Och så rysaren med ormen på det

Partyprinsessan. Envåldshärskaren. Nymfomanen. Eller en bedragen afrikansk hövding, maskerad till en duk för vit mans projektioner?

Klynnes biografi över Kleopatra ger en bred översikt av antikens historia några decennier före vår tideräkning. Härarna marscherar, Roms triumvirer förhandlar, släkterna hotar och fängslar varandra. Genom hela detta komplicerade historiska skeende vandrar Kleopatra - utan att vi riktigt får syn på henne. Hon dyker upp endast som älskarinna till två av Roms mäktigaste män, eftersom hon födde deras barn och kan beskyllas för männens misstag.

Författaren gör ett gediget arbete med att reda ut hur mycket, eller snarare hur litet, som går att få veta säkert om Kleopatra. Hon var drottning över Egypten i drygt tjugo år, en av allt att döma kapabel drottning som kunde sköta både landets skattkistor och Isis-kulten. Sannolikt såg hon bra ut, var begåvad, och gillade att bestämma och att festa. Hon mördade sina syskon och försummade sina barn, men inte mer än vad som var rimligt för sin tid.

Boken avslutas med ett kapitel som kunde bli en studie i sig, om hur Kleopatra beljugits, svartmålats, omdiktats och utnyttjats som varumärke. Inte minst i den påkostade filmen med Elizabeth Taylor från -63, då Kleopatras kärlek förverkligades när Taylor mötte Burton och ännu en melodram tändes.

Noga taget är det inte kvinnan som osynliggjord vi talar om, utan kvinnan som målats över med så många lager och blåsts upp så grandiost att endast den schabloniserade bilden återstår av henne.

Historien och historierna om Kleopatra visar hur näst intill omöjligt det är för en kvinna som överhuvudtaget blir sedd, att då bli sedd som en människa i sin egen rätt.
Kvinnan ses i relation till männen och i relation till uppfattningar om kvinnan.
Om kvinnan är ovanlig i något avseende, är hon ovanlig som kvinna. Allt hon gör, om hon beter sig illa eller gott, färgas av hennes kvinnlighet. Hon kan bli hjälte- eller monsterförklarad, men hon tillåts aldrig agera som fullständig individ och bedömas med mänskliga mått.

Kleopatra-berättelserna visar också hur ”orienten” under det rasistiska och imperialistiska 1800-talet kom att blandas ihop med ”kvinnan” så att egenskaperna blir oskiljaktiga: vek, mystisk, slapp, lat, känslosam, sensuell, syndig, rörig...
Mannen är vit, rationell, beslutsam och målmedveten. Mannen vinner, och skriver historia.

Historien igenom har Kleopatra aldrig upphört att irritera.

Recension från april -09 här, och boken här

Permittat att vara fånig

Alla med en månadslön under 46000 förlorar på att köpa hushållsnära tjänster, konstaterar Pelaseyed. Värt att tänka på när nu socialdemokraten Damberg funderar över hur man ska korpa röster från vad han uppfattar som vanligt folk, det vill säga högavlönade stockholmare. Men Damberg vill förstås ge pigavdraget en jämställdhets- och fördelningsprofil. Förmodligen vill han reformera EU inifrån, också.
Ingetdera lär inte gå så bra. Bådadera är utformade av och för de rika.
För dig som gillar siffror, se Veckans graf. Till och med jag förstod den.
Pelaseyed skriver mycket mer.

Det går åtminstone att sätta åt regeringen för småsaker. JO-anmälningen gick hem - de bryter mot språklagen genom sina engelska mejladresser. Än så länge har vi inte ministryn i Sverige, och regeringen själv har bestämt att svenska är officiellt språk.

Lagen gäller dock bara tunga myndigheter. Det är fortfarande fritt fram för Arlanda att kalla sig airport. Heder åt de busschaufförer som fortfarande ropar ut Arlanda flygplats.
Den som coachar, säljer blusher, jobbar med Smartboard eller utstöter läten som ”me like!” bryter inte heller mot lagen. Den är bara fånig.

Priset i fåneri går till Stockholms stad som kallar prinsessfestivalen för Love2010.
Haga ska vara park!
Se även Fiendeland om kungahusets forna nazisympatier.

Den som fick stanna hemma...

Tidningen Metro ger idag rådet åt oss som reser med Storstockholms lokaltrafik att STANNA HEMMA. Är det ett uttryck för fräckhet, cynism eller resignation?
Alla vi som timme efter timme försöker ta oss till jobbet i tjugogradig kyla uppfattas med andra ord som hemlösa okynnesåkare!

En god vän med ett förflutet i transportbranschen sa att det största problemet näst vädret är privatiseringar med påföljande minskning av personalstyrkan. Den senaste kalla vintern på 1980-talet fanns det på varje station anställda som gick ut och knackade is från spår, växlar och tåg. Idag är det en ensam pendeltågsförare som går ut med ishacka för att göra dörrarna möjliga att öppna och stänga så att hon överhuvudtaget kan köra tåget vidare.

Läs Jöran Fagerlund: ”För privata fordon är snön problemet, för kollektivtrafiken är privatiseringarna problemet.”

Tre kortisar ur idet

Har hittills inte skrivit om moderatfusket, tycker mest det är pinsamt. Det som bekymrar mig är föraktet mot demokratin. Pressen gör sitt bästa att smeta ut moderatmoralen till att detta är något som ”alla” partier eller ”alla” politiker fufflar med, att hånfullt bedrägeri rentav kännetecknar politiken som därmed görs smutsig och föraktlig. Så har Moderaterna ändå bakvägen uppnått ett av sina syften; att skada demokratin och onödigförklara politiken.
Homopoliticus skriver mer.
Se även SvD om de rinkebybor som svärtas ner av människoföraktande halvfigurerna inom ett parti.

Fick en fråga på fejsan om jag inte känner mig jävligt stolt när svenskar får guldmedaljer? Beklagar, men jag måste ha blivit ihopblandad med någon annan – sponsorn eller tränaren. Jag har inte gjort någonting som helst för dessa medaljer och ser ingen anledning till stolthet.
Förstår inte alla dem som känner sig personligt inblandade.

76% av svenskarna vill behålla monarkin, sägs det. Det är ganska naturligt, ty vad har de fått för alternativ att seriöst sätta sig in i? Familjen Bernadotte kommer att fortsätta sitt bidragsunderstödda liv under överskådlig tid.
Men detta ska inte betyda att medborgarna stängs ute från kultur och friluftsliv i Haga. Jag är inte alldeles övertygad om att 76% av svenskarna hellre stirrar på ett gallerstaket och några vaktkurer än att de promenerar i dungarna vid Brunnsviken.
Skriv på och sprid: Haga ska vara park

Fönster

Billström backar från ansvar

Europarådets människorättskommissionär anser att Sverige ska sluta skicka asylsökande romer tillbaka till Kosovo. I Kosovo drabbas de av våld och förtryck, dessutom ligger flyktinglägret på förgiftad mark så att några romer har drabbats av blyförgiftning.
Moderate migrationsminister Billström påpekar att varje beslut som fattas ska vara individuellt, vilket är riktigt. Men han undandrar regeringen från allt ansvar när det gäller att förändra reglerna så att fler romer kan få sin individuella asylansökan beviljad.
Billström hänvisar till Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Men något diskussion om att underlätta för romerna från Kosovo att stanna har inte förts där.

Kalle Larsson från Vänsterpartiet säger: När människor avvisas till ett land där de på grund av sin etnicitet tvingas bo i blyförgiftade läger måste man ta sitt ansvar och kräva förändring. Sverige är det land som avvisar flest asylsökande till Kosovo. Det är en skam och avvisningarna måste få ett stopp.

"Typiskt vänstertänkande" fick jag som kommentar senast jag bloggade om detta.
Ja, nog verkar det så.

Fegt och ovärdigt

Under förra året var Sverige det land som skickade tillbaka flest asylsökande till Kosovo. Asylsökandena är vanligen romer, och som Politik och poesi tidigare berättat kan de inte leva i Kosovo där de misshandlas och förtrycks.
Det kan också tilläggas att Kosovo inte klarar att hantera inflyttningen, lika lite som dess polismakt klarar av att upprätthålla tryggheten.
Sveriges avvisningar av människor till våld och förnedring är ovärdigt ett land som säger sig stå för en human migrationspolitik.
Glöm aldrig att det under 1930-talet var judar från nazi-Tyskland som vägrades inresa.

Läs mer i Aftonbladet, som kallar Sveriges agerande för fegt.

Den 3 mars blir det en demonstration av asylsökande romer utanför riksdagshuset i Stockholm.

Allt vill man inte veta

Det blir prinsessbröllop i teve 15 veckor i sträck till våren, upplyser tidningen.
Femton veckor. Nästan fyra månader.
Den television som ska vara allmänhetens tjänare vill att vi ska få veta ALLT.
Allt det som dam- & skvallerpressen skulle klara lika bra, alltså.
De som inte klarar kritiska reportage eller grävande journalistik.
SVT sviker sitt uppdrag.
Vem tar på sig att redogöra för ombyggnader, installationer och avspärrning i allmänhetens egen nationalstadspark, Haga?

Skriv på namnlistan: Haga ska vara park
Hyr the Queen med Helen Mirren också. Utomordentlig inblick i en dysfunktionell familj och ett porträtt av en stark kvinna med felaktig uppfostran.

Män som...

"Fruimporten är en skamfläck!" skriver Värmlands landshövding i en artikel som jag hoppas fungerar som väckarklocka när det gäller de utsatta, ensamma thailändska kvinnor som först utnyttjats, sedan inte ens får stanna i landet.
Det oroande är inte de fall som bygger på en förälskelse som tar slut, eller på en kvinna som tar chansen att köpa sig ett bättre liv. Det skrämmande är det patriarkala mönstret med kvinnan som utbytbart objekt.
Det finns män som skaffar sig den ena kvinnan efter den andra, väl i medvetande om att hon skickas tillbaka om han gör slut med henne inom två år. Detta är män som enbart vill ha en piga att hunsa, eller män som slår. Detta är män som hatar kvinnor, män som fruktar kvinnor, män som inte skulle orka med sitt liv om de blev tvungna att betrakta dendär som sköter hushållet som en levande människa.

Svenska myndigheter spelar med i den pågående förnedringen. Kvinnan ges ingen relevant information, ingen samhällsintroduktion. Hon har ju en svensk man (det är väl bara utlänningar som isolerar sina kvinnor från det välsignade Svenska Samhället, eller hur?) Till och med när mannen är misshandelsdömd och tagit emot tidigare importfruar får kvinnan gå i fällan. Eftersom hon är asiat och kanske prostituerad är mannens integritet viktigare.
Men en man som slår har ingen integritet överhuvudtaget. Det är en satans missunnsam inbunden tjurskallighet han går och tuggar på i sin ensamhet, tills han får tag på någon som befinner sig i underläge.

Landshövdingen skriver om metoder att skydda kvinnorna. Vem tar fram metoden för att män ska sluta slå?

Se även Mer vänster i Uppsala till minnet av Fadime

- - -
Ett apropå till storstadsinlägget är tidningarnas lista över världens bästa städer. När hälsovård, stabilitet, kultur, miljö utbildning och infrastruktur har vägts in hamnar Vancouver och Wien i toppen. Lite överraskande kanske med tanke på Vancouvers heroinkvarter, men kanske är där uppsnyggat numera. Den enda nordiska staden bland de tio bästa är Helsingfors. Men den är ju så tråkig...

Romer utsatta i Europa

Sluta avvisa romer till Serbien och Kosovo!
Det kräver de romer som demonstrerar utanför Migrationsverket i Kållered. I Serbien och Kosovo förföljs romer och tvingas leva på soptippar utan el eller vatten. De misshandlas ofta av både befolkning och polis, elelr som Ingrid Schiöler från Röda Korset säger: ”Polisen kan inte skydda dem.”
Migrationsverket förklarar avvisningarna med hur utlänningslagen är skriven. Schiöler accepterar inte det argumentet, eftersom lagen kan tolkas på olika sätt. Vem säger att den mest inhumana tolkningen är den korrekta?


Romerna är inte utsatta för politiskt förtryck, utan för diskriminering och spontan etnisk rensning. När det har gått så långt att polisen inte kan skydda dem, kanske inte ens är intresserade av det, måste det ses som att de är strukturellt förtryckta. Därför är romerna inte nöjda med Migrationsverkets svar utan kommer att fortsätta demonstrationerna.
En av dem säger att han inte ens bryr sig om vad som händer honom själv längre - ”men mina barn måste få ett liv. Det kan dom aldrig få i Kosovo”

En rapport från UNHCR om Kosovo (nov -09) finns här
Och i Expos dec-nummer fanns rapporter om romerna i Europa

- - -
Läs här! Vänsterpartisten Mats Einarsson har varit hygglig nog att bemöta kosackerna som jämförde Ohly med förhållandena i Korea

Från Stockholmsvänstern till Vancouver

"Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.” Så skriver Stockholmsvänstern som har flera långtgående förslag på hur inflytandet ska öka och standarden höjas i vår egen takt i de allmännyttiga bostadsområdena. Ett bostadsprogram skrivet väl i medvetande om att det också finns folk som inte vill sitta i ständiga grannsamråd om hur buskarna ska planteras.

I gårdagens understreckare fanns också tankeväckande läsning om stadsutveckling. Skyskrapeivrarna i Stockholm fick lära sig att vitaliteten och pulsen i höghusstaden nummer ett, Manhattan, uppstod på gatan, på övergivna p-platser eller i de slitna kvarterens orenoverade loft.
Ingen gillar en nergången stad. Men det var faktiskt tillgången på små billiga lägenheter som drog konstnärerna och hantverkarna till New York. Liksom till Kreuzberg i Berlin, och för mycket länge sedan till Montmartre i Paris.

Inte så att skyskrapor skulle vara fel. De har sin strama elegans där de passar in, eller där de krävs på grund av utrymmesbrist. Men att som "stureplanscentern" inbilla sig att internationellt storstadsliv uppstår ju fler människor som befinner sig framför en dator trettiosex våningar upp i luften är bara löjligt.
Dessutom utmärks inte Manhattan av någon flott glassighet. Så sent som i slutet av 90-talet var det slitet, skitigt och trångt. Elnätet och ventilationen var av Istanbuls standard. Tunnelbanan slingrade genom svarta mullvadshål. Flatiron building eller Dakota är vackra, men de är ju så att säga ovanför.
Den som vill in i den glänsande hägringen av skyskrapor där glasväggarna bara återkastar skenet av varandra i upprepade reflexer, bör vända sig till Vancouver. Den som vill se en stad i science fiction där det mänskliga blodomloppet låsts i metallrör och glaskolvar borde ha sett Paris-förorten la Défense på 80-talet. Detdär är redan gjort - varför göra om det?
Tänk er en levande stad. Hyresrätter som frihetsboende för barn, gamla, poeter och livsnjutare.

Stockholmsvänstern gör numera också sammanställningar av vänsterbloggar - väl läsvärt!

- - -
”Oskakad hand är ett dåligt skäl” skriver Alltid rött, alltid rätt. Det handlar om mannen som vägrades a-kassa för att han vägrade skaka hand. Jobbsökeriet ska ju vara en golgatavandring av förödmjukelse så att de arbetssökande inte får för sig att de är nåt.
I DN skriver Kjöller klokt om att det faktiskt endast är kvalifikationerna för jobbet ifråga som ska vara avgörande. Inte din klädsel eller ditt uppträdande, såvitt de inte är nödvändiga för att kunna fullgöra uppgifterna.
Men i verkligheten vet vi att anpassligheten ständigt firar nya triumfer.

Var är apartheidkramarna idag?

Ett gäng ängsligt riksdagskandiderande borgare har av någon underlig anledning fått en kolumn skrämselpropaganda publicerad i Aftonbladet. Rena kosacktongångarna.
En rödgrön röst kan göra Ohly till minister och vi får det som i Korea... Extremister av alla slag ska hållas utanför... Tidigare S-ledare var minsann noga med att hålla rent vänsterut...

Ja, det sista stämmer. Tidigare S-ledare har med alla medel bekämpat sin mindre och radikalare konkurrent inom arbetarrörelsen. Avhysning från arbetsplatser, spioneri, svarta listor, kuppartade fackföreningsval och under kriget till och med internering var metoder som dåvarande Socialdemokrater inte drog sig för. Hade de riktat samma kraft åt kampen mot kapitalismen skulle mycket idag ha varit vunnet för de arbetare de sa sig företräda på detta stalinistiska vis.
Men detdär är historia nu. Trots kvardröjande skepsis har vi förlåtit dem. Samarbetet är nödvändigt, för folkflertalets skull.

Det finns annat i historien som tvärtom borde luftas och vädras. Högerns motstånd mot varje demokratisk reform. Det nazistiska stråket inom borgarklassen. De konservativas inbitna försvar av mord och terror om dessa stöder den privata äganderätten - så som apartheid-systemet, bombmattorna över Vietnam och Pinochets blodiga kupp i Chile.
Glöm inte heller att kapitalisterna hade regeringens tillstånd att fortsätta sina lukrativa affärer med nazi-Tyskland, trots att detta förlängde det andra världskriget och drog ut på dess ofattbara lidanden.

Alla har begått politiska misstag. Frågan är vilka som vill reda ut dem, ta lärdom och gå vidare.
Jag lånar en kommentar från en läsare av Alliansfritt Sverige:
”V stödde diktaturer igår mot bättre vetande.
M stödjer diktaturer idag mot bättre vetande.”

Sluta spela oskyldiga! Försök att lära.

Även HBT-sossen har synpunkter, och en mer utförlig analys finns hos Homopoliticus

Svenska bilder

Detta är ett designat fönster. Oklart varför.

Detta är ett land av is och dimma som endast självspäkare kan bebo.

Här måste vi samla färgen i byttor och höra glädjen som sprött pinglande. Denna väggprydnad syddes inte av en designer.
Men lite glädje spred hon allt.

Mer om hemmet som bas

Konsulten jag hänvisade till i inlägget nedan satsar även bloggvägen sitt krut på att få kvinnor att stanna hemma och ta hand om sina barn, eftersom männen inte är lämpade för det.
Att ställa följdfrågor om ekonomiskt oberoende och sociala sammanhang för kvinnans del verkar bortkastat, eftersom kvinnan med detta synsätt är biologiskt predestinerad att offra sig för att barnen inte ska växa upp till psykopater.
Men barnen då? Kvinnan talar med patos om deras rätt till omsorg och att bli sedda. Då vore det rimligt att stärka förutsättningarna för det, med pappa och morfar och förskolefröknar, istället för att isolera barnet med en person som gjort det fullkomligt livsfarliga valet att överlåta såväl existensmedel som existensberättigande på andra.

Konsulten ville i sin blogg ha svar på några frågor. Kommer här:
”...Om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
1) Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningsarena, 2) barnen går på lugnande medel och 3) procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen? 4) Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?”
1) Det är den inte.
2) Det gör de inte.
3) Sverige ligger långt fram när det gäller att testa och utreda alldeles gratis. Vissa av de barn som får diagnos medicineras för att bättre kunna hantera skoldagen (fråga två, antagligen)
4) De har väl tillgång till drogerna. Kanske rentav hemma.
Backa i texten: Om det vore så, att fäderna är babyskötare och hierarkierna inte framstår som så hotfulla, kanske fler skulle må bättre.
Kanske.

Hemmet är basen - för vadå?

En kvinnlig ledarskapskonsult rekommenderar folkpartisten Birgitta Ohlsson att stanna hemma och föda sitt barn istället för att ta en utlandstjänst. Det låter som om konsulten själv gjorde ett felval i sin ungdom och därför inte kan förlåta att någon annan får chansen. I sin egenskap av konsult råder hon oss att verka från vår bas = hemmet, och tar sig rätten att tala om hur mycket andra kvinnor förstått eller inte av sig själva och livet.
Det är ett ganska tragikomiskt inlägg, utom att hon skyller på "våra mödrar" för att Ohlsson &co i sin förblindelse tackar ja till utmaningar flera mil bort.

Tyck vad du vill, konsultinnan, men håll min gamla mamma utanför! Hon vill inte se någon folkpartist på någon ministerpost!

Avslutningsvis tror hon att detta blir borgerlighetens undergång. Se, det finns något positivt i allt! som konsulterna plägar säga.

Också hos Alltid rött, alltid rätt

Skvaller och sakpolitik

Hör här lite skvaller om utbildningsmajoren:
På en större konferens tog Björklund ett exempel från föräldramötet på en internationell skola där föräldrarna var nöjda med det mesta. Men de svenska föräldrarna ifrågasatte varför det är så mycket läxor. De asiatiska föräldrarna däremot frågade varför det är så lite läxor!

Åhörarna på konferensen satt tysta. Verkade inte förstå exemplet. Missade helt blixtbelysningen av en brännande bildningsfråga. Väntade på något - del två, poängen, ett vettigt ord; någonting. Tills Björklund hummade att det kanske inte gick att dra några slutsatser av detta, och fortsatte sitt anförande.

När detta återgavs sa en annan kamrat att han varit på en helt annan konferens. Att Björklund där drog precis samma exempel. Och att reaktionen eller bristen därpå var precis den samma.

Att lära, det är visst någonting mycket mycket svårt det.

- - -
Över till de rödgröna och slut på skvallret. Mottag några punker vår gemensamma bostadspolitik:

- Kraftigt ökat bostadsbyggande

- Dubblering av antalet hyresrätter som byggs under mandatperioden

- Upprustning i miljonprogramsområdena

- Avståndstagande från ombildningarna till bostadsrätter i Storstockholm

- Kompletteringar med hyresrätter i villaområdena och villor i höghusområden

- Ge kommunerna möjlighet att föreskriva en viss upplåtelseform i översiktsplanen

- Klimatbonus för bostäder som effektiviserar sin energianvändning

Mer finns att läsa exempelvis hos V-Sundbyberg!

Mer statistik och mindre debatt

Fler frågetecken kring Politometern blir det när Stollentuna förundras över urvalet och påpekar att också inaktiva bloggar är med.
Irriterat utbrister han också att en blogg inte är ett kampredskap, ett flygblad eller en tävling - men det kan den förstås vara. Den kreativa glädjen med bloggen är att den kan och får vara vad som helst, att den rentav är ett lysande redskap för oss som aldrig vill höra talas om genregränser mer.

En annan sajt som mäter ”inflytande” (alltså länkningar) är sajten Inflytande. Enligt denna har Politik och poesi plats 728 av 14663 och endast cirka 5% är mer ”inflytelserika”. För den som trott sig vara ett muspip i universum är det riktigt kul.

Vill du ha något mer relevant statistik? Se sammanvägda resultat från de fem stora opinionsinstituten. Utan att Vänsterpartiet är något att skryta med går det åtminstone inget vidare för alliansen.

Partiledardebatter är intressanta ettpar dagar före valet. Inte dryga halvåret innan, så jag såg den inte men Kaj Raving skriver bra: När tänker regeringen ge besked.

Jöran Fagerlund gör en klok granskning av debatten ur klimatperspektiv, och sammanfattar: ”Vilka frågor kan vi få väljare på? tycks ha varit huvudfrågan, inte vad som kommer att avgöra människors och mänsklighetens framtid.”
Ynkligt är vad det är.

Hos Esbati finns några kommentarer om partiledardebatten och desto mer om "debatten", det vill säga en polariserad ett-noll-företeelse som Expressen tror sig bidra till med nätomröstningar och boxningsrubriker.
Ynkligt, som sagt.

Kreativ bloggare och bloggräknare

Tack till Jane som givit mig utmärkelsen Kreativ Bloggare. Av Janes sajt som är rik på känslor, intryck och foton, framgår att man ska ge utmärkelsen vidare till sju medbloggare, men tyvärr klarar jag inte av det, tror knappast jag läser sju bloggar ens. Dem jag brukar länka till och listan till vänster får vara tecknet på mitt gillande.

De kreativa bloggarna förväntas också uppge sju fakta om sig själv. Politik och poesi brukar inte vara privat, men för denhär gången gör jag ett undantag som tack för stödet:
- jag har skrivit Festmanifest
- jag gillar att göra blombuketter men tar död på krukväxter
- min första scenframställning var rollen av en död örn
- jag samlar på speldosor
- jag uppskattar ingen annan sport än äventyrsbad
- färg och massor av färg gör mig lycklig
- innerst inne är jag dansös på Operan

En ny upptäckt är Politometern som åtagit sig att lista politiska bloggar. Efter ett vad det verkar grundligt arbete rankar de inflytande efter länkning och flr statistik på ledorden hos bloggare från alla riksdagspartier - trodde jag först, men ser sedan att Piratpartiet är med. Då undrar jag över urvalet, eftersom det finns ännu fler partier...
Hur som helst finns Politik och poesi på plats 17 av 185 vänsterbloggar. Bland alla politiska bloggar stod mitt infytande (tack vare dig som länkar hit) på plats 151 av 1371 igår. Visst är det ganska bra - särskilt som jag hamnade på steget över Maria Wetterstrand!

Politometern noterade också att Vänsterpartiets bloggar är de som oftast skriver om rasism och feminism. Liksom om poesi, märkligt nog.

Helst ska de väl sluta andas

Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.

Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.

Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.

Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.

En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.

Förintelsedagen

Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.

Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.

En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.

Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.

Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.

Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.

Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här

I sann mening moderat feminism

Moderaterna hämtar stöd i feminismen! utropar SvD överraskat. Nåja, visst är det glädjande att manspartiet framför andra har insett om den löneskillnad som bärs upp av en könsmaktordning i sin mun, men när det kommer till insatserna vill de helst vänta och se.
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...

Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.

Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.

Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!

Den spännande representativiteten

Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.

”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.

Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.

Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.

Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.

Barnsonaten

Idag begravdes Arvid Rundberg. Klassresenären, arbetarförfattaren, partikamraten och marinhistorikern gick vidare under en högtid av visor och saxofonspel.

Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.

Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.

Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.

Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.

Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.

På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.

Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.

Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:

"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"

En kvart till historien

Läste just En bädd av dun, livet vid Gustaf III:s hov, av Christopher O’Regan. En medioker bok som dock berättar en del för mig nytt om den förtjusande kungen och hans hovliv och desto mer om avskrädet runt hans slott. Det är lätt att förstå att esteten Gustaf längtade till fräschare nejder, så som Drottningholm på Ekerö eller Haga i Solna.

Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.

Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.

I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”

Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?

Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?

Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!

Avskaffa stupstocken

De rödgröna har presenterat sitt förslag till förbättrad sjukförsäkring där den nya ”stupstocken” efter 550 dagar avskaffas. Med en ny regering ska statliga resurser satsas i en rehabiliteringsfond så att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser. Den sjuka ska få aktiva insatser under hela sjukskrivningen vilket ska stämmas av med jämna mellanrum, och det ska bli möjligt att studera på deltid under sin sjukskrivning för den som klarar av och behöver det. Mindre stelbenta regler, och bättre hälsa!

Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.

Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.

Varför känner jag mig inte överraskad?

De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!

Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.

Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.

Se också Alliansfritt Sverige

Foton från Bonde-Sverige

Vattnet finns ännu långt där nere

Tack, Rostsverige!

En av de vackraste, mest tankeväckande bloggarna är nedlagd – Rostsverige. Den ligger kvar på nätet, så du kan ännu forska dig igenom deras lager av utmärkta foton med underfundiga texter från en lång rad av vårt lands halvstora tätorter.
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.

Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!

Apoteket har tagit ned skylten

Lanthandeln är stängd

Butikerna på bruket slår igen










Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av

Men Folkets hus är ännu inte stängt. Med avflagad neon kör de ungdomsverksamhet

Dyster läsning om alls

Det politiska bloggandet är inte lika roligt när det inskränks till länkförmedling. Mer än en gång klickar jag på lovande rubriker bara för att mötas av en länk. Visst, det är som att ha en pressklipptjänst. Någon som har utblicken sprider sina fynd vidare. Men jag saknar själva läsningen, bloggarens ståndpunkt och formuleringar.

Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?

Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning

"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."

Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen


Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.

Vad gör man inte för publiken så säg.

Till minne av Miep Gies

Miep Gies dog, hundra år gammal.
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.

Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!

Vart ska Moderaterna leda oss?

Moderaten Schlingmann skriver om morgondagens utmaningar. Eller, vilka vackra ord ska hjälpa högern vinna ett val till? Mycket allvar och framtid är det. Moderaterna har inte svalt populistmyten att vanligt folk bara vill prata om sitt eget kvarter och det hedrar dem. Men när Schlingmann inskärper att politikerna har en ”skyldighet att berätta vilket Sverige vi vill se”, lever han inte upp till sina egna krav.

Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.

Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.

Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.

Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.

Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”

Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!

Humoristisk hyllning med handväska

Nej till prinsesshyllning! säger två tredjedelar av de tillfrågade poeterna. En är republikan, en annan ogillar knähundsgläfs och stövelslick. Gott så. Men Kungliga svenska media har svårt att hänga med. De tycker poeterna tar sig ton, som om inte detta vore ett sätt att vara just poet.

Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”

Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.

Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.

Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?

Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.

För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.


Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse

Björnen sover. För tillfället

Den som inte är nöjd med sin bostadsort ska flytta! Rayman i SvD tror att det formligen kryllar av bra, billigt, väljbart boende eftersom hon föreslår ett platsbyte mellan lantisarna som hatar varg och 08-orna som hatar bilar. Vitsigt föralldel, men den som gillar både stan och landet kan ändå ha vissa synpunkter på sin miljö.
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.

Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.

Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.

När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.

Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!

- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!

Äter frukost okänd och megafonlös

Gräsrötterna tar makten på nätet, skriver SvD i en fortsatt granskning av hur bloggar och andra sociala medier används i politiken.
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.

Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.

Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.

Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse

Läst -09

Det gångna årets läsupplevelser var inte så många, iallafall inte de nya. Det visade sig att det mesta jag läst var omläsningar av gamla barnböcker eller favoriter som John Irving.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.

Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.

Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.

Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.

Nazister och folk

Rekommenderas: God dag, kampsyster, en bok om kvinnorna i extremhögern av Blomquist/Bjurwald. En mycket intressant redogörelse för vad det är gör att uinga kvinnor idag dras till våldsamma rasistiska rörelser där kvinnan betraktas som avelsko. I extrem sammanfattning är det två motsatta lockelser: man vill tillbaka till köket, eller man vill ut och sparkas.

Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.

I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”

Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.

Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".

Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.

- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!

Födelsedagspresenter

Beskriv de nyförälskade i storstadsnatten - som Lady & Lufsen, förstås. Håll frågesport i familjen: ”Vad stod det på matadorens bröst?” Svaret var förstås... ja du vet själv, ”Daisy”. Och när vi åkte hem från jobbet fredag eftermiddag skrek vi: ”Mot Sherwoodskogen!!”
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.

En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.

Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!

Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?

Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.

Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.

Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04

Anklagelser och riskfaktorer

För något år sedan blev jag anklagad för att vara antisemit därför att jag citerat Jinges blogg. När jag tog upp saken var det helt ointressant vad jag/Politik och poesi sagt eller skrivit. Det var frågan om skuld genom förbindelse, så jag avkrävdes enbart ställningstaganden för eller emot den bloggen.

Därför är det ett visst risktagande att jag nu länkar till Homopoliticus som skriver om den antisemitiska verkligheten som omringar staten Israel. Att jag länkar till Svensson som skriver om de organstölder som medgivits. Slutligen att jag länkar till Nyheter24 där medgivandet finns.
Donald Boström som media tog hedern av när han presenterade misstankarna om organstöld och föreslog att de skulle utredas, anser fortfarande att en utredning av händelserna bör göras, delvis för staten Israels skull: ”Kan man styrka att det är kriminella element, så att säga, och inte staten som gjort det här kan Israel gå stärkta ur en utredning” säger han.

- - -
Buller, asbest och invandrare betraktas som riskfaktorer i HSB-områden i Skåne. HSB ska ändra listan, efter påstötningar. Verkligen tillmötesgående!

Vid porten till helvetet är dörrskylten åter på plats. Även om bokstaven I saknas och några av svetsfogarna har spruckit.
Låt detta tolkas som hoppingivande.

En skylt, en sten

Skylten från Auschwitz är upphittad. Polska polisen har gripit ett gäng misstänkta. Inget om motivet förmedlas, men tidningen tillägger att nazi-saker är ofantligt heta samlarobjekt.
En bil som Hitler ägt gick på 60 miljoner, och en SS-uniform kan kosta runt 80000.

Då talar vi om lagliga antikviteter, sådant som säljs lika öppet som nynassarna slår sig ner med en öl på Hofbräukeller i München. Koncentrationslägerprylar och stölder från muséer blir däremot svarta-börs-affärer. För cynism och perversion finns ingen gräns.


Den klagande muren*
Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt människan
sten staplad på sten

Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten

En sten
är hämtad från helvetet

En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka

Gudarna är borta.
Muren är för alla.
Klagan är för himlen.

stenen
är
för
sig

*en stund i Jerusalemn, ur Manifest -04

Detta är ett test på mobilt bloggande. Du behöver inte bry dig. Blogger har lagt till tjänsten alldeles själv, utan att jag frågat. Harre javvlar...

---

Keep your friends updated— even when you're not signed in.

Arbete ger frihet

Arbeit macht frei. Arbete ger frihet. Så löd texten på portalen vid ingången till Auschwitz läger. Nu har den ökända skylten stulits, trots att området har nattlig bevakning. Den polske ex-pesidenten Lech Walesa anser att stölden inte är ideologisk, utan rent kriminell.

Högst troligt är att skylten blir ett obskyrt och hemligt samlarobjekt. Sådana lär ska cirkulera bland samlarvärldens kufar. Artefakter som inte går att sälja öppet går upp i vanvettiga summor för att någon passionerad kapitalist ska få njuta kittlingen att vara ensam om ett fynd.
Men om det verkligen finns avsättning för dörrskylten till helvetet, då snuddar affären ändå vid ideologi eller moral. Om någon tillåter sig att göra pengar på det mest förfärliga, om någon annan tillfredsställer ett perverst ägandebegär, om det alltså finns en marknad - då finns det också personer som inte avskräcks, som inte stannar vid dörren, som är totalt i avsaknad av samvete och som förmodligen känner en lockelse från mordplatsen.

Det lär knappast vara något av de barn som föddes i Auschwitz, av personal eller interner, som lockas av souveniren.

- - -
Den svenska regeringens människoförakt håller sig inom civilisationens ramar. I ett Agenda-program lär Reinfeldt ha sagt: ”Jag tänker fråga det svenska folket om vi ska bryta arbetslinjen och återgå till utanförskap.”
Så maskerar han den samhälleliga konflikten, kampen mellan fattiga och rika, den nya arbetsorätten och hetsjakten på sjuka människor: "arbetslinje eller utanförskap".
I regeringens vokabulär får den inte kallas för någonting annat.
Ty nöter man in en glosa tillräckligt länge blir den sann, så lärde oss Dr G.

Mer om regeringen hos Johannes

Den ungdomen

Det är gott gry i ungdomen. Ungvänstrarna i Landskrona planerade ett preventivt gripande av danske konsuln. Väl inne på hans rum, dit de tog sig genom att på vanligt civiliserat maner ringa på dörren, nöjde de sig med att läsa upp en protestskrivelse mot det danska polisvåldet. Men konsuln blev rädd och ringde polisen.
Det är mindre gott gry i konsuler, om återgivningen är riktig. Den som är rädd för fyra ungdomsförbundare som ringt på dörren, vad gör han när Jehovas vittnen kommer? Och hur snart trycker han till i händelse av uttalat hot?
Incidenten kan dessvärre tolkas som att det är såhär danska myndigheter uppfattar ungdomlig politisk protest – som något i sig riskabelt oavsett hur de beter sig.

- - -
Läs här svaren från några mer eller mindre ungdomliga tänkare om valfrågorna inför det nya året. Har Olofsson fått ett Timbro-uppdrag att lägga ned Centerpartiet? Vill Miljöpartisterna helst vara borgerliga? Och vilken är den viktigaste politiska händelsen år 2009? -”Upptäckten av ’verklighetens folk’. Eller mer brett: borgerlighetens flört med högerpopulismen” som Esbati snyggt sammanfattar den katastrofalt tunna polityren på borgarnas sinne för mänskliga rättigheter.

- - -
När jag var ung, hur var det då?
Hos Tankar från vänsterkanten kan du läsa några fina 70-talsminnen. En annan som skriver underbart om 60- och 70-talen är Alien in Landskrona.
Mer och mer fascineras jag retrospektivt av detta förtalade årtionde som inte verkade särskilt märkvärdigt medan det pågick – det var ju bara den dåvarande verklighetens folk som roade och oroade sig.

Vi hade hår och sjalar, vi satt på golvet och drack te ur keramikmugg, och det är alldeles sant att det var massor med ljus och blommor överallt, trots att vi var i stan hela tiden.
Vi genomled långtråkiga elgitarrsolon mellan betongväggar bara några år innan vi ryckte upp oss med träskodans till folkligt sväng på elfiol. Vi kallade synt för elorgel och tyckte att en kassettbandspelare var ett fantastiskt sätt att ladda ner musik, gratis från radion eller bibliotekets LP-skivor.

Vi ansåg att alla skulle älska alla, och vi kritiserade i stort sett alla.
Det var den dåliga sidan.
Vi trodde att konst handlade om någonting annat än oss själva och trodde att konsten hade makt.
Det var den goda sidan.
Vi trodde (utan att någon som jag kände någonsing gjorde ingripande på konsulat) att varje gest, varje ljus och varje sång var ett politiskt ingripande.
Det var den oförglömliga sidan.

De stjäl våra sparpengar

I en förträfflig debattartikel klargör Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren hur det egentligen hänger ihop med sjukförsäkringarna. Dem som Alliansen snor från oss om de tycker vi är sjuka för länge, trots att vi betalar in till försäkringen hela vårt yrkesverksamma liv.

Extra tack för artikeln eftersom jag var en av dem som gått på myten om att det är hål i sparbössan så att vi inte skulle ”ha råd med” sjukförsäkringar. Dumheter, eftersom det är vi själva som betalar. Det handlar inte om ekonomiskt underskott utan om borgarnas överlägsna syn på sjukdom och hälsa, på gemensamt och privat, och ytterst på vem det är som ska arbeta.

Bidragsmyten har regeringen spridit även om a-kassan. Eftersom a-kassa var mitt uppehälle under valåret hade jag under den periodens intensiva attacker lättare att begripa att det var mina egna pengar kampen gällde. Pengar jag satt in under alla år, och nu tog ut en liten del av. Att sänka a-kassan har inget med samhällsekonomin att göra, utan med samhällsmoralen. Och då inte alla-ska-arbeta-moralen, utan somliga-ska-klämmas-åt-moralen.

Hur det sen var möjligt att fuska sig igenom systemet övergick mitt förstånd. A-kassan jagade mig med nässlor den gången jag var sjuk en dag i februari och hade kryssat fel datum, eller hur det nu var. Det var alltså min egen kassa som lärt sig hur man gör när man fått lite makt och vill sätta sig på nån stackare.

Enligt regeringen får sjukskrivna inte skaffa hund.
Enligt min mening kan ett husdjur göra dig friskare.
Och vem har tid med hund om man ska jobba vareviga dag?

- - -
Läs rimmande vänsterpolitiker om tramset med prinsessdikter. Och glöm inte att Haga ska vara park!

Det gör bara ont när jag skrattar

En Kd-ledamot i Solnas fullmäktige läste upp detta citat:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”

Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.

“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.

I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?

“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.

P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.

I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:

“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen

Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.

* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket

- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar

Ofarligt vid vattenhålet

Vänligt av SvD att utnämna Sundbyberg till demokratins vattenhål! Även om orsaken var en smula missvisande. Det handlar om Socialdemokraternas så kallade primärval. Sundbybergsborna får rösta om vilka namn de vill ha på valsedeln till fullmäktige. Det är ett trevligt initiativ, om också lite fånigt eftersom man får förutsätta att samtliga föreslagna personer är socialdemokrater. Den som vill rösta S kan alltså känna sig ganska trygg med vem som helst.
Vilka ställningstaganden de här personerna har gjort – vem som vill utveckla välfärden och hyresrätterna och vem som vill sänka skatten och sälja skolorna, det framgår inte av primärvalsblanketten. Det är alltså ett såväl opolitiskt som ofarligt val.

I demokratins vattenhål har du chansen att rösta på din granne eller tanten i skoaffären! Låter inte det spännande?

När Vänsterpartiet gick runt och knackade dörr för att höra människor själva beskriva sina villkor och tala om vilka förändringar de vill göra var det vitalisering och medborgarperspektiv. Fråga förorten! I rättvisans namn tror jag också S genomfört liknande frågevandringar.
Då var det ingen borgartidning som hejade på. Lika lite som de borgerliga var intresserade när medborgarförslagen införts i allt fler fullmäktige.

Demokrati handlar om att ta makten - inte om grannsämja eller ordförandens frisyr.