Återblick. Litteratur. Förintelsen.

I början av det nya året brukar jag granska vad jag läste under det gamla, och under 2010 var det mycket om och från Förintelsen. Tro aldrig att den går att komma förbi – tro aldrig att vi får glömma. Det kommer till och med ut en del ny litteratur i ämnet, eftersom de sista överlevarna nu har mycket brått för att hinna berätta.

Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige

Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.

För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.

När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.

Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.

Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än