Kärlek, sex, makt, njutning, skitprat

För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.

Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...

- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.

Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.

Politik med astrologi eller ansvar?

Ännu en promemoria att reta mig på:
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.

Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?

Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?

Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.

I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.

Me å leka

Häromdagen skrev jag att jag aldrig stört mig så mycket på miljöpartister.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.

När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.

Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?

Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?

De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.

Skatter och vallöften

Högre skatter - men lägre avgift till a-kassan och höjda tak i arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Alltså lite större trygghet för dem med lägst lön och osäkrast anställningar. Det är kortversionen av Vänsterpartiets budgetförslag som det presenterades av talespersonen Ulla Andersson.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.

Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.

Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.

Rörelse och bedrövelse

Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.

En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.

Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.

Förklaringar eller muskler

Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.

Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...

Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.

Triumf och översitteri

S och Mp fryser ut Vänsterpartiet. Det är klart att det bekvämare att regera ifred, men vem säger att det blir så? Lika gärna ger det två splittrade och förvirrade arbetarpartier som byter väljare med varandra och några ensamma gröna som ska försöka klänga in i alliansens famn. Lika gärna ger det en uträknad socialdemokrati och allt starkare högerextremistiska partier. Det kan föralldel också ge ett starkare vänsterparti, men marginaliserat.

Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"

Hedersrelaterat och barns rätt

I en artikel i Flamman av Hediye Güzel mfl. har debatten om ett hedersrelaterat liv väckts upp på nytt. Inger Stark har skrivit ett svar, och i båda artiklarna efterlyses nya utgångspunkter för analys. Möjligen är de ute efter en intersektionalistisk ansats, vilket jag är helt öppen för men som hittills avslagits i Vänsterpartiets programdiskussioner.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.

”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.

En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.


Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.

Kontrollens roll

I Haninge kommun förbättras barnens resultat sedan man började med täta kunskapskontroller, meddelar Dagens samhälle (pappersupplagan). Då undrar jag vad Haninge gjorde innan dess?

Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.

Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.

Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn

Inte alls rasist, det bara låter så!

Äntligen fick jag tag i boken Fallet Nogger Black av Oscar Pripp & Magnus Öhlander

Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:

När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.

Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.

Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug

Det är politik, dummer!

Postpolitik, vad är nu det? Politiska beslut som berör posten, skulle man kunna tro. Och faktum är att om vårt samhälle ska karaktäriseras som färdigt med politiken, skulle avvecklingen av bl.a. posten vara ett av symtomen på detta.

Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.

Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”

En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.

Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.

Med bibehållen fattning i vanvettet

Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!

Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).

En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?

Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.

Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.

Fakta, fiktion, blogg och bryderi

Mycket har skrivits om bokmässan. Jag har inte varit där på över tio år, och då som herde åt Rinkeby Kids så att minglandet blev minimalt. Årets mest tilltalande kommentar är Thunbergs kolumn där hon än en gång pekar på den trista stereotypen: Män skriver skönlitteratur, kvinnor bekänner.

”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.

Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?

”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?

För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!

Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.

För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com

Tvång eller kunskap, varken eller?

Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.

Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.

Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.

Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.

Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.

När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.

Björklund och sju små debattdvärgar

Till utbildningsmajorens beröm brukar sägas att han iallafall har dragit igång en debatt om skolan, en så viktig fråga!

Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.

Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.

Finns en del bloggar i ärendet också.

Lite kunskap från Skolverket

Häromdagen lyssnade jag till Per Thullberg, generaldirektör för Skolverket. Han sa bland annat:
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.

Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.

På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...

I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.

Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.

Stäng allt i gästfrihetens namn!

Förra veckan skrev Dagens Samhälle om att Anneli Philipson (V) var en av inledningstalarna på ESF, medan den borgerliga oppositionen i Malmö inte ville att kommunen skulle stöda Forum, eftersom de misstänkte det för att vara ett vänsterprojekt - där alla inte känner sig välkomna.
Det finns en hel del att säga om det.

1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?

Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?

Foton från Forum

Ingång till Folkets hus, och livat i Folkets park

EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG

Vilken överraskning!

Klassamhället kom som en fullkomlig överraskning! Fem professorer skriver i DN:
”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”

Har de aldrig tidigare behövt reflektera över det faktum att just så är den beskaffad, den skola vi alltid har haft? Då står det uselt till med kunskaperna inom akademierna.
Vad professorerna egentligen vill ha är: mera ämneskunskaper, mer kontroll
Det kom inte som en överraskning.

För att vara petig:
Professorerna skriver: ”/I Finland/ har man kommit nära det svenska mantrat om att ’alla skall med’”. Men det är inte ett mantra, inte heller ett uttryck för någon mig bekant skolpolitik. Det är en valslogan från Socialdemokratiska arbetarepartiet. Antingen vet de inte det, eller har stoppat in den för att göra sig lustiga. Olustigt i båda fallen.

Mantran är ramsor eller ljudkombinationer som stöd för meditation. De är inte OM något. Det är bara slarvig svenska. Vilket i sin tur kom som något av en överraskning.
Tänk att inte ens professorerna håller måttet nu för tiden.

Romer i Europa

Roma in Europe. Ett ESF-seminarium för att finna åtgärder för verklig inklusion. Tyngdpunkten läggs oundvikligen på Italien och den senaste tidens mobbfasoner, fascistiska utstötningspolitik och ”stoppa kriminalitet med gangstermetoder” som en talare säger. I Italien lever de flesta romer i läger på usel sanitär nivå, vilket befästs av en lagstiftning som definierar dem som vagabonder. De tillhör inte de tolv minoriteter som har skydd i landet.

Gästen från Kosovo beskriver en trängd situation där romerna avvisas av både serber och albaner och beskriver staden Mitrovice, delad mellan dessa folkgrupper och med romska läger runt i stan, där romerna inte är fria att röra sig och gå till skola eller jobb.

Talaren från Rumänien vänder på kritiken mot politikerna - det största problemet är okunniga människor och vardagsrasism och en utbildning som i bästa fall lär oss tolerans, men inte att leva tillsammans. Amari Rromentza är en kultur- och utbildningsorganisation som verkar för tvåspråkiga förskolor och en interkulturell läroplan, där de stöder sig på Unescos uttalande för mångfald redan från början.

Sverige representeras av Hans Caldaras (andra fr v i bild), som beskriver romerna som skadade av tidigare myndighetsdiskriminering och idag utestängda från exempelvis arbetsmarknaden. Även han riktar in sig på situationen i Europa som helhet. Det är nödvändigt att rikta kritiken för bristande ansvar dit den ska. Inte som någon från Caritas, en av arrangörerna, som öppnade med ett lovtal till unionen: ”Arbete för social sammanhållning förenar oss med de europeiska fäderna!”
De europeiska fäder som såg sammanhållning som ”ein Reich, ein Volk...”?

Läs också ledaren om asylslökande barn i Romani Glinda

Rättegång mot kolonialismen

Under dagens Forum var jag på rättegången mot kolonialism och imperialism. Där fanns som sig bör jury, domare och försvarare, och framför allt en rad vittnen. De berättade om utplundring av jorden och utsugning av människorna i Ecuador, Chile, Bolivia, Kuba... En fin detalj var hur 8 mars verkar spela en viktig roll i kvinnornas motstånd och aktioner - en kampdag för feminism, inte en mediagrej eller upphottad mors dag.

På fotot ser ni en av kvinnorna som vittnade.

De tog också upp Sveriges och EU:s behandling av de papperslösa - 12 miljoner i Europa, cirka trettiotusen i Sverige. Varför arbetskraftsinvandring när vi är här? frågade de.

Guzman, en handelsforskare från Kuba, nämnde bland mycket annat att Kuba lovats hundratusentals dollar i bistånd från USA om bara jänkarna får komma in och granska. Han konstaterade torrt att Kuba tackat nej och bara bett att få slippa handelsembargot.

Hur rättegången slutade kan jag inte säga, för det var problem med tolkningen så i halvtid gick jag och drack fair-trade-kaffe istället.

En sak jag funderat på: varför måste man välja mellan rättvisemärkt och kravmärkt kaffe? Går det inte att fixa både-och?

Möjligt i Malmö

Europeiska sociala forum i Malmö. Kommer hit fredag förmiddag när det varit igång ettpar dagar, och besöker de olika arenorna.
Ohly trivs på Möllevången, medan Hanna som sitter vid bokbordet på Moriskan är glad över att allting funkar men hade hoppats på fler besökare. Detsamma säger alla arrangörer jag talar med - de hade hoppats på 20000, men 8000 är registrerade. Svårt att säga varför, Malmö är kontinentalt tillgängligt och ett Forum har alla möjligheter att göra avtryck i stan. I Paris försvann vi i förorterna och på långa avstånd, men i Malmö är det faktiskt påfallande hur många som på bussar och kaféer har ett socialt intresse - som diskuterar fackliga kulturkurser, kontaktuppgifter till Afrikagrupperna eller problemet med ekologisk distribution.
Jag blir ombedd att fylla i en enkät, ett underlag till en studie av ESF. Frågorna är intressanta och värda att fundera över: hur jag prioriterar olika demokratimetoder, vilka strategier jag finner viktigast för att göra en annan värld möjlig. Men undertonen antyder att de bästa svaren är de frihetliga, individualistiska, trevliga. Svaren som går ut på konsensus eller den enskildas påverkan på de många. Om mitt intryck stämmer, om partipolitik har kommit att bli synonymt med köra-över-folk och frihet med min-egen-frihet och att vara sams självklart bättre än osams - isåfall har liberalismen lyckats bättre än någon antiglobalist önskade, ty då definierar den även motståndet.
Detta är ett av de tillfällen när jag mer än gärna vill ha fel!

Terroristen

Hej hopp FRA, här är jag med mina hårt spända terrornerver.
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.

citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”

Terroristen är närmare än du tror...

Mobilisera massorna är inte bara elektronik

CH Hermansson skrev, för över femtio år sedan, att bakom uppfattningen om vänstern såsom ständig opposition finns två tendenser, båda oriktiga. Den ena (”sekteristiska”) går ut på att partiet inte får göra några kompromisser och koalitioner överhuvudtaget. Den andra (”opportunistiska”) går ut på att överbjuda alla övriga partier ifråga om reformförslag.
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?

Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.

Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”

Kulturella svar

Den förträffliga Kulturbloggen lägger ibland ut ”kulturfyran”, helt enkelt en sorts läsarenkät. Här är mina svar. Fler finns på www.kulturbloggen.com

1. Vad vet du om Kulturrådet?
- Det är en myndighet som bl a fördelar pengar till tidskrifter och projekt.
2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det?
- Mina manus, för genomgång. Sen kanske det skulle bli tid att läsa Bröderna Karamasov. Plus en bruksanvisning för öde öar, förstås.
3. Om Big Bang-försöket slukar världen, vilken låt skulle du vilja höra samtidigt?
- Gånglåt från Äppelbo eller Händels Largo
4. Om det svarta hålet skulle sluka världen, vad skulle du helst göra sista kvällen?
- Sitta i min trädgård och se på tornseglarna, eller simma rätt ut i sjön. Om det var vinter - nej, det finns väl ingenting att göra om vintern?

Logo-diktatur

Politik, enbart en fråga om att kränga varumärken? I understreckaren Mördande reklam skriver Kim Salomon om boken Iron Fists (av Steven Heller) som visar hur nutidshistoriens värsta diktatorer förstod att använda reklamens symbolspråk och bygga budskapen runt enkla tecken – till och med det egna ansiktet funkade som logo.
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”

- - -

Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus

Ko-tack

Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.

För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.

Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!

Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.

Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.

För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.

Ja till kor! Nej till EU!

Andra som bloggat: Lasses blogg

Kamrater

Till dem som förnöjsamt konstaterar organisationernas död
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?

Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!

Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.

Ur samlingen Artefakter

Åldrad och övergiven
men inte oanvändbar

Mindre hisnande underhållning
än perfekt glättighet

Tack vare denhär masten uppe på åsen
kan jag blogga här och nu

Vems sak är vår?

Tusentals drabbade lider i det tysta - så inleder SvD sitt nya rekord i sentimentalt USA-fjäsk, och låter mystiken förtätas i den Stand-up-for-America-anda som svenska media präglas av.

På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.

Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?

”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.

Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.

Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”

Tusentals drabbade lider i det tysta.

Skyddande likhet

Helt nyligen föreslog Ohly grupparbeten med block-kollegerna. Ett resultat av det är, kan man förmoda, den voluminöst pösmunkiga DN-artikeln av två partisekreterare på väg från sitt block.

Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.

”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?

”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.

Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!

”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.

”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.

”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?

”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.

”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.

Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid

PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.

Poesin lever, gässen flyttar

I SvD recenseras Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson. En bok som jag vågar hoppas är en välbehövlig insats! Valdemar Bernhards minnesbok hör absolut till standardverken, men den är gammal och saknar av förklarliga skäl koppling till hur man kan läsa Andersson idag. Därför tror jag på Greiders bok. Han är tillräckligt insatt i både poesi och väster-Dalarna för att kunna förstå det särpräglade i Anderssons diktning och uttrycka det som recensenten kallar ”diktarens kluvenhet”.

Dan Andersson är poeten vars läsare genom tiderna har korrigerats med ett uppfordrande ”Men...” För det första är det lätt att se honom som vildmarkspoet. Men glöm inte att han som vuxen levde i staden, lika hemma på Göteborgs hamnkrogar som i Klara! Han hyser djup solidaritet med det fattiga folket i skogarna. Men glöm inte att han fick gå i skola, han slet inte så många år med vare sig mila eller timmer. Hans rättvisekänsla uppskattades varmt inom arbetarrörelsen. Men glöm inte att han var djupt religiös, färgad av kristendom och intresserad av hinduism. Ja, han var något av en idealistisk svärmare eller grubblare. Men glöm inte att han var en jordnära humorist, en festare och dagsverssatiriker. Men glöm inte hans veka sida och längtan efter kärlek. Men...

Jag skulle inte tro att Greider ägnar sig åt att tillrättavisa läsarna om diktarens kluvenhet. Dan Andersson finns så det räcker till oss alla. Detsamma gäller sångskatten - vem som ska tolka Andersson och hur? Hemma hos mig ansågs det lite ytligt att knäppa på gitarr. Dikter skulle deklameras. Men poeten själv drog gärna en låt, och Gunde Johansson förde arvet vidare med inspelningar som idag är lite lantligt gungiga. Av de dussintals tolkare som följt i deras spår har Sofia Karlsson gjort skön sensation, men jag föredrar ännu den dovt skrovlige Thorstein Bergman.

Dan Andersson-sällskapet (tack för lån av foto!) hittar du här
En av de dikter av Dan Andersson som förmedlar det kärva landskapets läkande kraft är
Gässen flytta:

”När de gamla såren heta tära
och din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar
se med mig mot bleka blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn!”

Andra som bloggat: Kulturbloggen

Konsekvent inkonsekvens

Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.

Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.

Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!

Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.

Kort & gott

Ena veckan sabbade jag naglarna med att riva bort nasse-lappar från väggar och stolpar.
Nästa vecka såg jag att det kan sägas enklare:

Fokus på nationalister

I ett ovanligt fylligt nummer av Fokus granskas Sverigedemokraternas väg mot makten. Om riksdagsplatsen är säkrad eller om tvärtom partiet vuxit optimalt redan nu? ”Olika mätningar har visat att svenskarna är det minst främlingsfientliga folket i EU” skriver man, ett hoppfullt resultat. Men tyvärr räcker det inte långt. Den fråga som fortfarande betraktas som Sverigedemokraternas starkaste, är invandringsmotståndet. Olika mätningar, återigen, visar att det är den fråga som flest förknippar med partiet och ger dem rätt i. Sverigedemokraterna saknar förtroende i snart sagt alla andra frågor från välfärd till miljö – men i detta fall tror en alltför stor del av folket att endast Sd säger ”som det är”. Det vill säga ger uttryck åt ett dunkelt ressentiment, en inlärd mörkrädsla, en otrygghetskänsla som måste kanaliseras.

Artikeln summerar logiskt: Sverigedemokraterna har inte mycket att komma med om inte integrationen görs till en stor valfråga. Tillåter man dem att sätta dagordningen, kommer de att ha framgång. Dessvärre ser vi redan nu hur de övriga partierna jobbar för att bli ”bäst” på Sverigedemokraternas koncept. Fp, M och nu senast S gör allt tydligare markeringar i den riktningen.

Kort sagt, det skulle inte vara något problem med populistpartier, om det inte vore för att människor faktiskt håller med dem. Nationalism och rasism är inte bara rumsrent, det håller på att bli vardagspolitik. Naturligtvis går då den tydligaste företrädaren framåt.

Att de borgerliga är ointresserade av att undanröja rasismens grogrund, fattigdom och maktlöshet, säger sig självt. Men Socialdemokraterna borde verkligen ha annat för sig än att tävla med Reinfeldt i ekonomism och pompositet.

Tre citat att fira fredag med

Spöklikt: ”Jag skulle känna mig säkrare med gästarbetare som åker hem igen”
Åkesson, Sd
Säkrare än vad? På vad? Namnlöst hot?


Rapp analys: ”Att piska de sjukskrivna och arbetslösa hårdare gör inte arbetsgivarna mer villiga att anställa dem”
Kort & korrekt från Mörtvik, TCO


Hon har rätt: ”Europeiska unionen kan väl ändå inte acceptera att dess medborgare får sin egendom konfiskerad utan bevis och rätt till domstolsprövning?” skriver Abrahamsson om de svensksomalier som äntligen fått upprättelse, och avslutar: ”Ibland känns det mer än vanligt skönt att få rätt.”
Ibland känns det till och med skönt att hålla med Abrahamsson.

Hårda och mjuka klappar från S

Socialdemokraternas nya invandringspolitik, som den presenteras i DN, innehåller inga förändringar i riktning mot humanitet och större genomslag för mänskliga rättigheter. Tvärtom tänker de fortsätta på den hårda linjen, den som för närvarande genomförs av Alliansen.

Asylsökande ska tvingas bosätta sig på anvisad plats.
Papperslösa ska inte ha rätt till likvärdig vård i Sverige.
Det är de hårda tagen.

Introduktionsersättning som liknar lön – det är en återvinningsreform sedan 90-talet som ännu inte slagit igenom, oklart varför.

Särskild kommunbonus för dem som tar största ansvaret för flyktingarna, det är mjukisförslaget. Gentemot kommunerna alltså. Är väl de som gör jobbet, kantänka. Flyktingarna själva tycks inte vara mycket att satsa på.


Kalle Larsson kommenterar
Svensson bloggar, liksom Maria Ferm

Lämplig situation för Alliansens skolreformer

”Är Björklunds analys av skolan så enkelspårig som den verkar?” frågar DN i en balanserad ledare. Ja – finns några tecken som talar för motsatsen?
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.

Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.

I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.

Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.

Allsångsskatt

Den som i likhet med mig inte var i Vitabergsparken och rockade röven av högern kan glädjas åt Kulturbloggens video. Det värmer hjärtat att se och höra Ohly som anförare samt i pas de deux med grönhårig ödlerygg!

När jag var ny i Vänsterpartiet -76 sjöng vi oss igenom hela Sånger för socialismen på introduktionskursen. Det var en bra idé då. Kanske inte idag, efter några icke-sjungande år.
Men allsången i Vita bergen visar att vänstern och arbetarrörelsen har vår ständigt utvecklade sångskatt, och det är sannerligen på tiden att vi höjer våra röster för att höras igen.

En bra dag att gå in i Republikanska föreningen

Om du någon gång har svårt att dra dig till minnes vilka som ingår i familjen Bernadottes stamtavla, finns hjälpen här. Sanslöst eller osannolikt, men SVT har en egen sajt för kungafamiljen. Sajtens syfte är inte att granska familjen B (om det var någon som väntade sig det) utan bara redogöra för deras viktiga representationsuppdrag och komma med lite menlöst hushållsskvaller. I något man kallar blogg, som är halvofficiella kortnotiser, berättas om genomförda studiebesök och utdelade priser. I lite längre inlägg får vi höra kronprins Hakon berätta om sina upplevelser på Svalbard, eller se Victoria i 18 klänningar från lika många galatillställningar.

Kikar vi i arkivet finns den frestande rubriken ”Från lillprins till kronprins”. Här får familjen B visa upp sina gamla smalfilmer! Karl Gustaf öppnar dörren till sin studentlägenhet i Uppsala, systrarna leker på Haga, och så är det uppvisning i skolgymnastik anno 1957; närmast en chikan att påminna en sextioåring om detta.

I ett medium som periodvis ägnat sig åt mobbning och personförföljelse framstår den hygieniskt opersonliga prosan som devot hyllning. Inget annat fenomen i vårt demokratiska samhälle har denna totala immunitet mot kritik eller ens kommentar. Med uråldrig undersåtesmentalitet använder ett gäng avlönade reportrar sin arbetstid till att koka ihop denna förolämpning mot förnuft, god smak och licenskostnad.

Vägra betala! Eller tala om vad du tycker: kungahuset@svt.se

Här är Republikanska föreningen

Sluta flumma, Björklund!

Visserligen får man tycka vad man vill om vad som helst. Men en minister förväntas tycka välgrundat om sitt område, och en minister som talar om respekt för lärande och kunskap bör föredömligt visa upp en smula av den respekten. Här skriver forskarna Eklund & Scharp om värdet i en metodik av resonemang och dialog, något som Sverige lyckats väl med. Va vare ja sa...

Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.

”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Bloggosfären är nog ok. Men varför jag måste länka till alla andra och ingen till mig, det begriper jag inte. Nåväl, här är ett bra inlägg:

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Få spelrum eller få spelet

Borde släppa J&C, men sättet att resonera (?) är alltför påfrestande.
”Man anar hyckleriet bland feminister och kärnfamiljsförespråkare. Låt oss lyfta oss över debattklimatet och skapa större spelrum och uppriktighet. Vi vill ge oss hän i en sundare och vildare sexualitet.”
På vilket vis delar feminister och kärnfamiljförespråkare kategori? och var kommer hyckleriet in i bilden? Försök ta in fakta: feminister är emot underkastelse och kärnfamiljsförespråkare är emot all sex utanför familjen. Att driva den åsikt man faktiskt hyser är motsatsen till hyckleri, även om det kan vara irriterande.

Så sätt igång och lyft er över debattklimatet, över det evinnerliga dag-för-dag-idisslandet – det kan ni inte, ty ni är debattklimat, ni lever på det och får fördelar av det. Vad kan man mer begära? Större spelrum är något man försöker ta för sig av, och ni har lyckats!

Större uppriktighet däremot är inget man skapar. Man kan bara vara uppriktig, eller inte. Oavsett alla andra.

Det sunda och det vilda... den sammanblandningen liknar tidigt Kraft-durch-freude-svärmeri.
Sunt brukar betyda friskt. Vilt rymmer ett flertal konnotationer, från poesi till älgstek.
Om ni är ute efter ett poetiskt anslag, blanda då inte ihop saker. Poesi är urskiljandets konst.

Arbetsgrupper funkar bra

Klart det ska gnällas på Ohly, vad han än gör. Föreslå arbetsgrupper med V+Mp+S för att komma överens i väsentliga politikområden – det är alldeles för besvärligt, tycker SvD. Snudd på löjligt, tycker flera borgerliga bloggare. Eftersom det är en valplattform man ska ha. Som Alliansen hade. Och helst föra deras politik också.

Men arbetsgrupper är en välrenommerad arbetsform som prövats i kommunerna under flera mandatperioder. Finns ingen anledning för landets regeringsalternativ att avstå från att begagna den. Utom om S och Mp hellre vill vara ifred. Då får folket i alla händelser en Allians-konstruktion: förmodligen höger, möjligen mitten. Bara inte vänster.
Det är fortfarande Vi som utgör hotet. Klart det då ska gnällas på Ohly.

Svensson ser det ur en annan vinkel: risken att utplånas genom regeringsmedverkan, som en rad internationella exempel visar. Risken finns. Alternativet är att utplånas därför att partiet inte gör någon skillnad. Alternativet till det, i sin tur, är att vara både ett aktivist- och parlamentariskt parti. Vilket är vår ambition, men medlemmarna räcker helt enkelt inte till.
Och HBT-sossen vill lösa paradoxen genom att förändra socialdemokratin. Att de åter ska börja föra socialdemokratisk politik. Jag försäkrar att ingen kunde önska det högre än vänstern. Det är med högersossar samarbetet är som svårast och ger oss dåligt rykte.
Fräscht skrivet också av Zana

IG utom i grodor

Nu bidrar även SvD till granskningen av utbildningsmajorens listfusk, men Björklund själv tycker att anklagelserna handlar om överdrifter. Nu ja - nu går det bra att gnälla om överdrift, efter år av svartmålning av landets skolor! Ändå tror Björklund inte att hans trovärdighet skadas av dethär, och det är dessvärre mycket möjligt. Han har redan lyckats skada trovärdigheten hos studerande och pedagoger så gravt att det sedan länge varit omöjligt att få genomslag för nyanserade skildringar.

Med sin karaktäristiska faiblesse för det självklara hävdar Björklund att ”det finns stora ordningsproblem. Det förändras inte av det här.”
Ordningsproblem förändras inte av regeringens grodor, ej heller av deras stilblommor. Inte ett pedagogiskt motiverat förslag har ännu kommit därifrån*.

Med lika karaktäristisk trosvisshet konstaterar majoren att han kommer att kunna visa att resultaten i skolan sjunker. Förvisso, bara han får välja ämne. Insikterna i Snoilskys diktning är numera begränsade, medan de små liven är ena hejare på kommunikation. Eller ska vi testa kartgeografi i en värld där gränserna förökar sig genom delning, eller skriva uppsats om ”Livet på Mars”, som jag fick göra? Och vad tror han utfallet blir om barnen ska sjunga Tryggaräkan eller Änglamark?

Med karaktäristisk skolpojksentusiasm avslutar ansvarig minister med att han ”gärna tar debatter om situationen i skolan”.
Attans bussigt av honom att göra sitt jobb.
Imponansfaktor noll komma ett.
IG.

* Alliansen brukar motivera sin skolpolitik med vad /de tror att/ föräldrarna vill ha. Bäst hittills var att lagstiftningen om beslagtagande av elevernas ägodelar uppdaterades gentemot praxis.

Trist skämt, usel poesi, men sex är väl okej

Först trodde jag det var ett skämt. Fastän inte roligt. Sedan framhärdade de, Jessica och Cecilia, två tjusiga brudar som vill ha vild sex och tror att jämställdheten hindrar dem och föreställer sig att alla vi andra borde inse detsamma om vi inte vore hycklande moralister.
Bäst jag instämmer på en gång: Visst ligger det något i att kärnfamiljen (som de ogillar) inte precis är den sexuella utlevelsens eldorado. De flesta småbarnsföräldrar drar ned något på utlandsresor, partaj, överlevnadssporter och även på sex. Civilisation, kallas det. Eller med Freud, uppskjuten behovstillfredsställelse. Frivilligt, nota bene.

Men sen skriver de amoraliska brudarna: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella.”
Men: Inget facit säger vilka kvinnor som är de vackraste, ingen rättspsykiater har räknat antalet vackra kvinnor på olika platser, inget säger att kvinnor med fördelaktigt utseende har en sanning att förmedla. Vidare: det faktum att några kvinnor tänder på brottslingar medför inte att alla gör det, är inte biologiskt motiverat, och ska inte upphöjas till norm.

Men nu var jag trångsynt logisk, och så ska inte texten läsas, säger J&C. Så till exempel ska den beryktade raden om ömheten i ett slag över munnen betraktas som ”ett poetiskt anslag”.
Men poesi skriver man inte genom att sätta ihop udda företeelser och svamla runt och se om nån reagerar. Poesi är att välja varje ord. Poesi är att uttrycka något mer än det som ligger framför ögonen. Poesi är ansträngande – inte att slarva ifrån sig en text!

Så det är inte bara femin- och andra trista –ister som reagerar.
Även poeterna ska de få på halsen!

- - -
Andra som bloggat: Hanna

Borgerlig ringaktning för kunskap gammal nyhet

I februari förra året bloggade jag om den borgerliga skolpolitiska röran. Då var det politikerna i Stockholms stadshus som kom dragande med undersökningsresultatet att svenska skolan är värst ifråga om ordning och uppförande.

Källan var Skolverkets sammanfattning av de två internationella undersökningarna Timss och Pisa, 2003. De visade:
- högst andel trygga elever fanns i Sverige
- skolledarna i Sverige var lika missnöjda med sen ankomst och störningar som de i Slovakien
- svenska barn var genomsnittliga när det gäller ordning
- svenska barn var något högre än genomsnittet när det gäller trivsel
- Sverige låg näst högst ifråga om tillhörighet

Var det ingen mer än jag som kunde avslöja de borgerliga siffermanipulationerna redan då?

I SvD skriver Björklund att mätningarna efter år 2003 visar att Sverige ”sjunker ytterligare” ifråga om matte och NO, men att det är lätt att blanda ihop de olika mätinstituten - han har till och med gjort det själv!
Tänka sig.

Olika undersökningar visar lite olika saker. Hur kan man blanda bort det så till den grad att man yttrar sig kategoriskt?

Björklund, den entusiastiske populisten

När Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm mötte jag honom på någon skolledartillställning. Han gjorde intryck. Lidelsen för makt glimmade i två gossaktigt skojfriska ögon, och han kom med en så kallat entusiasmerande inledning som gjorde det omöjligt att bedöma om karln var begåvad eller dum. Jag har ännu inte fått det klart för mig. Dock visar en kritisk granskning av SR att Björklunds största politiska triumfer vilar på högst personliga tolkningar av internationell statistik.

Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!

I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.

Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.

Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.

- - -
Anders Widen tackas för tipset!

PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.

En av många bloggar: Christermagister

Otydligt, klumpigt, felaktigt, maktberusat osv

Moderaterna älskar att äga, numera även människor. Eftersom de vill ställa krav på ”våra” invandrare. ”Problembilden börjar bli tydlig” skriver Billström m fl, men det är inte diskriminering, fattigdom och bristande demokratiskt inflytande de har identifierat. Nej, det handlar om att Sverige tar emot fel sorts människor (flyktingar och deras anhöriga) på fel sätt (”kravlöst”). Människor som bara får ”halva sanningen” om Sverige.

Halva sanningen, kan det vara att Sverige är ett litet land med fred, frihet och ekonomiskt välstånd? Baksidan får immigranterna lära sig den hårda vägen. Enligt moderaterna skulle processen underlättas om ”vi” (vem? jag och vem mer?) upplyser om medborgerliga skyldigheter.
Men vilka skyldigheter är det som immigranter inte ”förstår eller ens accepterar”? Har vi så egendomliga lagar i Sverige? Varifrån en människa än kommer måste hon ha begripit det världsomspännande faktum att man måste arbeta för att äta. Moderaterna syftar på något de kallar ”värderingsburen lagstiftning”, och åter undrar jag vad de är ute efter. Alla lagar vilar på värderingar; respekt för människovärdet eller för äganderätten.

Till sakfrågorna:
- Moderaterna har ökat invandrarkvinnors möjlighet till arbete. Menar de hushållstjänsterna?
- De har föreslagit att privata företagare engageras i integrationsprocessen – jag tror de minns ett ogenomtänkt budgetförslag om lotsar som ska tjäna på varje arbetsför immigrant.
Moderaterna kräver också:
- att asylsökande ska bosätta sig där jobb och bostäder finns. Men vilka är alla orter som uppfyller det kriteriet? Och varför kan inte infödda svenskar bo där?
- att den enklare tjänstesektorn ska tilåtas växa. Då växer även fattigdom och otrygghet, som tydligen ska reserveras för immigranter.
- att medborgarskapet ska betyda mer, vilket måste få som resultat att utländska medborgares villkor på motsvarande vis försämras

Låt oss ta en titt på språket också:
”1950- och 60-talens arbetskraftsinvandring ersattes av ett passiviserande omhändertagandeperspektiv.”
Meningen är omöjlig! - migration kan för djur och djävlar inte ersättas med ett perspektiv. Tydligen måste ett visst antal kodord alltid in i en artikel, även när gränsen till det löjliga överskrids. Moderaterna påstår att ”vi är rädda för att kommunicera” och artikeln ger onekligen det intrycket. Men själv betackar jag mig för påhoppet. Jag har kommunicerat dag ut och dag in i trettio år och har tröttnat. Nu vill jag sitta i Rosenbad och smeta glosor över DN:s sidan 3.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Yazdanfar och Svensson, t ex

Profitens pedagogik

Åter till privatskolesystemet - det är svårt att släppa något som gör en så förbannad. Enligt en rapport från Skolverket är det närmast unikt i världen att privata företag driver skolor med skattepengar och samtidigt tillåts ta ut vinst.
Vanligen måste alla skolor som betalas med offentliga medel drivas ”non profit”, det vill säga utan vinstsyfte. Det gäller bland annat i Nederländerna som i alla år haft framför allt kyrkliga skolor blandade med de kommunala. Och i England anses det alltför kapitalistiskt att låta offentligt finansierade skolor göra överskott som delas ut till ägarna som vinst.

Men i det Sverige som av näringslivslobbyn beskrivs som en sovjetmakt där entreprenörerna jagas av paragrafryttare, ger vi bort skattepengar som understöd till privat företagsamhet. ”Ett non profit-system skulle skrämma bort stora aktörer och lägga hämsko på skolmarknaden”, enligt arbetsgivarorganisationen Almega, som organiserar många friskoleföretag.
Kanhända det. Men när bestämdes att marknaden är överordnat intresse i kunskapssammanhang?

Även i England blir det förmodligen en ändring, så att Kunskapsskolan och andra företag kommer att kunna undervisa där ”på vanligt sätt”. Det vanliga sättet har inget med undervisningsmetoder att göra, utan betyder att ta hem en vinst. Vilket har blivit vanligt på rekordkort tid. Företaget själv konstaterar förnöjt att det är ”tack vare 15 år med skolpeng som Kunskapsskolan har vågat steget utomlands!” Tacka den statliga jultomten.
Men - på vilket sätt är det bra för skolan att exporteras?
Svar: ”Det ger intäkter till moderbolaget.”
Svaret är korrekt, men har ingenting med frågan att göra.

På vilket sätt är det bra - för skolan? för barnen? för kunskaperna?

Ska det vara på dethär viset går jag snart in i skattebetalarnas förening.
Källa: Skolvärlden

Bakgrundsbrus

Förintelsen gjordes möjlig genom det ”antisemitiska bakgrundsbrus ” som tidigare präglade stora delar av Europa, konstateras i dagens understreckare. Mycket i artikeln är bra, visar på svårigheten för svenskarna att inse vår delaktighet. Uttrycket bakgrundsbrus beskriver förträffligt den komplexa självklarhet som vi teoretiskt försöker ringa in med begrepp som diskurs, commonsense eller struktur – detdär som alla vet utan att veta hur man vet det.

Men varför endast ”antisemitiskt”? Rasistiskt bakgrundsbrus är vår vardag. Vi kan knappast höra det om det inte formerats mot en underordnad befolkningsgrupp. Då kan det ges namn som “antiziganism” eller ”negerhat”, och en sådan etikett kan ha betydelse om vi ska förstå precis hur och varför en grupp drabbas under vissa historiska villkor. Men överordnat hotfullt bakgrundsbrus är rasismen.

Antisemitism är en rasism. Men ingen särskild sort som ska betraktas i ett särskilt ljus. Därför bekymrar det mig när jag läser att Stéphane Bruchfeld pläderar för att ”det tvetydiga begreppet Förintelsen ska ersättas med ’judeutrotningen’ eller dylika entydiga definitioner”.

Den som av någon anledning syftar specifikt på folkmordet av judar bör förstås säga det.
Men den som talar om Förintelsen - och om detta må vi berätta! - syftar på alla som mördades, utrotades, försvann, förintades då och där.
Det är inget som går att rangordna eller konkurrera med.
Låt oss vara lika åtminstone i döden.

Sensommarens gott & blandat

”Det här är ju ändå en film som en hel befolkning bara går och väntar på”, säger Aftonbladet om Män som hatar kvinnor.
Nåja. Sjätte Harry Potter-filmen har skjutits från november till nästa sommar, så snacka om att gå och vänta! Då vill man inte bli tillskriven en överbefolkad väntan på Larssons kinkyfierade avslöjarmurvleri.

Men M.Nyqvist som spelar M.Blomkvist säger något roligt:
”Jag vill spela allt. Jag bad Lars Norén att skriva en roll till mig där jag får spela Yoko Ono."
Så ska det låta.

Eller som Berglin. Han hade en fin ministrip i SvD som gick ut på att det är ert fel, alla ni som far och flyger till Thailand och bidrar till klimatförsämringen, att vi som envisas med att stanna i Sverige får såna trista somrar.
Missunnsamt, snålt och grinigt. Äkta svensk sommar minsann.
Den vi ändå alltid saknar - som Berglin ritade i veckan som gick. Hans förvildade hustru som inte kan släppas ut bland folk liknar mig som inte kan röra mig inomhus därför att det står möbler i vägen.

Ty nu är hon här: hemvändandet, avslutningen, Pomona, den bysantinska drottningen, kräftmörkret, de första riktiga nätterna...
som vår störste sommarskald älskade

Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn
och älgtjuren söker den ona
han vann med sitt stridbara horn,
nu tecknar slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.
- -
På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt

E A Karlfeldt

Skola slumpvis

Det finns ännu ett skäl att vara emot privatskolor förutom dem jag redan nämnt. Man bör hushålla med byråkratiska klagomål, som att det inte är någon ordning i våra papper och ett gott dagsverke omöjliggörs. Men det är så det är.

Från ena dagen till den andra vet vi inte hur många elever vi har. Hundratusentals budgetkronor, alltså.
Medborgarnas skatter går åt till att avlöna kompetenta yrkesmänniskor som tvingas tuvhoppa mellan kortsiktiga lösningar. En ny organisation, nya grupperingar, nya scheman snyter vi ur handen... tills nästa samtal: Mitt barn ska sluta. Mitt barn ska börja. Mitt barn vill gå i en annan klass, annars slutar hon. Mitt barn vill gå i samma klass som sin bror, annars slutar han. Mitt barn är hos sin pappa men kommer senare. Mitt barn ska bara gå här en månad, sen reser vi.
Och: Varför har ni bytt lärare? När får vi riktigt schema?

Ingenstans står det skrivet att en oöverblickbar ekonomi är tillväxtfrämjande.
Ej heller att arbetskraften presterar maximalt när de inte vet vad de håller på med.
Faktum är att raka motsatsen står skrivet. Och inte precis i Kommunistiska Manifestet.

Erik Berg på Flamman är en som vet hur det ligger till.


Något mycket roligare: sonetter. Kraxpelax skriver dem. En prestation!

Förintelsen - saknas kunskap eller insikt?

Mycket viktig undersökning: Forum för levande historia, om skolornas undervisning om Förintelsen. En delvis tvivelaktig undersökning - och viktig just därför, även om jag endast hunnit skumma dess 106 sidor.
Vid snabbläsning ser jag upprepade frågor om antisemitism. Men idag är detta inte det största hotet, och lärarna svarar att de knappast märker något av den. Enkäten nämner också Porraimos, utrotandet av romer, men ställer inga frågor om antiromska stämningar idag. Det svaret skulle nog bli ett annat.

Hitlers judehat var djupt känt. Men den överordnade rasideologin intresserade honom inte i samma grad som den präglade t.ex. Himmler. Och det blinda hatet uppstår ur rasideologi, inte tvärtom. Det är symptomatiskt att lärarna har ringa kunskap om rasbiologins en gång starka ställning i Sverige. Ända tills sista åren har sådan kunskap varit svår att få. Den riktar nämligen ljuset mot delaktighet och samhällsskuld. Nasse-demoniseringen blir svårare.

Kunskapsfrågorna i enkäten tar upp en hel del detaljer om årtal och lägernamn, frågor som inte ens jag kan besvara trots bisarra läsvanor. Det står i förordet att historiker anser frågorna adekvata, och det tror jag säkert. Men nu var temat vad pedagoger behöver i sin undervisning. Ett avslöjande av faktabrister säger ingenting om det.

De tillfrågade pedagogerna svarar ”varken-eller” på frågor om hur olika faktorer påverkar deras undervisning, om stoffval och arbetssätt underlättas eller försvåras. Svaren ger en bild av att ingenting har större inflytande än något annat. Med andra ord, lärarna verkar helt tondöva. Och den säkra rutinens jag-kör-min-grej är ett större hot mot kunskapsspridningen än några missade årtal.

Jag ser också att omkring en femtedel av respondenterna tror att myndigheterna döljer obehagliga sidor av invandringen och att vårt land behöver en ledare med en fast hand. Alltså: närmare tjugo procent uttrycker aningslöst uppfattningar som faktiskt banade väg för Hitlers maktövertagande.

Pedagogerna har som uppgift att befästa de mänskliga rättigheternas okränkbarhet. För att kunna göra det måste de först och främst stå för dem själva och våga se att vi befinner oss i ett samhälle där de ifrågasätts. Sedan ska de välja lyhörda arbetsmetoder som låter sig påverkas av verklighetens brus.

Kan Forum för levande historia bidra till detta - och bör Forum, som myndighet, göra det?
Nej uppgiften hör hemma på universitet och högskolor, som ska ha tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften; kunskapsspridning i samhället.

- - -
Andra som bloggat:
Jinge, Tomas Jonsson, Svensson

Plus DN som också har en länk till enkäten. I sin helhet finner du den på Forums hemsida

Pinsamt svettigt

Sanslösa lilla människa! En tjugonioåring som uppger som ett av sina intressen ”att svettas på gymmet” har problem med att alla andra inte svettas där. Bekymret är att folk/kvinnor unnar sig godsaker. Inte inser späkningsmoralen. Och därför faktiskt blir... nej guuu va pinsamt... tjocka!

Krönikan fanns i Allt om barn. Låt oss anta att tjejen fått skriva den för att hon faktiskt är ett barn: kollar noga av alla andra, vill vara bäst och få beröm och ändå ha millimeterrättvisa – tja, allt om barn.
Dem som vi varje dag måste lära en annan sorts moral: att inte racka ner på andra.

- - -
Andra som bloggat är Ida och Hanna

Kalla kriget i mikron

Två vita män avgör världens öden... så kan verkligheten se ut.
Två vita män försöker få det att låta som om de avgör världens öden. Så kan media se ut.

Kalla kriget snabbvärms.
Megalomana envåldshärskare riktar siktet mot Leningrad.
Monomana härskare tillägger envist: För övrigt anser jag att Moskva bör förstöras.

När jag hade tillfälle att se usanska nyheter på plats var det under ett fjantigt valfusk. Tittarna mejlade torrt humoristiska kommentarer vilka låg som en textremsa längst ned i bild, en totalgrimas åt hegemonin. Lysande idé – om någon brydde sig.

Klart att ryssarna ska ut ur Georgien.
Klart att jänkarna ska ut ur Irak. Och en massa andra ställen.

- - -
Andra som bloggat: Pastey, Björnbrum

Dammig men privat

Mer privatskola idag. Linder på SvD formligen älskar dem. Eftersom människor ”äntligen” får möjlighet att byta skola (vilket man alltid fått), och genom detta val kan straffa kommunala skolor som inte ”skärper sig”.

Vad är borgerlig moral? Nedlåtenhet och bestraffning, åtminstone mot alla som inte har en aktiepott i ryggen, om de också råkar vara professionella yrkesutövare.
Samt ta-det-eller-stick- resonemang, inte samarbete eller förhandling.

Skolan har ett uppdrag. I detta ingår faktiskt inte att anpassa sig efter allas önskemål och alltid ge kunden rätt. Varje familj kan inte få som de vill i grundskolan. Det går inte att beställa ändringar och betala vid leverans. Vi har en läroplan.
Men för att inte hamna i byråkrati och reglemente ingår som en del av uppdraget dialog, elevinflytande och föräldrakontakt. Dessa uteblir när den missnöjda föräldern skickar sitt barn från skola till skola, där risken är stor att hon möter nya misslyckanden.

”Är det Friskolornas riksförbund som har bestämt att kommunerna ska ge lägsta möjliga prioritet åt att hålla skolhusen i schack och skoltoaletterna fräscha?” frågar Linder, för att visa höjden av våra tokerier, vi som föredrar demokrati framför marknad.
Nej – tack och lov har inte en intresseorganisation för näringsidkare den makten över kommunparlamenten. Inte formellt.
Men i praktiken undanhålls med varje privat skola medel som kunde ha använts till arbetsmiljön.

Linder är roligare när han inte avser det - när han tänker sig elitstudenter som några som ”tågar fram genom kritdamm”. Om de ska tåga istället för att röra sig fritt måste det bero på att de studerar i ett kalkbrott!

”Var det friskolorna som bestämde sig för att det är gammaldags med ordning och arbetsro?” är en annan av Linders retoriska grodor. Ty ingen annan har bestämt det heller. Strax efter 1945 (och årtalet är ingen slump) bestämde regeringen att ordning och arbetsro inte ska vila på rädsla, utan på lust att lära. Reaktionärerna har inte kommit över det på femtio år.

Däremot gammaldagsförklarade kritdammet sig självt för sådär tjugo år sedan.
Fast så noga med arbetsmiljökraven är det väl inte i privatskolorna.
- - -
Andra som bloggat: Simone