Förintelsen gjordes möjlig genom det ”antisemitiska bakgrundsbrus ” som tidigare präglade stora delar av Europa, konstateras i dagens understreckare. Mycket i artikeln är bra, visar på svårigheten för svenskarna att inse vår delaktighet. Uttrycket bakgrundsbrus beskriver förträffligt den komplexa självklarhet som vi teoretiskt försöker ringa in med begrepp som diskurs, commonsense eller struktur – detdär som alla vet utan att veta hur man vet det.
Men varför endast ”antisemitiskt”? Rasistiskt bakgrundsbrus är vår vardag. Vi kan knappast höra det om det inte formerats mot en underordnad befolkningsgrupp. Då kan det ges namn som “antiziganism” eller ”negerhat”, och en sådan etikett kan ha betydelse om vi ska förstå precis hur och varför en grupp drabbas under vissa historiska villkor. Men överordnat hotfullt bakgrundsbrus är rasismen.
Antisemitism är en rasism. Men ingen särskild sort som ska betraktas i ett särskilt ljus. Därför bekymrar det mig när jag läser att Stéphane Bruchfeld pläderar för att ”det tvetydiga begreppet Förintelsen ska ersättas med ’judeutrotningen’ eller dylika entydiga definitioner”.
Den som av någon anledning syftar specifikt på folkmordet av judar bör förstås säga det.
Men den som talar om Förintelsen - och om detta må vi berätta! - syftar på alla som mördades, utrotades, försvann, förintades då och där.
Det är inget som går att rangordna eller konkurrera med.
Låt oss vara lika åtminstone i döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar