För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.
Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...
- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.
Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar