Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
tisdag, januari 25, 2011
söndag, januari 23, 2011
Kolonialt ståndskall
Som så många andra fejsbokanvändare har jag hört och sett länken där Billström inte säger någonting mer än samma sak hela tiden. Ej heller den medelstora hunden säger något, så visst är jag upprörd. B&B måste tala, som Sahlin säger.
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
fredag, januari 21, 2011
Skolan och flyktingpolitiken - Sverige håller sig på EU-nivå
En wikiläcka avslöjar ytterst pinsamma försök från Moderat-ministrarna Bildt & Billström att slippa irakiska flyktingar. Dels skyller de på hedersmord, dels på den svenska opinionen. Wikström, Fp:s EU-parlamentariker, är bister över ministrarnas ordval som hon finner ”avskyvärt”. Företrädare för Kd, C, Mp och S är lika negativa. Vänstern är inte tillfrågade. Allt ska man göra själv, i vanlig ordning.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
onsdag, januari 19, 2011
Partiledarbytartider II
Är det infam nedlåtenhet, pinsam okunskap eller bara ett klumpigt försök till humor? SvD:s ledarsida avslöjar något som vore ohyggligt om det vore sant, att vänsterns partiledare är utsatt för ”intensiv beskjutning”.
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
lördag, januari 15, 2011
Partiledarbytartider
Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
fredag, januari 14, 2011
Sd poängsätter
Nu går Sverigedemokraterna ut starkt, som för att förbereda ett maktövertagande. Hela handflatan räcker de mot regeringen för att få växla in antimigrationspolitik mot jobbskatteavdrag. Låt oss bara hoppas att borgarnas skattesänkarnit bromsas något av Sd:s förfärliga förslag på hur familjer ska hindras från att leva tillsammans:
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
onsdag, januari 12, 2011
Den kära gamla integrationen
Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
måndag, januari 10, 2011
Kunskapsbrist i skolböckerna
Hur saklig och allsidig är skolundervisningen? Som var och en säkert minns själv har det alltid funnits lärare som rör ihop fakta och åsikter i den falska tryggheten att katedern ger dem rätt.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
söndag, januari 09, 2011
Någon jävel...
Ohly är en partiledare som media räknade ut för åratal sen, men till min belåtenhet har han hittills lurat dem på den konfekten. Inte fullt så mycket till belåtenhet är hans utläggning i SvD om ett nytt rödgrönt samarbete till nästa val.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Vem???
Jag fattar ingenting. Vem är Österberg?
Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.
Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.
För den som fortfarande undrar vem Österberg är.
Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.
Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.
För den som fortfarande undrar vem Österberg är.
lördag, januari 08, 2011
Vi fortsätter tjata
Det finns fortfarande män som anser att feminismen inte är en riktig arbetarfråga. De har alltid funnits.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.
Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”
Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.
Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.
Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”
Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.
Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.
onsdag, januari 05, 2011
Privat igen. Nu med konsten
För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
Konkurrens betyder Vad dom vill
Gick SvD för långt i sin journalistiska granskning av läkemedelsförsäljningen? Idag hurrar ledarsidan regeringstroget över utförsäljningen av Apoteksbolaget.
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
tisdag, januari 04, 2011
Privatliv eller privata vinster?
Att avreglera apoteken var en i raden av borgerliga skräpreformer som ska krångla till det för medborgarna, förslösa vår tid och riskera vår hälsa. Allt för att öka vinsterna hos läkemedelsföretag, drogbutiker och handeln i övrigt.
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
söndag, januari 02, 2011
Återblick. Litteratur. Förintelsen.
I början av det nya året brukar jag granska vad jag läste under det gamla, och under 2010 var det mycket om och från Förintelsen. Tro aldrig att den går att komma förbi – tro aldrig att vi får glömma. Det kommer till och med ut en del ny litteratur i ämnet, eftersom de sista överlevarna nu har mycket brått för att hinna berätta.
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
onsdag, december 29, 2010
Förtroende för vad?
Att 72 procent av svenskarna hyser förtroende för sin statsminister lyfts idag fram som en sensation. Det måste vara någonting jag inte har förstått här. Det är väl ändå meningen att vi ska hysa förtroende för landets valde ledare? – förutsatt att han inte har begått värre stolligheter än att utnämna sin häst till senator eller sin major till folkbildare.
Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.
En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.
Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.
Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.
En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.
Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.
måndag, december 27, 2010
Jul - fest -
Post-jul betraktelse. Eller manifest. Citat från Imre Kertesz och en intervjuare.
Kertesz:
Konsten betraktar alltid livet som en fest, vare sig det tilltalar oss eller inte.
Intervjuaren: Som karneval eller som sorgehögtid?
Kertesz:
Som fest.
Vi fortsätter. Med jordisk vagn och himmelska hästar. Eller med både hopplöshet och hopp. Eller mellan, om en sådan plats gives. Och platsen heter Europa. Hör Kertesz:
"Auschwitz var förvisso möjligt, men det enda svaret på detta unika brott var inte möjligt. Det är realiteten, vårt liv och levnadssätt, som har gjort svaret omöjligt – det vill säga, detsamma som gjorde A möjligt."
Där är vi nu. Där är vi ännu.
- - -
Till gam-media:
Beklagar, men jag kan inte länka detta inlägg ens på gränsen till vad ni bedömer vara era intressanta nyheter
Till intresserade:
Kertesz är en överlevare från Auschwitz och Buchenwald, och citaten ingår i Kertesz: Dossier K
För övrigt:
Ett konstnärligt Festmanifest ingår i Duroj: Manifestation, 2004
Kertesz:
Konsten betraktar alltid livet som en fest, vare sig det tilltalar oss eller inte.
Intervjuaren: Som karneval eller som sorgehögtid?
Kertesz:
Som fest.
Vi fortsätter. Med jordisk vagn och himmelska hästar. Eller med både hopplöshet och hopp. Eller mellan, om en sådan plats gives. Och platsen heter Europa. Hör Kertesz:
"Auschwitz var förvisso möjligt, men det enda svaret på detta unika brott var inte möjligt. Det är realiteten, vårt liv och levnadssätt, som har gjort svaret omöjligt – det vill säga, detsamma som gjorde A möjligt."
Där är vi nu. Där är vi ännu.
- - -
Till gam-media:
Beklagar, men jag kan inte länka detta inlägg ens på gränsen till vad ni bedömer vara era intressanta nyheter
Till intresserade:
Kertesz är en överlevare från Auschwitz och Buchenwald, och citaten ingår i Kertesz: Dossier K
För övrigt:
Ett konstnärligt Festmanifest ingår i Duroj: Manifestation, 2004
fredag, december 24, 2010
När alla tågen gått
"När alla tågen gått och alla klockor stannat”skrev Erik Lindegren i sitt utsökta stycke Arioso.
Vilket i vid bemärkelse påminner om julen 2010
när människor väntar och längtar över hela vårt avlånga land
som aldrig verkat så avlägset.
När alla tågen stannat och alla klockor gått
När alla tågen stannat och alla klockor gått
sitter ett folk av familjer och väntar på varandra
på insnöade stationer och dikesrenar.
När alla tågen stannat får käcka systersöner
När alla tågen stannat får käcka systersöner
via tevenyheterna framföra julhälsningar till sina släktingar.
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,
ty den kommer av sig själv, oemotståndligt
och när alla klockor gått ett varv till tar sommaren oss i famnen,
vilket är det viktigaste som finns.
När alla tågen gått, kommer ett till!
När alla tågen gått, kommer ett till!
God jul till er alla, poeter, tågluffare och verklighetens folk
från upp-till-kamp-tomten och den klingande Mozart
- politik och poesi -
onsdag, december 22, 2010
Nobelpriset i Rinkeby
Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.
Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.
I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!
Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här
Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.
I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!
Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här
tisdag, december 21, 2010
Papperslösa är också barn
Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till undervisning. Det finns dock politiker av minst sagt olika kulör som anser att denna rätt är villkorlig.
Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.
Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.
Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.
- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.
Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.
Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.
Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.
- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.
måndag, december 20, 2010
Jämlikhet, det glömda budskapet
Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.
Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.
Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.
Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?
Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.
Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.
Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.
Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?
Ohlys artikel finns här.
Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.
Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.
Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?
Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.
Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.
Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.
Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?
Ohlys artikel finns här.
söndag, december 19, 2010
Se min kurbits!
"Se min kurbits, dess resning och snits!"skrev EA Karlfeldt. Foto: detalj ur Ålderstrappan
Endast personer med en lätt släng av asperger är så förbannat rakspåriga att man går på Skansen i snöyra och arktiskt mörker bara för att man har bestämt det.
Men personer med en lätt släng av kulturintresse har alltid roligt på Skansen. Nu är det andra gången som vi ramlar in som blötsnögubbar i en stuga där två fiolspelare håller igång medan elden ryker i spiseln.
Under denna stund av värme lyckas vi glömma de nationalister som bedriver emotionell utpressning mot folket med ett helt lands kultur i potten.
Att Åkesson (Sd) gick på riksdagsöppnande i folkdräkt störde inte mig. Tvärtom. Folkdräkt är högtidsdräkt och kan användas mycket oftare än vad som vanligen är fallet. Om man har en ska man såklart dra den på sig om man får uppleva detta det mest högtidliga av allt; att av folket ha blivit vald att styra.
Men nu var det så att Åkesson inte alls har någon folkdräkt.
Han hyrde en för detta celebra tevetillfälle, vilket framgick av en liten sidonotis i papperstidningen.
Karln som ska få hela landets befolkning att lyssna på spelmansmusik (inte bara kommunistiska dårar som vallfärdar till Skansen), karln som ska plöja ner statsbudgeten i hembygdsgårdar och förbjuda all provocerande konst utom rondellhundar, den karln har inte ens en egen folkdräkt. Det är ju skitlöjligt.
Och snudd på missbruk, att göra folkdräkten till propagandadräkt.
Inte vet jag hur mycket folkkonst Åkesson har sett. Inte vet jag om det var tovning och knyppling han och hans gäng ägnade sig åt under studierna i Lund, på det sätt som mina proggiga lärarkandidatkamrater växtfärgade och nyckelharpade på det glada 70-talet.
Men en sak vet jag, och det är att folkkonst är sann i båda sina led: sann konst och sant folklig, och detta betyder gemensam.
Folkkonsten består av mönster som går igen och upprepas världen över.
Ta kurbitsen på fotot ovan, denna ur- eller pursvenska dekorationsslinga som syns på väggmålningar, brudkistor och dalahästar. Kurbits är ett latinskt ord som översatts ungefärligt i olika upplagor av Bibeln, denna fantastiska bästsäljare från Mellanöstern. Förmodligen betyder ordet pumpa eller ricinbuske, inte särdeles purt svenska växter.
Så glöm urpsrunget. Ty det är uttrycket det handlar om.
Två Rinkebyhästar av Ylva Ekman. En dalahäst.
Blomslingan framför dem är på en fejkfolklig byrå målad i Kina.
fredag, december 17, 2010
Bloggosfären gör det som andra inte gör
Vänsterpolitikerna märks för lite, får vi höra med jämna mellanrum. Låt Politik och poesi avhjälpa den saken. Här är några citat:
- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .
- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)
- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”
Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.
På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.
Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-
- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .
- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)
- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”
Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.
På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.
Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-
Pursvensk är jag, men demokrat!
Boulevardblaskan Expressen låter kolumnisten Ulf Nilson breda ut sig om att vi - de ”pursvenska” som han skriver - befinner oss i krig och måste börja försvara oss.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”
Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”
Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”
Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”
Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.
onsdag, december 15, 2010
Politik och poesi
Ibland blir politik och poesi synkront.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.
När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.
Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.
När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.
När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.
Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.
tisdag, december 14, 2010
Mellan galenskap och förnuft
Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)
Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...
När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.
Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.
Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!
Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”
Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...
När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.
Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.
Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!
Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”
fredag, december 10, 2010
Forum för levande historia bidrar till skapandet av levande historia
En ny undersökning visar att antisemitismen ökar bland unga och att potentialen för högerextremism och rasism är fortsatt stark. Den minoritet som är minst gillad är romer, och de som klarar sig bäst undan fördomar och diskriminering är de homosexuella. Vilket överensstämmer med stereotypen, varför det på inget vis är någon glädjande läsning.
Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”
Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.
Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.
Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?
Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?
Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.
Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.
Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."
Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”
Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.
Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.
Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?
Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?
Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.
Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.
Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."
torsdag, december 09, 2010
Diska inte hästen!
När var det politiken gick alldeles fel? En gammal arbetarkämpe från Göteborg sa såhär:
”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”
På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.
Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”
Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.
”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”
På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.
Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”
Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.
onsdag, december 08, 2010
Vanlig skitskola
Ett vanligt skitland i EU... ja det var dit regeringen ville ha oss. Den senaste PISA-undersökningen tyder på att det är precis vad de har fått också. Svenska 15-åringar läser och räknar på genomsnittlig nivå och är sämre i naturvetenskap än OECD-ländernas genomsnitt. Och den likvärdiga svenska grundskolan har försämrats under hela 00-talet, så att numera även likvärdigheten är genomsnittlig.
Skillnaderna mellan flickor och pojkar har ökat. Skillnaderna mellan utlands- och svenskfödda är fortsatt höga. Betydelsen av ett barns sociala och ekonomiska bakgrund har förstärkts. Det finns ingenting av jämlikhet och likvärdighet i detta, och uppenbarligen mycket lite av kunskap.
Kunskapen, den presenterade Skolverket förra året i sin rapport: Vad påverkar resultaten i svensk skola. De diskuterade inte, eller i mycket ringa grad, antal sittplatser eller skärpningen av ordningsregler i klassrummet, inte heller de professionellas metodval eller kronor på lönekontot. Skolan utspelas inte i ett samhälleligt vakum, och vad Skolverket belyste var de övergripande förändringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren, och som ger just de tråkiga resultat som PISA-undersökningen idag visar.
De starka trenderna var och är en serie uppsplittrande aktioner:
- Decentralisering (kommunerna måste trolla med resurserna så att olika kommuninvånare ställs emot varandra)
- Segregering (föräldrarna väljer skolor utifrån vad de tror ska ge status, så att barnen delas in efter socialgrupp och hudfärg)
- Differentiering (skolan delar in barnen i undervisningsgrupper där de presterar likartat, så att de blir lättare att hantera och ingen av dem stimuleras)
- Individualisering (arbetet läggs över på barnet så att hen får skulden om det går illa)
Svenska skolpolitiker har i åratal varit inne på fel spår, och vägrat lyssna till kunskap. Till exempel till boken Jämlikhetsanden som fastslår: när jämlikheten sjunker, ökar skillnaderna mellan människor i alla avseenden, inklusive hälsa och bildning.
När utbildningsmajoren sa att det inte kommer att bli bättre på länge än lät det som en nyttig övning i anspråkslöshet. Men långsiktigheten använde han mest som en ursäkt.
Inte som ett skäl att genast ta itu med frågorna om jämlikhet och likvärdighet.
Rapporten finns i sammanfattning här.
Men för att finnas i bloggosfären duger det inte med att ha läst källan. Här måste man länka till en nyhet också, så var så god.
tisdag, december 07, 2010
Kräftgång, knähundar och intervju med HD
Det händer att jag instämmer med Sanna Rayman. Senast idag, apropå Socialdemokraternas snöpliga kräftgång bort från sin egen politik.Fotot till höger är ur papperstidningen. S affischerade på sin konferens med denna färg- och formgivning snarlik Moderaternas.
Inklusive budskapet: Vi går in för vad som helst bara ni röstar på oss nästa gång.
I den goda staden Sundbyberg har vi haft ett väl fungerande rödgrönt styre, men här valde Socialdemokraterna efter valet att göra upp med de små blå partierna. De små blå ville inte ha med vänstern att göra och inte vi med dem, så hädanefter opponerar vi. Det lär det bli anledning till. Det vänligaste man kan säga om S’ beteende är att det är rimligt: den som absolut vill sänka skatten och sälja ut allmännyttans bostäder (utan att ha gått till val på det) får det enklare att styra ihop med andra som också vill det.
- - -
Den statliga utredningen Romers rätt är en strategi för att förbättra den romska minoritetens ställning i Sverige. Ett försök att komma tillrätta med sekler av diskriminering. Men moderaterna i Malmö dissar utredningen. Deras motförslag lyder ”Ställ krav på zigenarna!”
Så osmakligt kan man yttra sig när man är Sveriges bästa, ja rentav enda parti, där statsminister Teddy Reinfeldt är barnens bästa vän… enligt en blaska som fjäskar värre än knähundar.
- - -
Som en roligare nyhet länkar jag till författarintervjun jag gav i Södra Dalarnes tidning
måndag, december 06, 2010
Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet
På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?
Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!
Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.
Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.
Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”
Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?
Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!
Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.
Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.
Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”
Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?
fredag, december 03, 2010
Poeterna är HÄR
Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.
Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.
Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.
Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.
Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.
Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.
Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.
Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.
Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:
Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar
Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den
*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.
Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.
Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.
Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.
Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.
Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.
Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.
Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.
Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:
Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar
Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den
*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD
torsdag, december 02, 2010
Diplomatiskt pubtugg
Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
onsdag, december 01, 2010
En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte
Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
måndag, november 29, 2010
söndag, november 28, 2010
Slarv är inte rasism, bara symptomatiskt
”Av annat etniskt ursprung än vitt”… skrev nyligen en god journalist. Det är med avsikt jag inte länkar, ty det är inte skribentens fel att det felaktiga uttryck hen begagnar är fullt förståeligt för läsarna.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
fredag, november 26, 2010
Heja mångfald, heja poesi - och leve Karlfeldt!
Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...
Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.
När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.
Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.
Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten
”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...
Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.
När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.
Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.
Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten
”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel
torsdag, november 25, 2010
Betydelsen av idéburet arbete
I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.
Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.
Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.
- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.
Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.
Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.
- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.
måndag, november 22, 2010
Mera hambo och capoeira åt folket!
I gårdagens nyheter berättade Sverigedemokraterna om sin kulturpolitik som är trångsynt på gränsen till pekoralism. Bevara hembygdsgårdarna, låt turisterna titta på utklädda vikingar och hugg din egen runsten!
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.
Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.
Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!
- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.
Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.
Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!
- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.
lördag, november 20, 2010
Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda
Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.
Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.
Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.
Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.
Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.
Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.
Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.
torsdag, november 18, 2010
Legitimerad läxutdelare ett flumyrke
- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)