PartiledarbytartiderIII

Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!

Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”

I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.

Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.