Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!
Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).
En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?
Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.
Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar