När Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm mötte jag honom på någon skolledartillställning. Han gjorde intryck. Lidelsen för makt glimmade i två gossaktigt skojfriska ögon, och han kom med en så kallat entusiasmerande inledning som gjorde det omöjligt att bedöma om karln var begåvad eller dum. Jag har ännu inte fått det klart för mig. Dock visar en kritisk granskning av SR att Björklunds största politiska triumfer vilar på högst personliga tolkningar av internationell statistik.
Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!
I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.
Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.
Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.
- - -
Anders Widen tackas för tipset!
PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.
En av många bloggar: Christermagister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar