Tvång eller kunskap, varken eller?

Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.

Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.

Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.

Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.

Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.

När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.