer i EU-länder som Frankrike och Sverige

Nyp där det känns!

Det måste gå att sätta åt dom på nåt sätt. Nyp åt där det känns. Ekonomin, familjelivet. Där är vi människor som känsligast.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.

”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.

Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.

Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.

Skogspoesi

Kylskåpspoesi känner väl alla till? De små magnetbitarna med ord som kan kombineras till bisarra och i bästa fall poetiska rader


Idag bjöds det Skogspoesi i Stjärnsund, som en del av konstutställningen på Grabbudden.
Genialiskt, eller hur?
Släng ut massor av brädlappar med ord. Sen parar besökarna ihop dem, på udden med utsikt över sjön.






såhär kan det bli










Mellan björkarna finns hängmattor där du kan se ut över Grycken.

I björkstammarna finns speglar där träden fått ögon.

Det finns björkar som är dockor och häxor,
vakande och talande.



Det går att göra poesi i vilken skogsdunge eller stad som helst.
Låt oss börja tillverka ordlappar!

Förort och glesbygd

Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.

I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.

En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.

- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.

Kultur utan ursprungsbeteckning

En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.

En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.

För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?

Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*

Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?

Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.

Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.

Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.

Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!

*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats

Populär nationalist talar ut

Det förekommer att Sverigedemokraterna utpekas som ”avslöjade”. Som när Jimmyponken får helsidesutrymme för att vräka ur sig fördomar om muslimer, eller när någon ex-medlem berättar om kusliga upplevelser i nassarnas närhet. Det vill säga, sådant som vi redan visste. Om vi kunde läsa.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.

Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?

Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.

1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.

Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.

Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.

Häleri, eller Mössor och sjalar

Den svenska grundskolan hör till den mest riskutsatta i världen. Men det rör sig inte om huliganer i keps och lärarinnor i burka. Det är kapitalet det handlar om.
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.

Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.

Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...

Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!

Björklunds ideologiska kamp

Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.

Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.

Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.

Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.

Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.

Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?

Svensk kultur, kom an!

När Folkpartiet har fel vill de inte ändra sig, utan föredrar att ha mera fel. Den statligt godkända litteraturlistan de föreslog till förra valet fick de inget gehör för. Därför föreslår de nu att alla kulturinstitutioner ska upprätta listor på vilka verk som är särskilt viktiga att känna till i det svenska kulturarvet.

Fullständigt kulturfrämmande. Konst och kultur består inte av en mängd element som ska läras in eller nosas på eller bockas av. Styrkan och glädjen är att inom konsten och kulturen finns någonting för var och en, och att verken betyder olika saker för olika personer. I bästa fall finner just du vad du behöver för din utveckling.

För min del älskar jag att köra runt mellan den ena hembygdsgården efter den andra och fotografera knuttimring och dörrmålning. Med svenskt kulturarv upp till öronen är jag just då inte ett dugg intresserad av att sjunga Taube, lyssna på ABBA, läsa Kerstin Ekman eller tova en vante. Men den som sitter försjunken i detta behöver inte alls gå med mig på hembygdsgården. Och vem har då fel? (utom Fp)

Tänk dig att komma till ett museum där en beskäftig folkpartist sticker en lapp i handen på dig för att upplysa om vilka verk som är de viktigaste. Inom det svenska kulturarvet.

Så du kan passera Guernica om de har en Zorn...

Nej, håll muséerna öppna och gratis istället. Utöka biblioteken till mediatek och se till att kulturskolan har goda villkor i alla kommuner.

Sen ska dom dom få se på kultur! Eller - är borgarna rädda för den också?

Marknaden i förorten

Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.

Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.

I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.

Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -

Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå

Styrs unionen av extremister?

"En extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället. "
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.

Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.

En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M

Inuti vårt land

Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.

Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.

Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.

Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?

Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.

Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.

Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?

"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."

Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…

Mångfald är verkligen verkligt x 2

Sveriges enda konfessionella parti har tagit patent på ”verklighetens folk”. Därför att de ”vill använda det igen”.
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.

Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.

Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.

Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.

Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.

Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.

Även Alliansfritt Sverige är på.

- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.

Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger

Feminism, inte särart

Det finns fortfarande människor som tror att feminismen skrämmer bort folk från Vänsterpartiet. Den uppfattningen kan man till nöds hålla sig med om man a/ är ointresserad av statistik, eller b/ inte kallar kvinnor för folk.
Enligt alla undersökningar som gjorts förknippas Vänsterpartiet med en stor ideologisk fråga: jämställdhet. Och med en stor sakfråga: sjukvård. Enligt samma undersökningar är majoriteten av de som kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet kvinnor, kvinnor som har allt att vinna på jämställdhet och som möjligen arbetar inom sjukvården. Eller, kvinnor som önskar att tillräckligt många arbetade inom sjukvården så att vi som inte gör det kan sköta våra jobb istället för våra föräldrar.

Det finns fortfarande människor som tror att Schyman a/ räddade Vänsterpartiet, b/ saboterade Vänsterpartiet. Båda har fel. De har inte förstått c/ att Schyman var rätt person i rätt tid, bars fram på en våg av förväntningar, vann slaget om media, värvade ett stort antal väljare till Vänsterpartiet på kort tid och för en kort tid, och så småningom avlägsnade sig allt mer från medlemmar och medborgare på sin egen karriärbana för att nu excellera i dålig smak genom att bränna pengar i Almedalen.
Allt detta gjorde Schyman inte för att hon är feminist, och inte trots att hon är feminist, utan samtidigt som hon är feminist. Det vill säga: kvinnor kan göra bra och dåliga saker, feminister kan göra bra och dåliga saker.
Vi är nämligen folk, vi med.

Det finns fortfarande särartsfeminister som vädjar till kvinnorna att behålla vår uråldriga goda vårdande uppgift och inte bära oss åt som män; öla och rapa och slåss och samtidigt tjäna pengar. Särartsfeministerna har fått för sig att det faktum att kvinnor och män är olika fysiskt utrustade medför att vi ska hålla oss på skilda planhalvor också i vardagen och mentalt – men planhalvorna är precis lika mycket värda brukar de säga, och jaadå, kvinnornas planhalva kanske till och med är värd mer så vad sa ni nu då?
Vi sa: vafan menaru? Månsken och ett litet barns leende är stora ting, men det är tiotusen i månaden också. Särskilt för det lilla barnet, om det nu var någon som tänkte på henne.

Det finns fortfarande folk. Kvinnor och män. Det finns fortfarande överhet, män och kvinnor. Att hålla överheten på gott humör har kostat folket hundratals miljoner inklusive svettiga övertidstimmar, men tyvärr är överhetens goda humör vad alltihop från skattesänkningar till slavmarknad går ut på.
Orättvisan består i att somliga alltid får kronorna medan andra får nöja sig med månskenet (och det lilla barnet knappast får någonting). Därför bör kvinnor och män kämpa med och inte mot varandra, som det så vackert sägs. Men ta mej tusan: till och med orättvisan är orättvis, för den är könsbunden!

Fortfarande är det så att klass och kön hänger ihop.
Därför är jag socialist och feminist och kommunist och snart blir jag rättvisehaverist.
Alla som vill kämpa med och emot välkomnas. Och när jag säger alla, då menar jag alla.

Den som älskar sitt land röjer upp i det

Häromdagen skrev jag om jordbruk och landskapsvård. Anledningen till mitt engagemang är att jag älskar kulturlandskapet – och det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att marschera på dess gator eller köra ut folk som försöker flytta hit.
För mig kunde hela det förbannade nationaldagslarvet ägnas åt att vi gemensamt röjer ur igenväxta diken, banar väg längs nerlagda järnvägsbankar, slår vass i allt trängre insjöar, gräver upp nässlor ur trädorna och hugger sly i varje by.


Någonstans här ska det ligga en sjö. I nästan tusen år, så länge markerna har odlats, har sjön glimmat upp mot bebyggelsen. Nu växer här sly, eftersom ångtåget inte går, markerna inte betas och fisket inte betyder något.

Ser du sjön nu? Ljusskymten till höger är öppningen för skoterspåret. Den till vänster är en bybos heroiska röjande för att få fri sikt åtminstone en liten bit.

Detta blir alltmer sällsynt: hagen är betesmark, åkern besådd med vallväxter. Det behövs samverkan mellan kor eller får, människor och alla de örter och fjärilar som trivs och sprids i ängs- och hagmark för att vi ska behålla de storslagna estetiska värden som inte enbart är natur, utan en del av kulturarvet.

Igenväxningen av marker är en naturlig succession och kan till en början te sig tilltalande, som här när marken fyllts av mjölkört. På de åkrar som EU betalat för att lägga igen händer det att en enstaka ört får ett explosionsartat övertag. Det är grant att se på, men fel. Balansen i naturen är inte naturlig, den behöver hjälp. Om det är lupiner eller maskros som tar över är de oöverträffade jordförstörare.

Sedan kommer slyet – det vill säga, ung buskskog – en biotop som inte gläder andra än mygg, snokar och rådjur. Det börjar med ankelhöga skott av björk och rönn. När man kapar dem skjuter de nya skott som medusahuvuden ur stubben.
När slyet blivit tillräckligt kraftigt kan det fällas och användas till flisbränsle i värmepannor. Alltid något. För det sista steget i naturens egen succession är att mörka granskogar återtar landet.

Sverige är som gjort för att ha gran i och EU önskar säkert att vi inte hade någonting annat, eftersom den är en av de få branscher som gått bra de senaste krisåren.
Ändå är kultur och estetik inte enbart immateriella värden. På kort sikt sänker slyet tomtvärdena. På lång sikt kanske vi en gång måste börja odla igen. Då vore det oklokt att tvingas börja om från början med svedjebruk och att bryta stubbar.