Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.
En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.
Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar