Småstäder VI: Ganska fult

Från det söta till det fula. Städer liksom människor gör sig bäst i viss vinkel.
Höghuset i Örebro är ett gott exempel på centrum från 60-talet - ingen skönhetssyn.


Så tråkigt kan det vara i Sala


Är det Norman Bates hotell? Eller bara en villa i Bollnäs?

Avesta har träkvarter och konst i gamla verket. Och så detta. Oklart varför. Inte ens hemma i Hedemora är allting vackert.

Vakna!

"Hela Sverige har vaknat" sa Björklund när han insåg att profitmotivet inte är det mest pedagogiska drivkraften i en skola.
Något vänstern hittils tutat om för dem som sov.

När Björklund vaknar, vaknar Sverige. Ack, om det bara vore så väl. Men det var bara ett utslag av världsfrånvänd narcissism. Hans Allianskolleger sover fortfarande.
Ska vi slå vad: om en lagändring kommer till stånd, då kommer Björklund att ha "räddat" skolan.

En björklundare till finns här!

Småstäder V: Trä eller sten, söta är de

Vad vi väntar oss av småstaden är väl framför allt att den ska vara söt.
Som här, Säter.
Eller bara några mil söderut, några månader senare.
Gatan framåt kyrkan, Sala.

På andra sidan Mälaren finner vi Strängnäs.

Nog är trästaden underbar. Det är stenstaden också.
Till exempel torget i Kalmar.

En bit söderut har vi rena överklasschocken: Båstad.
Lika söt är den.

Småstäder IV: Inte så smått

Höghuset i Kalmar liknar rena storstaden.

Gamla bakgårdar har en säregen charm oavsett stadens storlek. Ovan, Linköping.

Undrar om detta hörn i Höganäs ännu finns kvar, det är nog femton år sedan.

Nedan, Halmstad.

Storstaden i norr: ständigt detta Sundsvall!

Småstäder III: nybyggen

Denhär träkåken i Falun är inte ny idag. Men den var det en gång.

Nyheterna i Hudiksvall kan vara från 1960- eller -70tal.

Mer imposanta är skyskraporna i Västerås...


liksom kustbebyggelsen i Sundsvall.

En riktig pärla - biblioteket i Halmstad.

Spelad dumhet att beskriva handfallen vänster

Avsiktlig dumhet är den värsta sorten. I denna gren excellerar idag SvD:s ledarskribent. Enligt honom står vänstern handfallen inför den bristande integrationen, saknar politisk strategi och vägrar delta i konstruktiv debatt.

Vänsterns politiska strategi står alla fritt att ta del av. För den som är intresserad, alltså. Under de senaste åren: Integrationspolitisk plattform, uttalandet Nolltolerans mot rasism och rapporten Integrera även den vita överklassen. Den intresserade kan också lyssna till Kalle Larsson eller Christina Höj Larsen, med flera, i riksdags- och andra debatter.
Det står borgarmedia fritt att avstå från detta. Eller föralldel att tro att det inte finns. Men en storkommentator på ledarsida bör ha skaffat sig viss överblick. Att söka rätt på länkarna här ingår i hans jobb. Inte i mitt!

Det som vållade skribentens partiella blindhet var en artikel av Maria Sveland som Politik och poesi tidigare kommenterat. Texten var delvis problematisk (inte minst redaktionellt) men måste ha fyllt en funktion då den fick Rothstein att publicera en retrospektiv krönika av vad vänstern borde; nämligen göra idag vad (S) gjorde igår.
Så nu är det vårt ansvar att vara socialdemokrater också, eftersom de inte är det själva. Hos (S) kan man tala om brist på strategier i både det ena och andra. Men det är en annan fråga.

Åter till Sveland - på SvD låter det som att det är hon som är vänstern?
Ja, jag vet då inte. Hon är journalist och feministisk debattör. Partitillhörighet okänd, och då har jag kollat både wikipedia och hennes hemsida.
Det var alltså en spretig debattartikel som fick en ledande ledarskribent att ta tillfället att bekantgöra att vänstern ekar av tomhet.

Sveland kunde ha skrivit mer lösningsinriktat, men det är inte hennes uppgift att göra det. Det är politikers uppgift. Vänsterpolitiken finns, om än aldrig så liten.
SvD kunde ha skrivit mer insiktsfullt, men valde spelad ignorans.
Det kan aldrig vara dess uppgift.

Kväll i inlandet

Det har inte på länge varit poesi i Politik och poesi. Men apropå småstadsserien...

Kväll i inlandet*

Gatan gåtan låst i sten
sammanfogad grånads massa, tyngd utan skarv
av allt som hade varit

Röster orörligt i hörnen
mellanrummens fotklapper, ekolös tystnad
i förra somrars heta granit

Vad denhär staden behöver:
Flodens rörlighet, grågrönt grumsig under brospanns slam
den oanvända virveln av möjlighet under längtans isar

Utropet
Vattenvägen
Himlafärgen

är vad staden
i inlandet
om kvällen
saknar utan bitterhet
utan minsta skarv


* ur Manifestation, 2004

Småstäder II: Sten

Från trästad till stenstad. Mindre städer har ibland finare innerstadskvarter än de stora.
Som här i Halmstad, eller nedan en tidig morgon i Härnösand.

Den klassiska stenstaden är Sundsvall - civilisationens sista utpost på väg norrut?

Den regniga västkusten - här Uddevalla

Tegel är inte sten men ger karaktär. Ystad är fint!

Småstäder I: trä

När jag avslutade den uppskattade serien om förorten utlovade jag en om småstäder. Efterfrågan har inte varit skriande - men vi kör ändå.
Låt oss börja med den klassiska trästaden. Från norr till söder tur och retur.



Ett regnigt Lysekil - ett hett och vindstilla Östersund

En soltimme mitt på midvinterdagen i Luleå

Kära Hudiksvall, välkomnande i alla väder

Farväl från Filipstad!

Röda Korset kan. Högern kan inte.

En stor och djup lättnad. Röda Korset får fortsätta att driva vården av tortyrskadade i Stockholms län. Det är det viktigaste: människor i behov av hjälp kan få den.

En skön triumf: Filippa R och hennes alliansare i landstinget åker dit i förvaltningsrätten. Lag och ordning? Kunskap och ordning? Nej, det förstår de sig inte på.

Ett litet glädjeämne: Om lagen står på rättvisans sida, gör också juristerna det.

Om du glömt, så var det Stockholms läns landsting som genomförde en ny upphandling. Röda Korsets långa erfarenhet och goda rykte förlorade mot ett litet företag som aldrig mött tortyrskadade överhuvudtaget. Det lilla företaget var nämligen billigare och kunde antagligen inte erbjuda vad som krävs.

Orsaken till att förvaltningsrätten nu kan backa hela affären är att politikerna i sitt upphandlingsunderlag hade krävt beprövad erfarenhet från de aktörer som la anbud. Det lilla företaget hade ingen sådan erfarenhet och vann iallafall. Detta var landstingsalliansens fetfel. Deras kallsinnighet inför tortyrskadade är inte i första hand en juridisk fråga.

Förvaltningsrätten har bestämt att det ska göras en ny värdering av anbuden och att det lilla företaget då inte ens får ingå. ”Det innebär i praktiken att Röda Korsets verksamhet räddas” skriver Aftonbladet.

Ett bra beslut! - det var på tiden.

Hat och hot, inte särskilt korrekt

I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.

Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.

För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.

Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.

”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.

Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.

Bristande feminism i dåtid

Gästbloggar idag på Clartébloggen med intryck från en omläsning av Sjöwall-Wahlöös deckare med deras besynnerliga kvinnosyn.

Självklara saker är sällan självklara

Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.

Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.

Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?

Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.

De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.

Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.

Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.

Som om det vore 1932

Det är inte värre om en folkvald politiker blir angripen, än om vem som helst blir det. Ändå skapar våld mot politiker vanligen en större motreaktion, eftersom angreppet mot den folkvalda så uppenbart innebär ett angrepp på demokratin.
Därför borde stormedia ha reagerat betydligt starkare på nazisternas överfall mot Skolnämndens i Falun ordförande. Men han är vänsterpartist och antirasist. Och stormedia beskyddas av folk som hatar oss.

Kommunstyrelsen i Falun har antagit ett gemensamt yttrande, fattas bara. Dalarnas tidningar återger det. Resten är tystnad.

Som om det vore ett gatuslagsmål i en småstad.
Som om det inte vore fråga om nazister som i nutids-Sverige attackerar folkvalda.
Som om inte detta vore ett hot mot demokratin.
Som om det inte vore vad nazisterna har lovat att göra.
Som om det finns folk som accepterar att nassarna försöker göra slut på vänstern.
Som de försökte en gång tidigare.
Som högern accepterade den gången också.

Hacka-på-Kd-dagen

Idag är det hacka-på-Kd-dagen.
Igår skrev jag om överklassafarin. Idag läser jag om en kristlig, demokratisk företrädare som uppdaterat sin fejsbok med önskemål om en underklassafari: där skulle ”finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”
Hans parti är kritiska mot angreppet, ty de mer människovänliga kristna betraktar inte fattigdom som en moralisk brist. Därför har fejsbok-förtryckaren i efterskott bett Dagens Nyheter (av alla) om ursäkt, och i det sammanhanget förmedlat att han inte tycker att samhällsklasser ska ställas mot varandra.
Nänä. Han insåg att han enbart bidrog till ett förtydligande av klasskampen. Och detta är just vad som inte får ske, enligt borgarnas (inklusive DN:s) världsbild, där de rika må pösa i lugn och ro mot att de fattiga slipper raljanta påhopp.
Beklagar, men det räcker inte.

Idag är det hacka på Kd-dagen, inte hacka-på-Fp-dagen. Så när Nyamko Sabuni för en gångs skull skrivit något klokt i avsikten att slå sönder regeringspartnerns familjepolitik är det bara att citera… Det är fel att ”kommersialisera familjelivet genom att göra föräldrar till företagare och pedagoger för att ta hand om sina egna barn”.
Kd:s förslag gick ut på: barnomsorgspeng för egna barn genom F-skattsedel, barnskatteavdrag för den som väljer bort förskolan, ännu längre föräldraförsäkring och avskaffande av jämställdhetsbonusen.
Men: En förälder kan aldrig jämställas med en utbildad förskolepedagog, konstaterar Sabuni. Liksom: Hur skapar man drägliga livsvillkor för dessa mammor när de blir gamla? Att mannen på sin inkomst ska åläggas betala pensionsförmåner för kvinnan är förlegat.

Trots att de inte kan och inte ens vill skapa arbeten åt alla smickrar sig Alliansregeringen med att stå för en arbetslinje. Men Kd offrar gärna den linjen för den överordnade familjelinjen. De är till och med beredda att betala ut bidrag till föräldrar för att inte arbeta.

För att återgå till fånen med fattigdomssafarin så är sådana gjorda ideligen och gång på gång av journalister och sociologistudenter i Rinkeby och Rosengård.
Men finns det fortfarande någon som inte har fattat hur det är så ställer Ung Vänster upp.

Bussresenärernas dåliga smak

Överklassafari till Saltsjöbaden. Ett roligt sätt att göra politik på. Precis som man har trygghets- eller miljövandringar kan man väl göra klassresor.
Därför blev jag häpen och djupt fascinerad när jag tog del av de våldsamma reaktionerna från dem som inte var vana vid att vara objekt. Det kastades till och med ägg mot bussen av tonåringar som kände sig angripna. ”Vi har kämpat för att kunna bo här” säger en person som kanske tror att bara slackare blir fattiga.

I SvD är ledarskribenten mest upprörd över parollen ”Odla ditt klasshat”, som jag kan hålla med om är illa vald. Men allvarligt talat - vi skiter i vad borgarna anser om vårt beteende och språkbruk. Nu handlar det om medvetet genomförda orättvisor, inte om vårt uppförande, och inte heller om ekonomiskt tillfredsställda individers behov av att livsstajla sig. Vilket skribenten verkar tro, eftersom han antar att gårdagens klyftor var ekonomiska och dagens ”sociokulturella”. Meh! Läs Bourdieu!

De allra flesta av dem jag läst är överens om att bussresan var väldigt provokativ. Det tyder på att borgarna har fått lulla runt i sina segregerade enklaver lite för länge. I Rinkeby var folk vana vid guidade rundturer i Exotica och förväntades villigt bjuda på sin färgrika staccato-dialekt framför kameran. Här finns något att lära.

Ändå var bussturen underbyggd med statistik och fakta, säger arrangörerna. Vilka idag måste motta rasistiska, sexistiska och hatfulla kommentarer. Från dem som vet hur man uppför sig för att ta sig fram här i världen.

Integrationens kärna enligt Ullenhag

Minister Ullenhag skriver om medborgarskapet, och öppnar med sin liberala, ömsesidiga försäkran att: ”Lyckad integration förutsätter dels att samhället är öppet och tolerant, dels att den enskilde invandraren anstränger sig för att komma in i det svenska samhället.”
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.

Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.

För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.

”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.

Historien pågår, idag i Ludvika

En kamrat berättar om nazisternas överfall på antirasister i Ludvika. DN skriver.

Antirasistisk demonstration, sedan samling på Folkets hus för att diskutera fortsatt arbete. Ungdomar från Ung Vänster, SSU och kanske andra organisationer. Men dörren slås upp och ett tiotal nazister vräker sig in, slår en flaska i huvudet på en av deltagarna, han som talat vid demonstrationen tidigare och som nu försöker låsa dörren. Någon lyckas ringa polisen, som kommer i tid för att göra ettpar gripanden.

En bild från idag. En bild från igår.
Nazisterna är ute efter att döda.
Det visste vi.

Igår hette vi kommunister, judar, romer, homosexuella, handikappade och till och med Jehovas vittnen. Idag heter vi ung vänster, ung socialdemokrati, antirasister, muslimer eller svartskallar.
Kampen går vidare.

Kom bara ihåg gårdagens inlägg: nazisterna kom raskt åter i det tyska samhället, och de var överhuvudtaget aldrig utanför det svenska.
En historia skrivs av segrarna.
En annan pågår, hela tiden.

Se även Dalarnas tidningar.
Yalla yalla, Sverige åt alla!
Viktigt blogginlägg från Mer vänster i Uppsala om hur media- och polisbevakningen fungerat.
Expressen tar upp nyheten och nämner att det faktiskt var en lokalpolitiker, ordförande i skolnämnden, som slogs blodig vid överfallet.
Men i TV4:s nyheter igår ansågs en björn i Kilafors viktigare än nazister i Ludvika.

Bödeln som läkare - ganska normalt

Idag, minnesdagen av Förintelsen, kan vi i SvD läsa om de intervjuer som gjordes på 1980-talet med Münch, en av läkarna i Auschwitz. En läkare som under sin tvååriga tjänstgöring där medverkade vid både selektioner och gasningar, och som ansåg att Mengeles experiment med människor ”hörde till vardagen”. Det är genom att normalisera den pågående utrotningen som Münch vill undvika att bli betraktad som ond. Bara - vanlig?

Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.

”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.

Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.

Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse

Rätt igen! - bevakningen av statsministern

Statsministern ljuger, svänger sig, förbättrar, skönmålar och vill göra en dålig sak bättre. Det gör han med troskyldiga spanielögon, trygg i förvissningen att inga journalister kommer att följa upp hans yttranden, än mindre trakassera hans personliga framtoning.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!

Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.

Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.

Gulag-hicka

I början av 80-talet var jag med i en grupp som spelade gatuteater. Ett av våra inslag var en kommentar till borgarnas kamp för att stoppa makt- och ägarspridning vida löntagarfonder. Medan de sprang och larvade sig med parasoll på badstränderna och hotade med sovjetsystem, varubrist och arbetsläger larvade vi oss under lakan på citys trottoarer i ”stora socialistspökedansen”.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.

I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)

Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.

Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.

Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.

Plågsam socialdemokrati

Vet inte varför Juholts avgång gör så ont. Det djupast olycksbådande är att det inte ska finnas några socialdemokrater längre.
Nej, han var inte så bra. Hade det hjälpt om han varit det?

En sak som borgarna sagt var sann: Socialdemokraterna satt vid makten för länge. Det dåliga var inte att de hindrade borgarna från att komma fram, det dåliga var att S blev borgare, att de blev maktberoende, och att borgarna bestämde sig för att de aldrig mer skulle få komma i närheten av makten. I all synnerhet inte som socialdemokrater.

Exit Juholt. Jämtin och Palm är ganska bra, men vilka chanser får de att visa det?

Storebror vet bäst

Kommer Juholt att avgå, inte långt efter det att jag lärt mig uttala hans efternamn? Ja inte vet jag. Men många vet. Aftonbladets Lena Mellin är förvånad, ”dethär förlänger pinan”.
Antagligen ville hon hellre döda honom själv, men det vore inte vackert tänkt.
TV4 uppger att det finns en överenskommelse om Juholts avgång. Här i huset lyssnade vi på nyheterna för ettpar timmar sedan, och där lät det hyfsat trovärdigt. Folk som varit med yttrade sig i första person, exempelvis Carin Jämtin.

Men TV4 anser sig veta bättre, och det värsta är att det kanske TV4 verkligen gör. Media har i alla tider kunnat tala om för Vänsterpartiet vilken ledare vi ska ha. Detta kan de inte tala om för S. Men de kan mycket väl ha bestämt vilken ledare de inte ska ha.

Källa till Expressen: Juholt förbereder sig för att avgå inom kort, kommer att hålla pressträff i Oskarshamn.
Visst betyder det skitmycket för demokratin att Expressen är på plats.
Just i Oskarshamn.

På den inte alltför avlägsna tid då sossarna var stalinister hängde de åtminstone inte ut sin egen partisekreterare. Men om media har rätt, då är Jämtin lika avgången som Juholt, om inte förr så i Oskarshamn. Sådana nyheter vore tråkiga nyheter.
De enda som får höra något roligt är sportfånarna, någon gång ibland. Det är så man blir avundsjuk.

Idiot i Aftonbladet: Sista bilden på Victorias gravida mage...
Om Aftonbladet lovar att det är den sista bilden undrar Politik och poesi bara vem de tänker ta livet av härnäst. Det kan väl inte vara den i flera bemärkelser välbevakade kronprinsessan. Så antagligen siktar de på den bernadotteska babyn.
Vi bävar.

Undfallenhet inför normaliteten

Svenska som andraspråk – ett lågstatusämne. Det konstaterar myndigheten för skolutveckling* i en rapport.

Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.

Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.

Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.

Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.

Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.

Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.

Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.

* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.

Statlig skola, jaså...

Vänsterpartiets kongress fattade beslut om att skolan ska förstatligas. Efter tjugo års forskning har partikongressen enbart dragit slutsatsen att skolan återigen ska vara statlig. Argumenten handlar om likvärdighet och jag instämmer i hela agitationen, men inte i slutsatsen. Exakt vilken skillnad ska staten göra? Vi som är på nära håll har ju inte förmått åstadkomma särdeles mycket mot segregationsspiraler och självuppfyllande statusspridning.

Men visst, skolan kunde mycket väl vara statlig, kunde iallafall ha varit. Kommunaliseringen var en pest när den infördes, men vi lärde oss att få det att fungera. Beslutsfattarna kom nära och dinosaurierna på Skolöverstyrelsen dog ut, medan aktuell forskning från Skolverket kom in och blev vår att använda. Sedan slog det olika väl eller illa ut i olika kommuner.
Det är allstå det, det kommunala självstyret, som är orsaken till att kamraterna på kongressen vill genomföra en gigantisk omorganisation som kommer att ta åratal av implementering för att dra in skolan under en nygammal huvudman som ska utföra samma borgerliga politik för alla jämnt utslagen över riket. Grattis! Visserligen är varje timme i offentlig verksamhet dyrbar, men det tas ju bara från läroplansgenomförandet eller andra innehållsmässiga reformer.

Jag önskar att jag kunde säga ”det blir katastrof för barnen”, men så illa är det inte, det är bara platt onödigt. Reformen är lika kostsam och plågsam som föregångaren, vinsten är lika osäker och slutet är förhoppningsvis detsamma: ett genomträngande jaså. Ty utbildningsväsendet bygger, på gott och ont, på folk som lojalt gör sitt jobb.

Att Folkpartiet vill förstatliga skolan förvånar mig inte. De har gått in för pseudolösningar åtminstone sedan de hamnade i regeringsställning.
Att mitt eget parti förespråkar förstatligande borde egentligen inte heller förvåna, eftersom detta sedan länge varit en del av vår politik, men förut menade vi privatägda företag.
Förstatliga apoteken, järnvägen, posten och bilprovningen, ta itu med Bonniers och bankerna i framtiden! Men skolan drivs (till större delen) offentligt och demokratiskt redan idag. Är det allt vad mitt eget socialistiska vänsterparti orkar ge sig på?

Vänsterpartiet är missnöjda med att vi inte har lyckats med skolan därför att vi är för svaga i kommunerna. Allting kommer att bli mycket bättre när vi regerar, men uppriktigt sagt: sedan när blev det troligare att vi vinner regeringsmakt än att vi får inflytande i x antal kommuner?

Å andra sidan, om vi nu har så många aktiva överskottspolitiker som har tid, kraft och energi att lägga ned på en överskottsfråga så må de väl göra det.
Jag trodde bara att vi hade annat att syssla med.

Sjöstedts linjetal

Här är några utdrag ur den nyvalde vänsterordföranden Jonas Sjöstedts linjetal som han just höll vid Vänsterkongressens avslutning. Han öppnade med en vision om ett samhälle där vi möts över gränserna med friheten att tycka och vara annorlunda, och fortsatte...

Full sysselsättning är arbetarrörelsens paradgren och vår viktigaste utmaning. Nu har vi ett nytt politiskt landskap där socialdemokratin har tappat självkänslan. Vi måste driva en trovärdig vänsterpolitik utan att sngela på dem. Vi ska bygga ut vindkraften och skapa Europas bästa järnväg. Vi ska ha skatt efter bärkraft och investera för fler arbeten. Vi satsar på en generationsväxling i offentlig sektor för fler jobb åt unga, och vi vill ta bort småföretagarnas ansvar för sjuklöneperioden. Vi är det enda parti som vill modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Att utnytta arbetare från andra länder handlar om ren diskriminering, samtidigt som seriösa företag konkurreras ut. Fast anställning med kollektivavtal ska vara den vanliga modellen på arbetsmarknaden, och det kräver att vi utmanar den europeiska unionen och kräver respekt för arbetsrätten.

Regeringen var beredda att plocka upp 100 miljarder för att rädda euron, men inte en krona till klimatet – om klimatet varit en bank hade det varit räddat nu! I eurokrisens spår växer fattigdomen. Vinsterna är privata, men förlusterna vältras över på oss. Att det blev ett nej i folkomröstningen om EMU var en storartad seger för demokratin. Idag ser vi hur rätt vi hade. Hade Reinfeldt och Borg fått som de ville hade vi suttit fast i euro-träsket nu. Vi har större möjligheter att värna sysselsättningen och välfärden utan den gemensamma valutan. Vi är anhängare av ett folkligt och demokratiskt samarbete i hela Europa, det är därför vi är motståndare till dagens EU.

Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som föreslagit ett program för reglering av finanssektorn. Öka samhällets inflytande över storbankerna och gynna framväxten av lokalt förankrade banker. Jämlika samhällen är bättre samhällen. En procent av svenskarna äger 40 procent av förmögenheterna.

Klimatkrisen är minst lika påtaglig som eurokrisen. Utsläppen av växthusgaser ökar snabbare än vi trodde. Det är vi i den rika världen som orsakat utsläppen som förstör klimatet. Men regeringen rustar ned klimatpolitiken och hänvisar till det otillräckliga Kyoto-protokollet. Vi behöver länder som går före, och Sverige kan vara det landet. En välfärdsstat och industrination som minskar utsläppen till hållbar nivå, det kräver att hela landet byggs om. Rättvis fördelning är nödvändig för att klara klimatfrågan!

Klassamhället och patriarkatet kan vi avläsa när vi ser oss om i Sverige. Vi är det parti som konsekvent visar sambanden och förändrar de olika villkoren mellan kvinnor och män. Vi ska göra feminismen begriplig och konkret. Det handlar om att männen måste sluta slå, det handlar om rätten till asyl för den som flyr från kvinnoförtryck, det handlar om lika löner och villkor på arbetsmarknaden.

Äldreboenden, hemtjänst och skolor slumpas idag bort till riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar. Vår borgerliga regering är ansvarig för den utvecklingen. När bolagen ska öka vinsten får personalen springa snabbare och får svårt att göra ett bra jobb. Vinstintresset hör inte hemma i välfärden! Vi gör skillnad genom pengar till kommunerna, rätt till heltid och utbildning för personalen. Är vi kunder på en marknad, eller är vi medmänniskor?

Kapitalismen förmår inte lösa tidens stora utmaningar. Kapitalismens kris kräver socialistiska lösningar. Socialism är för oiss inte en avlägsen utopi, det är framtiden, vägen ut ur finanskapitalismens kris! Vi behöver mer demokrati och större jämlikhet. Demorkatiskt inflytande över produktionen ska gynnas, demokratin ska utvidgas till att också gälla den ekonomiska makten. Tvivla inte på det – vårt mål är den demokratiska socialismen!

Vi är en del av den internationella rörelsen för en bättre, rättvisare värld. Valet 2014 måste vinnas! Vi ska få en ny regering och en ny politik!

Uppåt för vänstern

Vad är man? Nörd. Som sitter hel kväll och tittar på 200 andra nördar som hör tre nördar rabbla propositionsordningar. I bästa fall kontrapropositionsvoteringar. Då kallar vi fejsbokanvändare det för lyrik eller orkestrering. En konstart i sin art, hur som helst.

När det är vänsterkongress är det roligt.
Bland de roligaste är, trots dåligt foto, Veronica Ekström, Mats Einarsson, Ali Esbati och Karin Mellegård (inte med i bild) som kongresspresidium.


På lördagen åkte vi ner till Uppsala och kollade läget. Där talade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg rappt och effektivt om orättvisor och hur vi bekämpar dem.



Sedan fattades en del beslut som jag kommer att återkomma till.
Ibland kändes det som att det går utför, här i Uppsalas fantastiska konserthus...


... men det går uppåt för vänstern!

Tack, Lasse!

Idag bestämde Vänsterpartiets kongress att vi också i fortsättningen ska ha en, inte två, partiledare. Det verkar riktigt, även om den andra lösningen inte hade varit en katastrof den heller. Det är bara så att katastroferna befinner sig i den kapitalism vi lever i, inte i det enda vänsteralternativet i politiken.

På SVT hittade jag citat ur Ohlys avgångstal:
”Det vi ser just nu är de rikas revansch. Det är nolltaxerarna i Skattebetalarnas förening som nu inkasserar år av stöd till borgerligheten. Det är riskkapitalbolagens ägare som nu hämtar ut återbäringen efter att i åratal ha satsat pengar i hemlighet till Moderaternas partikassa. Det är McDonalds som tackar för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms. Det är de redan rika som nu skrattar hela vägen till banken sedan skattesänkningarna gjort dem ännu mer förmögna. Och på vägen till banken kastar de en femkrona i tiggarens kaffekopp och kräver att deras välgörenhet ska skattebefrias.”
Ohly konstaterade att Sverige under de senaste fem åren har blivit ett mindre solidariskt, mer orättvist land. Högerpolitiken har blivit norm också för miljöpartister och socialdemokrater, vilket är en sorglig utveckling.
”Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker att det borde vara trängselavgifter för alla partier som flockas där. Vänsterpartiet ska inte bidra till den trängseln och vi kommer inte att betala den avgiften. Låt oss i stället skärpa och tydliggöra vår socialistiska och feministiska politik.”
I sitt tal liknade Ohly samarbetet om euron vid den sjunkande Titanic, och sa blankt nej till att Sverige går med i europakten som syftar till att hålla länderna kvar på det sjunkande skeppet istället för att underlätta för dem som vill lämna fartyget.

Ohly påminde också om att Vänsterpartiet har förändrats under hans tid som ledare och mår mycket bättre nu än 2004.
Varmt tack till dig, Lasse!

Trender i Europa

Framtidsforskarna på Kairos future har kommit fram till att de närmaste tio åren borde bli en period då politiken radikaliseras. Vid första läsningen låter det bra. Men betänk att radikal kan betyda nästan vad som helst.

Enligt Kairos F ifrågasätts idag många väletablerade institutioner. Kapitalismen och dess finansmarknader är en av dem. Som exempel anges Ockupera-rörelsen underifrån och tidskriften the Economist ovanifrån.

Kapitalismen har slitit sig, och vi är allt fler som inte vill finna oss i dess framfart. Fortfarande låter det bra. Men tankesmedjan misstänker att också demokratin är ifrågasatt, och dessvärre ser det ut att finnas ett samband.
Vissa ekonomer väljer att inte kritisera kapitalismens profitintresse utan istället de demokratiska styrelseskickens svårighet att “hushålla”. Många så kallade vanliga människor ser bara regeringarnas oförmåga att tygla utsugarna. Eftersom de överhuvudtaget inte uppfattar socialism som ett alternativ kan myten om den starke ledaren istället verka lockande.

Som om det inte vore nog menar Kairos F att också mångkulturen “har tappat sin lyskraft”. En viktig invändning här är att den aldrig etablerades. Den var ett test som Europa fann sig nödda och tvungna till under sin demokratiska epok. Nu ifrågasätts det mångkulturella samhället av politiska tungviktare inom hela unionen, för att inte tala om av de rasister som återtagit sin regeringsmedverkan i flera europeiska stater.
Problemet illustrerades i dagens SvD av EU-kommissionären Malmströms svårigheter att få igenom gemensamma regler för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring inom unionen. Malmströms politik är inte min. Men när ett normalliberalt uppdrag hindras av den europeiska rasismen finns all anledning till oro.

Som om inte heller detta vore nog menar Kairos F att det är fler så kallade institutioner som är ifrågasatta: konsten, allemansrätten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Som framtidsanalys bådar det inte gott.

Olikt framtidsforskarna tror jag inte att det är en ny trend. Demokrati och mänskliga rättigheter kännetecknar inte Europas historia utan är ett avbrott i den. Inom tio år kan vi ha återgått till normalläget, vilket riskerar av uppfattas som radikalt av dem som inte lever med sin historia.

Den starka kritiken mot kapitalismen är det enda som finns att sätta tilltro till – men endast om socialismen tar tillbaka sin status av att vara ett alternativ.

Vad blir kvar av ett års läsning?

När jag går igenom 2011 års läsning ser jag att tre svenska böcker heter:
Obsession
Underdog
Alienation is my nation

Den sista titeln ursäktas i och med den är ett citat av en rappare som förekommer i den sociologiska studien. Som för övrigt var intressant – om hiphop som arbetarpojkars självbildningsprojekt.
Men Obsession och Underdog saknar ursäkt för sin svengelska titel, liksom för sin existens. Bonnier med Obsession kom på den roliga idén att skriva en roman precis som ett modereportage, men utfallet blev varken-eller på usel prosa. Flygt med Underdog satsade på att rabbla trivsamheter och ledsamheter från en vardaglig uppväxt i Malmö, och gjorde det väldigt långt och beskäftigt påståeligt.

Två riktigt stora romanförfattare läste jag också. Det var Combüchen och Ekman, vars böcker (Spill och Grand final) har vissa likheter. Båda är skickliga, båda ger återblickar på ett Sverige som inte längre finns och en ungdom som kunde ha varit författarens men inte var det (med avsikten att vi ska tycka det är spännande att inte riktigt veta; kickfaktor noll). Skillnaden är att Combüchen är teknisk ekvilibrist och Ekman har humor.

Två oväntat läsvärda böcker var skrivna av varsin Sjöberg. Den ene var han som skrev Den motvillige monarken, en bok som tidigare figurerat här i bloggen. Den andra var hon som skrev avhandlingen Chatt som umgängesform, om hur unga människor behandlar språket i dess allra kortaste kommunikationsform. Båda aktuella och intressanta.

Hela fyra böcker som behandlar mode läste jag. Glöm bedrövliga Obsession, ty något bättre lyckas Bonnier med de mindre pretentiösa skisserna i Fashionista, även om jag undrar varför ingen av hennes släktingar på förlaget hjälper till med grammatiken. Betydligt mer ödmjuk och mindre förutsägbar är Froman i sin studie Islam, brudar och paljetter, en skildring av livsstil och mode från oväntad vinkel. Bäst av modelitteraturen var Nordiska museets antologi Modemedvetna museer, om klädsel och textilkonst från folkdräkter till idag.

De böcker jag tyckte mest om under år 2011 var som vanligt omläsningar av gammalt. David Copperfield är alltid lika härlig i sin blandning av absurdism och patetik, och Jiménez’ samtal med sin åsna Silver håller väl som bedrägligt naiv naturlyrik.

Nyare politik och poesi på listan var...
- Hackman: Att skjuta en dront, för den som är intresserad av Harriet Löwenhjelm, även om det roligaste är att någon fortfarande skriver om Löwenhjelm trots att den klassiska biografin av Björkman ännu står sig
- Drakulic: Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare under kriget i Bosnien
- Czarnecki: Jag är frisk och mår bra, brev från Auschwitz
Drakulic har lyssnat på förbrytarna under rättegångarna i Haag. Czarnecki skrev om det helvete han själv befann sig i. Båda är seriösa, med fullständig koll på situationen.

Fortsatt antirasistisk kamp

Har läst Ohlys nyårslöften.
Gillar dem.

Särskilt idag när vi inte vet om tidskriften Invandrare och minoriteter kommer att få fortsatt stöd för utgivning. I flera decennier har den varit den viktigaste kunskapskällan för oss som arbetar med immigranter och integration.

I senaste numret av IochM läser jag att även Ceifo är på väg att läggas ned. Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer som varit ett paraply för den så kallade IMER-forskningen i Sverige. Orsaken till nedläggningen är otydliga. Det låter som om Stockholms universitet bara tröttnat.

Tröttnandet inträffat i ett lägligt politiskt klimat. Ett klimat när en avgående oppositionsledare måste nyårslova att fortsätta kampen mot rasism – inte för att någon tvivlat på hans avsikter, utan för att det är en kamp som alldeles för få är intresserade av.

Rasisterna är i riksdagen. Forskningen tystas. Det finns inget samband, ännu. Bara en obehaglig synkronicitet.

Ett svårt år är avslutat. Tidningarnas bildreportage visar på den ena katastrofen efter den andra. Politik och poesi välkomnar år 2012!

Arbetskraftsekvationen

Ibland undrar man... Här gör jag mitt yttersta att flytta min kunskap och erfarenhet från Botkyrka till Hedemora. I Botkyrka gör kompetenta människor sitt yttersta för att få jobb. Och mitt kunde de få, om jag finge jobb i Hedemora - en kommun som gör sitt yttersta för att få inflyttare.

Ekvationen borde gå ut med DN:s lösning:


Men vid närmare läsning av lösningen ser vi att det är vårdpersonal som är eftersökta – och himlen bevare Hedemoras pensionärer från att bli vårdade av mig.

Lösningen för oss som vill ha både-och har inte kommit närmare. Vi vill bo och jobba. På en plats som vi faktiskt gillar. Det låter som en modest önskan, men ibland undrar man.

Hedemora är dock att gratulera om de får tag på en Fittja-född sjuksköterska.

Jul i Betlehem

“Korset restes redan i Betlehem. Och krubbans plats är på Golgata.”
Så skrev Dag Hammarskjöld. Det ligger både politik och poesi i det, förutom religion.

Poetiskt vinklat säger det att alla tider är samtidigt och det som hände då, händer nu. När barnet föds höjer Döden taktpinnen och slår in tempot för barnets färd i det brusande flöde som är livet tills Maestro slår av.

Politikens vinkel är tårarna hos mödrarna i Gaza, tårar som inte får räknas om hennes döda barnen kastat sten över gränsen, gränsen som är en mur över vilken de visa inte kan ta sig fram.
Krubban i Betlehem, ett hot. Vilka barn ska få leva idag?

Sett ur religionens vinkel talar citatet om livet och döden som den stora cirkeldansen. När bebin drar sitt första skrik börjar plågan, när askan efter en kropp hamnar i jorden kan nytt liv spira.

Korset restes redan i Betlehem, och krubbans plats är Golgata.
Varje födelse och död är länkar i ringen, i det under vi alla är delar av.

Två snabba

Dagens bästa kvitter:
Carema tar över driften av Nord-Korea!

För övrigt har jag gästbloggat hos Clarté med en kommentar till Ulf Lundells senaste bok Allt är i rörelse. Vilket det inte är i den boken.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Kunden har aldrig rätt

Häromdagen anmärkte jag på ett hotellrum, i tron att jag skulle bli erbjuden ungefär en glass som ersättning. Men istället sa receptionisten att jag hade fel. När jag envisades med att mörker om natten är ett vanligt krav att ställa skrattade hon åt mig: ”Ska tänka på det till nästa gäst!"
Affärsvärlden bygger på individens behov, så nästa gäst intresserar inte mig.
Det är en annan sak i offentlig verksamhet, där kan vi verka för kommande generationers behov. Kunde, iallafall.

Man föds inte till gnällkärring, man blir det. Som ung beklagade jag mig aldrig över dålig service. Arbetarklassen gjorde inte det. Det var något som måste läras in, att säga att man ville ha det man betalat för. När det lönade sig fick man ungefär en glass.

Som ung offentliganställd lärde jag mig något annat också: att vi byråkratiska regelryttare inte skulle läxa upp folk, utan lära av de privata affärsidkarna, de som på praktiskt taget ideell basis slet ihjäl sig med att alltid ge kunden rätt. Förvisso fanns det lärdomar att dra ur det – men trettio år senare måste de ”offentligt ansatta” (som det heter på danska) slicka golven för att på ett artigt sätt krångla sig ur det för allmänheten tydligen kränkande faktum att en tjänst ska levereras i enlighet med politiska beslut.

Under de trettio år som gått märkte jag så småningom att de stackars förtryckta hantverkarna i sitt lidande under statliga regelverk inte längre ville ha mina simpla uppdrag. Snickaren fnös åt mina skåp, rörmokaren skulle hämta en grej i bilen och höll sig borta i tre veckor, målarna krävde att mitt jobbschema skulle läggas om för att göra ett dyrbart besök. Under samma tid lärde sig servicepersonalen att det inte kostar dem något att vara oförskämd.

Ett uselt hotellrum är värt en snorkig kommentar. Det felvända dörrhandtaget slipper jag betala för efter ett halvårs väntan, som om det vore en förmån att få oanvändbara varor gratis.

Kunden har aldrig rätt. Utom när hon vill ta hämnd på de nedskurna tjänsterna inom offentlig verksamhet.
Kunden har knappast rätt att vara kund. Hon är ett råmaterial som håller den privata företagsamheten igång.
Vill hon inte gnälla kan hon väl låta bli att köpa något.

Luciabeslutet

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Är det partiets fel?

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

Speldjävulen sitter i landstinget

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.

Kort efter Kristallnatten

Larsmo skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.

Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?

Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”

Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.

Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.

Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.

Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.

Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen därborta, där det fortfarande pågår.

Högern kommer med rättvisa

Jan Björklund talade igår kväll på Stockholms universitet. Sju gånger på 35 minuter sa han att kunskap är helt centralt. Men själv använder han sig inte av kunskap i någon större utsträckning. Han drar slutsatser från sin egen skoltid, sa han. Och humanistisk forskning avfärdade han med att 2+2 inte alltid blir 4.

Här är ett exempel på utbildningsministerns kunskapssyn:
Kunskaper är själva förutsättningen för kreativitet. För att skriva en bok behöver man lära sig grammatik, för att komponera måste man lära sig noter! Och kritiskt tänkande, vart kommer man med det utan kunskaper, nej då blir det ju bara att man tjafsar emot i allmänhet. Man måste börja i fakta! Fakta är inte allt, det säger jag inte, nej förståelse är viktigt också, men kunskaper är helt centralt, den som inte tycker det kan inte förstå målen i läroplanen.

Detdär är helt enkelt inte sant. Men det värsta är inte Björklunds upprepande av de förnumstigheter som hjälpte honom vinna ett val. Det värsta är att han tänker vinna ett val till genom Alliansens nya strategi att använda arbetarrörelsens argument.
Det enda överraskande i hans framställning var betoningen av likvärdigheten. Grupper med sämre förutsättningar förlorar mest om skolan är passiv, en aktiv skola behövs för ett mer jämlikt samhälle, vi får inte svika dem som behöver mest... ja Björklund talade också om nödvändigheten av socio-ekonomisk utjämning!

Utbildningsministern har samma teknik som statsministern. Om vi säger att det ska bli bra för alla, spelar det ingen roll vad vi gör (eftersom ett starkt förtroende för Alliansen leder till ett starkt förtroende för Alliansen.) Men vad var det som gick snett i skolan? Enligt Skolverket var det segregation, decentralisering, differentiering och individualisering, förändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomdrev. Men eftersom Björklund föredrar att tycka själv hänvisar han till helt andra förklaringar: Det började i läroplan 1962 med dess blygsamma demokratireformer, och sedan kom de så kallade progressiva metoderna som bara ökade klasskillnaderna.

Högern kommer med rättvisan, nu igen. Det är som att de inte ens behöver anstränga sig längre.

Hela tiden för ett år sedan

För ett år sedan publicerade jag Hela tiden. Första delen är en parad från mitt 1970-tal, andra delen en dialog mellan ett syskonpar om livet och döden.

Korta omdömen om boken lyder:
"Du lyckas verkligen fånga en tidsperiod på ditt speciella sätt!"
"I den första delen känner man igen sig helt och hållet, det var ju precis så det var."
"När jag läste teaterpjäsen tyckte jag att jag liksom flöt in i den, jag såg för mig hur de rör sig och dansar ibland och pratar, de kom nära, allting var så nära, till och med att dö kan kännas nära."

Bibliotekstjänst skrev i sin recension, om första delen: "I sanning en lyckad parad där författaren har fångat bilder och miljö på kornet." Och om dialogen: "Hur förlänger man tiden, med klockor, genom att upprepa, återanvända? Man gläds åt en del rappa repliker och funderar över vad som finns att läsa mellan raderna, i undertexten."

Boken kan köpas här

Jag är tillgänglig för uppläsningar och poetiska temakvällar.

Intelligensen och dess användning

Hänvisar till inlägg på Clartébloggen om högintelligenta personer.