Den kära gamla integrationen

Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.

Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)

Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.

Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.

Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:

I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.

Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.