Poesin lever, gässen flyttar

I SvD recenseras Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson. En bok som jag vågar hoppas är en välbehövlig insats! Valdemar Bernhards minnesbok hör absolut till standardverken, men den är gammal och saknar av förklarliga skäl koppling till hur man kan läsa Andersson idag. Därför tror jag på Greiders bok. Han är tillräckligt insatt i både poesi och väster-Dalarna för att kunna förstå det särpräglade i Anderssons diktning och uttrycka det som recensenten kallar ”diktarens kluvenhet”.

Dan Andersson är poeten vars läsare genom tiderna har korrigerats med ett uppfordrande ”Men...” För det första är det lätt att se honom som vildmarkspoet. Men glöm inte att han som vuxen levde i staden, lika hemma på Göteborgs hamnkrogar som i Klara! Han hyser djup solidaritet med det fattiga folket i skogarna. Men glöm inte att han fick gå i skola, han slet inte så många år med vare sig mila eller timmer. Hans rättvisekänsla uppskattades varmt inom arbetarrörelsen. Men glöm inte att han var djupt religiös, färgad av kristendom och intresserad av hinduism. Ja, han var något av en idealistisk svärmare eller grubblare. Men glöm inte att han var en jordnära humorist, en festare och dagsverssatiriker. Men glöm inte hans veka sida och längtan efter kärlek. Men...

Jag skulle inte tro att Greider ägnar sig åt att tillrättavisa läsarna om diktarens kluvenhet. Dan Andersson finns så det räcker till oss alla. Detsamma gäller sångskatten - vem som ska tolka Andersson och hur? Hemma hos mig ansågs det lite ytligt att knäppa på gitarr. Dikter skulle deklameras. Men poeten själv drog gärna en låt, och Gunde Johansson förde arvet vidare med inspelningar som idag är lite lantligt gungiga. Av de dussintals tolkare som följt i deras spår har Sofia Karlsson gjort skön sensation, men jag föredrar ännu den dovt skrovlige Thorstein Bergman.

Dan Andersson-sällskapet (tack för lån av foto!) hittar du här
En av de dikter av Dan Andersson som förmedlar det kärva landskapets läkande kraft är
Gässen flytta:

”När de gamla såren heta tära
och din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar
se med mig mot bleka blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn!”

Andra som bloggat: Kulturbloggen