Privat igen. Nu med konsten

För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.

I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.

Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.

Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.

Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.