lördag, januari 15, 2011

Partiledarbytartider

Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!

Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.

Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.

Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.

Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?

Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.

Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.

Av alla nyheter väljer jag att länka hit

3 kommentarer:

bertiljansson sa...

Så otroligt välgörande att läsa det här - ledde till gapskratt och djup eftertanke, och till sist en känsla av nån jävla odramatisk ordning, som är en grund om man ska bygga och vara kreativ. Under svår press är vi inte kreativa, vi kan visserligen lösa problem snabbt som handlar om överlevnad från minut till minut, men inte kreativa med siktet framåt. Jag tror det kan vara en faktor, som gjort att politiska visioner är något som mer och mer försvinner. Politikerna är för hårt pressade för att kunna skaka loss och rita upp fina och realistiska visioner och genomförandeplaner. Allt präglas av pressen och tuff konflikt.

Anonym sa...

Räcker det med ganska bra eller
måste en partiledare vara allra bäst?
Själv tycker jag Ohly har en sexig röst
men det är nog inte sånt som räknas.
Han är lite "pajas" och man undrar, är
hans utstrålning förenlig med V budskap?
Gladiatan

Helena Duroj sa...

tack gladiatan! andra säger tråkig, du säger pajas, en säker kombination