I en artikel i Flamman av Hediye Güzel mfl. har debatten om ett hedersrelaterat liv väckts upp på nytt. Inger Stark har skrivit ett svar, och i båda artiklarna efterlyses nya utgångspunkter för analys. Möjligen är de ute efter en intersektionalistisk ansats, vilket jag är helt öppen för men som hittills avslagits i Vänsterpartiets programdiskussioner.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.
”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.
En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.
Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar