IG utom i grodor

Nu bidrar även SvD till granskningen av utbildningsmajorens listfusk, men Björklund själv tycker att anklagelserna handlar om överdrifter. Nu ja - nu går det bra att gnälla om överdrift, efter år av svartmålning av landets skolor! Ändå tror Björklund inte att hans trovärdighet skadas av dethär, och det är dessvärre mycket möjligt. Han har redan lyckats skada trovärdigheten hos studerande och pedagoger så gravt att det sedan länge varit omöjligt att få genomslag för nyanserade skildringar.

Med sin karaktäristiska faiblesse för det självklara hävdar Björklund att ”det finns stora ordningsproblem. Det förändras inte av det här.”
Ordningsproblem förändras inte av regeringens grodor, ej heller av deras stilblommor. Inte ett pedagogiskt motiverat förslag har ännu kommit därifrån*.

Med lika karaktäristisk trosvisshet konstaterar majoren att han kommer att kunna visa att resultaten i skolan sjunker. Förvisso, bara han får välja ämne. Insikterna i Snoilskys diktning är numera begränsade, medan de små liven är ena hejare på kommunikation. Eller ska vi testa kartgeografi i en värld där gränserna förökar sig genom delning, eller skriva uppsats om ”Livet på Mars”, som jag fick göra? Och vad tror han utfallet blir om barnen ska sjunga Tryggaräkan eller Änglamark?

Med karaktäristisk skolpojksentusiasm avslutar ansvarig minister med att han ”gärna tar debatter om situationen i skolan”.
Attans bussigt av honom att göra sitt jobb.
Imponansfaktor noll komma ett.
IG.

* Alliansen brukar motivera sin skolpolitik med vad /de tror att/ föräldrarna vill ha. Bäst hittills var att lagstiftningen om beslagtagande av elevernas ägodelar uppdaterades gentemot praxis.

Trist skämt, usel poesi, men sex är väl okej

Först trodde jag det var ett skämt. Fastän inte roligt. Sedan framhärdade de, Jessica och Cecilia, två tjusiga brudar som vill ha vild sex och tror att jämställdheten hindrar dem och föreställer sig att alla vi andra borde inse detsamma om vi inte vore hycklande moralister.
Bäst jag instämmer på en gång: Visst ligger det något i att kärnfamiljen (som de ogillar) inte precis är den sexuella utlevelsens eldorado. De flesta småbarnsföräldrar drar ned något på utlandsresor, partaj, överlevnadssporter och även på sex. Civilisation, kallas det. Eller med Freud, uppskjuten behovstillfredsställelse. Frivilligt, nota bene.

Men sen skriver de amoraliska brudarna: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella.”
Men: Inget facit säger vilka kvinnor som är de vackraste, ingen rättspsykiater har räknat antalet vackra kvinnor på olika platser, inget säger att kvinnor med fördelaktigt utseende har en sanning att förmedla. Vidare: det faktum att några kvinnor tänder på brottslingar medför inte att alla gör det, är inte biologiskt motiverat, och ska inte upphöjas till norm.

Men nu var jag trångsynt logisk, och så ska inte texten läsas, säger J&C. Så till exempel ska den beryktade raden om ömheten i ett slag över munnen betraktas som ”ett poetiskt anslag”.
Men poesi skriver man inte genom att sätta ihop udda företeelser och svamla runt och se om nån reagerar. Poesi är att välja varje ord. Poesi är att uttrycka något mer än det som ligger framför ögonen. Poesi är ansträngande – inte att slarva ifrån sig en text!

Så det är inte bara femin- och andra trista –ister som reagerar.
Även poeterna ska de få på halsen!

- - -
Andra som bloggat: Hanna

Borgerlig ringaktning för kunskap gammal nyhet

I februari förra året bloggade jag om den borgerliga skolpolitiska röran. Då var det politikerna i Stockholms stadshus som kom dragande med undersökningsresultatet att svenska skolan är värst ifråga om ordning och uppförande.

Källan var Skolverkets sammanfattning av de två internationella undersökningarna Timss och Pisa, 2003. De visade:
- högst andel trygga elever fanns i Sverige
- skolledarna i Sverige var lika missnöjda med sen ankomst och störningar som de i Slovakien
- svenska barn var genomsnittliga när det gäller ordning
- svenska barn var något högre än genomsnittet när det gäller trivsel
- Sverige låg näst högst ifråga om tillhörighet

Var det ingen mer än jag som kunde avslöja de borgerliga siffermanipulationerna redan då?

I SvD skriver Björklund att mätningarna efter år 2003 visar att Sverige ”sjunker ytterligare” ifråga om matte och NO, men att det är lätt att blanda ihop de olika mätinstituten - han har till och med gjort det själv!
Tänka sig.

Olika undersökningar visar lite olika saker. Hur kan man blanda bort det så till den grad att man yttrar sig kategoriskt?

Björklund, den entusiastiske populisten

När Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm mötte jag honom på någon skolledartillställning. Han gjorde intryck. Lidelsen för makt glimmade i två gossaktigt skojfriska ögon, och han kom med en så kallat entusiasmerande inledning som gjorde det omöjligt att bedöma om karln var begåvad eller dum. Jag har ännu inte fått det klart för mig. Dock visar en kritisk granskning av SR att Björklunds största politiska triumfer vilar på högst personliga tolkningar av internationell statistik.

Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!

I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.

Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.

Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.

- - -
Anders Widen tackas för tipset!

PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.

En av många bloggar: Christermagister

Otydligt, klumpigt, felaktigt, maktberusat osv

Moderaterna älskar att äga, numera även människor. Eftersom de vill ställa krav på ”våra” invandrare. ”Problembilden börjar bli tydlig” skriver Billström m fl, men det är inte diskriminering, fattigdom och bristande demokratiskt inflytande de har identifierat. Nej, det handlar om att Sverige tar emot fel sorts människor (flyktingar och deras anhöriga) på fel sätt (”kravlöst”). Människor som bara får ”halva sanningen” om Sverige.

Halva sanningen, kan det vara att Sverige är ett litet land med fred, frihet och ekonomiskt välstånd? Baksidan får immigranterna lära sig den hårda vägen. Enligt moderaterna skulle processen underlättas om ”vi” (vem? jag och vem mer?) upplyser om medborgerliga skyldigheter.
Men vilka skyldigheter är det som immigranter inte ”förstår eller ens accepterar”? Har vi så egendomliga lagar i Sverige? Varifrån en människa än kommer måste hon ha begripit det världsomspännande faktum att man måste arbeta för att äta. Moderaterna syftar på något de kallar ”värderingsburen lagstiftning”, och åter undrar jag vad de är ute efter. Alla lagar vilar på värderingar; respekt för människovärdet eller för äganderätten.

Till sakfrågorna:
- Moderaterna har ökat invandrarkvinnors möjlighet till arbete. Menar de hushållstjänsterna?
- De har föreslagit att privata företagare engageras i integrationsprocessen – jag tror de minns ett ogenomtänkt budgetförslag om lotsar som ska tjäna på varje arbetsför immigrant.
Moderaterna kräver också:
- att asylsökande ska bosätta sig där jobb och bostäder finns. Men vilka är alla orter som uppfyller det kriteriet? Och varför kan inte infödda svenskar bo där?
- att den enklare tjänstesektorn ska tilåtas växa. Då växer även fattigdom och otrygghet, som tydligen ska reserveras för immigranter.
- att medborgarskapet ska betyda mer, vilket måste få som resultat att utländska medborgares villkor på motsvarande vis försämras

Låt oss ta en titt på språket också:
”1950- och 60-talens arbetskraftsinvandring ersattes av ett passiviserande omhändertagandeperspektiv.”
Meningen är omöjlig! - migration kan för djur och djävlar inte ersättas med ett perspektiv. Tydligen måste ett visst antal kodord alltid in i en artikel, även när gränsen till det löjliga överskrids. Moderaterna påstår att ”vi är rädda för att kommunicera” och artikeln ger onekligen det intrycket. Men själv betackar jag mig för påhoppet. Jag har kommunicerat dag ut och dag in i trettio år och har tröttnat. Nu vill jag sitta i Rosenbad och smeta glosor över DN:s sidan 3.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Yazdanfar och Svensson, t ex

Profitens pedagogik

Åter till privatskolesystemet - det är svårt att släppa något som gör en så förbannad. Enligt en rapport från Skolverket är det närmast unikt i världen att privata företag driver skolor med skattepengar och samtidigt tillåts ta ut vinst.
Vanligen måste alla skolor som betalas med offentliga medel drivas ”non profit”, det vill säga utan vinstsyfte. Det gäller bland annat i Nederländerna som i alla år haft framför allt kyrkliga skolor blandade med de kommunala. Och i England anses det alltför kapitalistiskt att låta offentligt finansierade skolor göra överskott som delas ut till ägarna som vinst.

Men i det Sverige som av näringslivslobbyn beskrivs som en sovjetmakt där entreprenörerna jagas av paragrafryttare, ger vi bort skattepengar som understöd till privat företagsamhet. ”Ett non profit-system skulle skrämma bort stora aktörer och lägga hämsko på skolmarknaden”, enligt arbetsgivarorganisationen Almega, som organiserar många friskoleföretag.
Kanhända det. Men när bestämdes att marknaden är överordnat intresse i kunskapssammanhang?

Även i England blir det förmodligen en ändring, så att Kunskapsskolan och andra företag kommer att kunna undervisa där ”på vanligt sätt”. Det vanliga sättet har inget med undervisningsmetoder att göra, utan betyder att ta hem en vinst. Vilket har blivit vanligt på rekordkort tid. Företaget själv konstaterar förnöjt att det är ”tack vare 15 år med skolpeng som Kunskapsskolan har vågat steget utomlands!” Tacka den statliga jultomten.
Men - på vilket sätt är det bra för skolan att exporteras?
Svar: ”Det ger intäkter till moderbolaget.”
Svaret är korrekt, men har ingenting med frågan att göra.

På vilket sätt är det bra - för skolan? för barnen? för kunskaperna?

Ska det vara på dethär viset går jag snart in i skattebetalarnas förening.
Källa: Skolvärlden

Bakgrundsbrus

Förintelsen gjordes möjlig genom det ”antisemitiska bakgrundsbrus ” som tidigare präglade stora delar av Europa, konstateras i dagens understreckare. Mycket i artikeln är bra, visar på svårigheten för svenskarna att inse vår delaktighet. Uttrycket bakgrundsbrus beskriver förträffligt den komplexa självklarhet som vi teoretiskt försöker ringa in med begrepp som diskurs, commonsense eller struktur – detdär som alla vet utan att veta hur man vet det.

Men varför endast ”antisemitiskt”? Rasistiskt bakgrundsbrus är vår vardag. Vi kan knappast höra det om det inte formerats mot en underordnad befolkningsgrupp. Då kan det ges namn som “antiziganism” eller ”negerhat”, och en sådan etikett kan ha betydelse om vi ska förstå precis hur och varför en grupp drabbas under vissa historiska villkor. Men överordnat hotfullt bakgrundsbrus är rasismen.

Antisemitism är en rasism. Men ingen särskild sort som ska betraktas i ett särskilt ljus. Därför bekymrar det mig när jag läser att Stéphane Bruchfeld pläderar för att ”det tvetydiga begreppet Förintelsen ska ersättas med ’judeutrotningen’ eller dylika entydiga definitioner”.

Den som av någon anledning syftar specifikt på folkmordet av judar bör förstås säga det.
Men den som talar om Förintelsen - och om detta må vi berätta! - syftar på alla som mördades, utrotades, försvann, förintades då och där.
Det är inget som går att rangordna eller konkurrera med.
Låt oss vara lika åtminstone i döden.

Sensommarens gott & blandat

”Det här är ju ändå en film som en hel befolkning bara går och väntar på”, säger Aftonbladet om Män som hatar kvinnor.
Nåja. Sjätte Harry Potter-filmen har skjutits från november till nästa sommar, så snacka om att gå och vänta! Då vill man inte bli tillskriven en överbefolkad väntan på Larssons kinkyfierade avslöjarmurvleri.

Men M.Nyqvist som spelar M.Blomkvist säger något roligt:
”Jag vill spela allt. Jag bad Lars Norén att skriva en roll till mig där jag får spela Yoko Ono."
Så ska det låta.

Eller som Berglin. Han hade en fin ministrip i SvD som gick ut på att det är ert fel, alla ni som far och flyger till Thailand och bidrar till klimatförsämringen, att vi som envisas med att stanna i Sverige får såna trista somrar.
Missunnsamt, snålt och grinigt. Äkta svensk sommar minsann.
Den vi ändå alltid saknar - som Berglin ritade i veckan som gick. Hans förvildade hustru som inte kan släppas ut bland folk liknar mig som inte kan röra mig inomhus därför att det står möbler i vägen.

Ty nu är hon här: hemvändandet, avslutningen, Pomona, den bysantinska drottningen, kräftmörkret, de första riktiga nätterna...
som vår störste sommarskald älskade

Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn
och älgtjuren söker den ona
han vann med sitt stridbara horn,
nu tecknar slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.
- -
På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt

E A Karlfeldt

Skola slumpvis

Det finns ännu ett skäl att vara emot privatskolor förutom dem jag redan nämnt. Man bör hushålla med byråkratiska klagomål, som att det inte är någon ordning i våra papper och ett gott dagsverke omöjliggörs. Men det är så det är.

Från ena dagen till den andra vet vi inte hur många elever vi har. Hundratusentals budgetkronor, alltså.
Medborgarnas skatter går åt till att avlöna kompetenta yrkesmänniskor som tvingas tuvhoppa mellan kortsiktiga lösningar. En ny organisation, nya grupperingar, nya scheman snyter vi ur handen... tills nästa samtal: Mitt barn ska sluta. Mitt barn ska börja. Mitt barn vill gå i en annan klass, annars slutar hon. Mitt barn vill gå i samma klass som sin bror, annars slutar han. Mitt barn är hos sin pappa men kommer senare. Mitt barn ska bara gå här en månad, sen reser vi.
Och: Varför har ni bytt lärare? När får vi riktigt schema?

Ingenstans står det skrivet att en oöverblickbar ekonomi är tillväxtfrämjande.
Ej heller att arbetskraften presterar maximalt när de inte vet vad de håller på med.
Faktum är att raka motsatsen står skrivet. Och inte precis i Kommunistiska Manifestet.

Erik Berg på Flamman är en som vet hur det ligger till.


Något mycket roligare: sonetter. Kraxpelax skriver dem. En prestation!

Förintelsen - saknas kunskap eller insikt?

Mycket viktig undersökning: Forum för levande historia, om skolornas undervisning om Förintelsen. En delvis tvivelaktig undersökning - och viktig just därför, även om jag endast hunnit skumma dess 106 sidor.
Vid snabbläsning ser jag upprepade frågor om antisemitism. Men idag är detta inte det största hotet, och lärarna svarar att de knappast märker något av den. Enkäten nämner också Porraimos, utrotandet av romer, men ställer inga frågor om antiromska stämningar idag. Det svaret skulle nog bli ett annat.

Hitlers judehat var djupt känt. Men den överordnade rasideologin intresserade honom inte i samma grad som den präglade t.ex. Himmler. Och det blinda hatet uppstår ur rasideologi, inte tvärtom. Det är symptomatiskt att lärarna har ringa kunskap om rasbiologins en gång starka ställning i Sverige. Ända tills sista åren har sådan kunskap varit svår att få. Den riktar nämligen ljuset mot delaktighet och samhällsskuld. Nasse-demoniseringen blir svårare.

Kunskapsfrågorna i enkäten tar upp en hel del detaljer om årtal och lägernamn, frågor som inte ens jag kan besvara trots bisarra läsvanor. Det står i förordet att historiker anser frågorna adekvata, och det tror jag säkert. Men nu var temat vad pedagoger behöver i sin undervisning. Ett avslöjande av faktabrister säger ingenting om det.

De tillfrågade pedagogerna svarar ”varken-eller” på frågor om hur olika faktorer påverkar deras undervisning, om stoffval och arbetssätt underlättas eller försvåras. Svaren ger en bild av att ingenting har större inflytande än något annat. Med andra ord, lärarna verkar helt tondöva. Och den säkra rutinens jag-kör-min-grej är ett större hot mot kunskapsspridningen än några missade årtal.

Jag ser också att omkring en femtedel av respondenterna tror att myndigheterna döljer obehagliga sidor av invandringen och att vårt land behöver en ledare med en fast hand. Alltså: närmare tjugo procent uttrycker aningslöst uppfattningar som faktiskt banade väg för Hitlers maktövertagande.

Pedagogerna har som uppgift att befästa de mänskliga rättigheternas okränkbarhet. För att kunna göra det måste de först och främst stå för dem själva och våga se att vi befinner oss i ett samhälle där de ifrågasätts. Sedan ska de välja lyhörda arbetsmetoder som låter sig påverkas av verklighetens brus.

Kan Forum för levande historia bidra till detta - och bör Forum, som myndighet, göra det?
Nej uppgiften hör hemma på universitet och högskolor, som ska ha tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften; kunskapsspridning i samhället.

- - -
Andra som bloggat:
Jinge, Tomas Jonsson, Svensson

Plus DN som också har en länk till enkäten. I sin helhet finner du den på Forums hemsida

Pinsamt svettigt

Sanslösa lilla människa! En tjugonioåring som uppger som ett av sina intressen ”att svettas på gymmet” har problem med att alla andra inte svettas där. Bekymret är att folk/kvinnor unnar sig godsaker. Inte inser späkningsmoralen. Och därför faktiskt blir... nej guuu va pinsamt... tjocka!

Krönikan fanns i Allt om barn. Låt oss anta att tjejen fått skriva den för att hon faktiskt är ett barn: kollar noga av alla andra, vill vara bäst och få beröm och ändå ha millimeterrättvisa – tja, allt om barn.
Dem som vi varje dag måste lära en annan sorts moral: att inte racka ner på andra.

- - -
Andra som bloggat är Ida och Hanna

Kalla kriget i mikron

Två vita män avgör världens öden... så kan verkligheten se ut.
Två vita män försöker få det att låta som om de avgör världens öden. Så kan media se ut.

Kalla kriget snabbvärms.
Megalomana envåldshärskare riktar siktet mot Leningrad.
Monomana härskare tillägger envist: För övrigt anser jag att Moskva bör förstöras.

När jag hade tillfälle att se usanska nyheter på plats var det under ett fjantigt valfusk. Tittarna mejlade torrt humoristiska kommentarer vilka låg som en textremsa längst ned i bild, en totalgrimas åt hegemonin. Lysande idé – om någon brydde sig.

Klart att ryssarna ska ut ur Georgien.
Klart att jänkarna ska ut ur Irak. Och en massa andra ställen.

- - -
Andra som bloggat: Pastey, Björnbrum

Dammig men privat

Mer privatskola idag. Linder på SvD formligen älskar dem. Eftersom människor ”äntligen” får möjlighet att byta skola (vilket man alltid fått), och genom detta val kan straffa kommunala skolor som inte ”skärper sig”.

Vad är borgerlig moral? Nedlåtenhet och bestraffning, åtminstone mot alla som inte har en aktiepott i ryggen, om de också råkar vara professionella yrkesutövare.
Samt ta-det-eller-stick- resonemang, inte samarbete eller förhandling.

Skolan har ett uppdrag. I detta ingår faktiskt inte att anpassa sig efter allas önskemål och alltid ge kunden rätt. Varje familj kan inte få som de vill i grundskolan. Det går inte att beställa ändringar och betala vid leverans. Vi har en läroplan.
Men för att inte hamna i byråkrati och reglemente ingår som en del av uppdraget dialog, elevinflytande och föräldrakontakt. Dessa uteblir när den missnöjda föräldern skickar sitt barn från skola till skola, där risken är stor att hon möter nya misslyckanden.

”Är det Friskolornas riksförbund som har bestämt att kommunerna ska ge lägsta möjliga prioritet åt att hålla skolhusen i schack och skoltoaletterna fräscha?” frågar Linder, för att visa höjden av våra tokerier, vi som föredrar demokrati framför marknad.
Nej – tack och lov har inte en intresseorganisation för näringsidkare den makten över kommunparlamenten. Inte formellt.
Men i praktiken undanhålls med varje privat skola medel som kunde ha använts till arbetsmiljön.

Linder är roligare när han inte avser det - när han tänker sig elitstudenter som några som ”tågar fram genom kritdamm”. Om de ska tåga istället för att röra sig fritt måste det bero på att de studerar i ett kalkbrott!

”Var det friskolorna som bestämde sig för att det är gammaldags med ordning och arbetsro?” är en annan av Linders retoriska grodor. Ty ingen annan har bestämt det heller. Strax efter 1945 (och årtalet är ingen slump) bestämde regeringen att ordning och arbetsro inte ska vila på rädsla, utan på lust att lära. Reaktionärerna har inte kommit över det på femtio år.

Däremot gammaldagsförklarade kritdammet sig självt för sådär tjugo år sedan.
Fast så noga med arbetsmiljökraven är det väl inte i privatskolorna.
- - -
Andra som bloggat: Simone

Viktigt och oviktigt ägande

Att många privatskolor fungerar väl används stundom som argument för att ägandet skulle vara oviktigt. Det stämmer, så till vida att en privatskola mycket väl kan vara trygg och ge god undervisning. Ingen klok vänsterpolitiker har heller påstått något annat.

Men varje privatskola innebär att medel dras från det offentliga, demokratiskt kontrollerade, in i det privata, kontrollerat av ägaren, och detta bara stärker argumentet att just ägande är viktigt.

DN lovordar i en ledare att det nu ska sättas stopp för avknoppning. Det vill säga att kommunala skolor inte får säljas till personalen till lägre pris än marknadsvärdet. Helt ekonomiskt och juridiskt korrekt. Med förbluffande sinne för balans påpekar DN också att privatskolor kan vägra att ta emot elever, så att den sista kommunala skolan behövs för att upprätthålla såväl skolplikt som servicenivå.

Den som startar en skola får samma skolpeng per barn utan krav att utföra samma verksamhet – det kan handla om elevhälsa, skolskjuts, modersmål, hjälpmedel för funktionshindrade och så vidare. Detta ska den kommunala skolan erbjuda. För samma skolpeng per barn, fast med färre barn och krympande budget.
Vari ligger det affärsmässiga? konkurrensneutraliteten?
Skattebetalarnas pengar används som investeringsbidrag till privat näringsverksamhet.
Ingen har frågat om det är vad medborgarna vill. Om någon fråga överhuvudtaget ställs brukar den lyda: Vill ni ha bra skolor?
Svaret är ja. Oavsett ägarform, som ju inte nödvändigt påverkar kvaliteten.
Alltså ser medborgarna lika gärna att skolorna är kommunala, så länge de är bra.

Därför ska skolor inte slumpas bort, som DN skriver, men jag vill gå ett steg längre. De ska inte säljas med vinst heller. Barns utveckling och lärande ska vara en demokratiskt styrd verksamhet med höga kvalitets- och omsorgskrav, och en budget till att klara dem.

- - -
Andra som bloggat: HBT-sossen

Gäller det livet eller näringslivet?

Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?

I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.

Marknad är inte vad som behövs.

Produktionsprocess, logistik och logik

Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.

”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.

”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”

Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.

Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här

Se hantverket!

DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.

För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.

Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.

Medborgarskapet som juridik eller symbol

I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.

Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.

Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.

Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.

Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.

- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet

Hur stormar vi hemmen?

”Med hänvisning till tradition eller religion inskränks ibland människors frihet. Jag tror på pluralism och mångfald, men vissa saker kan inte tolereras bara för att de händer inom hemmets ram.”
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.

Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?

Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.

Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans

Två mördade barn i veckan

I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.

”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”

Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...

Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.

Rasism ny, gammal eller medium

Redan sista juli hade Esbati en intressant, lite skrämmande artikel i Aftonbladet om utvecklingen i Norge, där Höyre förbereder sig på att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. I artikeln nämnde han bland mycket annat sajten HonestThinking som (enl Esbati) skrivit om ”islamiseringen” av Norge, och ett tänkt samband mellan ras och intelligens.

Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.

Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!

Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.

Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.

- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.

Déjà vu-debatt

Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”

Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.

- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom

Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana

Ny & bra

Föreningslivet är i starkt behov av förnyelse, konstateras i SvD. Javisst – nya medlemmar.
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.

Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?

Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.

Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...

Gulligt, chict, vaa?

Skytte skriver en patetisk ledare om medias ”gullande med gayrörelsen”. Som om inte media skulle gilla alla ytliga, festliga, näringslivsanpassade livsstilar – för det är på så vis de utmålar Pride. Inte som den dynamiska sociala rörelse det skulle kunna vara. Att begulla företeelser är ett oskadliggörande, det borde Skytte veta.
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.

Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?

Europa och den röda bollen

SvD varnade för badleksaker, Svensson för extremhögern i Europa.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?

I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.

Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.

Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.

Djupdyk i bloggosfären

Allasmutsigadetaljer har ett bra inlägg om Fejan; facebook.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.

Vad tror du på?

Tror du på Gud, på Livet eller på Vetenskapen?

En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."

Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!

Stöd Expo!

Att stöda Expo är att långsiktigt bidra till arbetet mot rasism. .

Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.

Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.

Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html

Mödomsmyten och landstinget

Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.

Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.

Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget

Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.

I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.

Grabbarna i grottan

George W Bush som satanist? Åtminstone lätt djävulusiskt anstucken, ser jag i Clas Svahns bok ”Sekter och hemliga sällskap”.
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.

Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?

Höjdpunkten

Det 500e inlägget. Sommaren har redan passerat höjdpunkten.

Stolt och onormal

En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!

Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!

Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?

Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.

Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.

- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet

Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör!

Häpp – Lotta Gröning skriver historia! Ja hon skriver i vart fall om den: ”Det var socialdemokraterna och vänstern som banande vägen för Hitler på sin tid i Tyskland”.
Nej, som jag skrev den 19 maj var det ”de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt. Socialdemokraterna röstade nej. Kommunisterna var redan fängslade. ”

Visst kan man långsökt få det till att arbetarrörelsen gjorde fel genom att misslyckas med sin påbörjade revolution. Inför en militaristisk tradition, svaga regeringar, ekonomisk kris och med gator kokande av politiskt våld var det så att vi föga ärorikt förlorade.

Varje gång vi förlorar banar vi väg för de enkla lösningarna.
Gröning kommer med en av dem: att "hylla fosterlandet".
Sverigedemokraternas knep, som hon uppenbarligen finner rekommendabelt.
Hon verkar tro att makt och motstånd är ett attitydfråga. Att det bara är den käcka fosterlandskänslan som saknas.
Mänska, försök samla tankarna!

- - -

Andra som bloggat:
Promemorian som bl.a. rätar upp Grönings totalmiss ang antisemitismen
S-info som bättrar på kunskaperna i tysk mellankrigshistoria

Berättigad tilltro?

I juni arrangerade Delegationen för romska frågor ett viktigt seminarium på Rosenbad. Huvudfrågan var: Hur ska den svenska staten kunna försonas med romerna, efter flera sekler av svåra övergrepp och diskriminering?

”I ett integrerat samhälle hyser individen berättigad tilltro till myndigheterna” är ett konstaterande vi gjort i Vänsterpartiet. Många romer ser än idag bara att myndigheterna förtryckt dem. Nu är det allt fler som anmäler diskriminering till DO, vilket kan tyda på att förtroendet ökar. Men utan uppmärksamhet och respekt försvinner det förstås igen.

Som delegationens ordförande Maria Leissner sa apropå pogromerna i Italien: ”Till skillnad från antisemitismen finns ingen skamgräns när det gäller antiziganismen.”

Bra biografier om roma-liv i Sverige:
I betraktarens ögon av Hans Caldaras
Nadia Taikon, tjejen från Tanto av Karine Mannerfelt och Ann Eriksson
samt en fackbok:
Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola av Christina Rodell Olgac

- - -

Rätt ska vara rätt: även Pastey har bloggat i ämnet
Och se, det tar sig: även Gröning, på sitt sätt

Ekande tyst protestvåg

I en liten vass kolumn skriver Irka Cederberg, författare med starkt engagemang för romer, om det italienska förslaget om registrering av folkgruppen. Hon knyter ihop förslaget med tidigare erfarenheter i Europa av syndabockstänkande, pogromer och folkmord.
Hon nämner också att inrikesminister Maroni värjer sig mot omvärldens protester.

Det gläder mig att det finns protester att värja sig emot. I svenska media har vi inte hört mycket av dem.

Var är nyhets- och ledarartiklarna? Var är reportrarna som dag för dag bevakar rasismens upptrappning i det härliga, hjärtliga kulturland där tusentals svenskar semestrar varje år? Var är tevesofforna där svenska parlamentariker pressas på aktuella ställningstaganden?

Nej, de lidanden som åsamkas den romska minoriteten är inte viktiga i gajés, majoritetens, ögon. Utom GP som hade en bra artikel i juni om antiziganismen, dess bakgrund och utbredning. Författare var – Irka Cederberg.
Men SvD använder en ledare till gnöl om kärnfamiljen och nyhetsplats till avslöjandet att vitpulvret i kaffeautomaterna inte är mjölk. Sinne för väsentligheter, på min ära.

- - -
Andra som bloggat om detta:
? ? ?

Öppna landskap

Landets hjältar. Fäbod i drift, öppna marker i storskogen. Ost åt oss, ängsblommor åt fjärilarna, fler insekter åt fåglarna.

Mitt i allt detta finns hoppet om livet efter detta.

Sommardygn

Vindspel om kvällen...

Maidens blush om morgonen...

nu följer jag Dalälven norrut i ettpar dagar

Hemuler bär klänning

Det verkade inte vara så mycket att bry sig om. Högerslynglar som glor och pekar finger, klart Ida Gabrielsson blir irriterad. Men inte var det så viktigt... utom en rad: ”Intressant är det i alla fall att klasskampen nu förs i moderiktiga kläder,” säger Assarsson. Ja-ha?
Det skulle göra skillnad alltså?

Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.

Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.

Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.

Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.

- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster

Cool!

Farväl till Stockholm

stan där till och med fåglarna

har attityd

Jane Austens bokklubb har talat!

I dagens Flamman hittar jag en recension av Martina Haags senaste bok. Den verkar inte vara särskilt bra. Därför blir jag ordentligt uppretad när jag mitt i den försiktiga sågningen ser en komplett onödig referens till en av de allra största engelska författarna. Haags bok tänks vara ett modernt svar på Jane Austen, som till och med benämns ”föregångare”.

Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.

Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.

I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.

Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?

Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.

Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.

Beslutsfattande via prästkrage

En lättnadens suck i kvällningen när jag går igenom dagens bloggerier. Jag får bekräftat att mitt parti inte behöver "markera" avstånd till högerextremister. Vi håller det.

Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...

”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??

Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.

Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.

Fler som bloggat är die Quelle och Jinge

Under Stockholms broar

På Stockholms stadsmuseum kan man under sommaren se en bild som ser ut ungefär såhär, som denna jag tog någonstans under Slussen.
Bilden på muséet är fotograferad av Andreas Feininger, "en av de ledande arkitekturfotograferna" och avbildar ett brospann i svartvitt.
Skönheten i Stockholm finns på udda platser.

Än slank hon hit, än slank hon dit

Att S sedan tidigare inte var främmande för avlyssning visste vi. Antingen det gällde kommunister i fackföreningarna eller FRA-spaning. Det har därför varit glädjande men inte helt övertygande med deras stöd i den senaste tidens intensiva proteströrelse.

Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.

Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.

Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge

Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap

”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater” är den föga tilltalande rubriken på en
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.

I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!

Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.

Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.

Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!

Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?

De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.

”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.

- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati

Forskningsillusioner

Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.

Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.

Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.

För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?

Vilken värdegrund?

I DN uppmärksammar Ramqvist att Sverigedemokraterna i en artikel formulerat sig likadant som Nationalsocialistisk front.
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?

Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.

Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.

Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.

- - -
Trollhare m fl har bloggat

Dator+dans+demo = finns!

I en i övrigt helt okej ledare tycker Sanna Rayman att torsdagens FRA-demonstration inte var nåt vidare. Nja, den var liten. Men i övrigt helt okej, liksom hennes text var det.

”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.

Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!

Fourth of July

Kort besök i Förenta Staterna

Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning

Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda

Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng

Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad

Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning

Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda

Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng

Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad

otäcka tecken ogrundat grunda
skallen i sanden var
liket av läsaren

ur Manifestation, -04

Håll käften och var söt

Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.

Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!

Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.

Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.

Protestfest i den sovjetiska bananrepubliken

Med sambarytmer och många tuffa tal hölls bananrepubliksfest utanför Riksdagshuset i eftermiddags. Varför vänta tills efter valet med att avskaffa FRA? Se till att den aldrig genomförs! sa Alice Åström, V. Någon från Mp sa också att om ett lagförslag får kritik från höger, vänster, folket eller eliten kan det vara värt att genomföra ändå - men med kritik från samtliga dessa håll borde Reinfeldt ha tänkt sig för.
Amanda som grundat nätverket Svart måndag påminde om att detta inte är första, sista eller enda gången vi samlas i protest. När riksdagen öppnar igen 16 september är vi här igen!

http://stoppafralagen.nu/
http://www.svartmandag.se/

Tre som liknar Fem fast med sex

Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.

- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.

Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)

Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.

* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.

Statlig historisk vånda

På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.

Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.

Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.

Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.

Äntligen

Bekymrad över medias bristande uppmärksamhet inför romernas situation läser jag med glädje denna DN-ledare!

Litteratur och internationalism

Waltic, internationell kongress för författare och översättare, pågår just nu i Stockholm. En spännande samling som för kanske första gången kanaliserar litteraturen som positiv global kraftkälla. ”Med litteraturens hjälp kommer man närmare det annorlunda” som DN-kultur skriver.

Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.

Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!

Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.

I sin skröplighet har även detta en internationell prägel.

Ett upprört hmmm från eliten

I maj skrev jag under rubriken Kulturarv och pogromer om upploppen i Napoli när romer tvingades bort från sina enkla bostäder av en italiensk mobb.

Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.

Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.

EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?

Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?

När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?

Blott Sverige svenska öron har

Måttfullt och välavvägt skriver Wik & Rönnow från FRA om avlyssningslagen. Avsikten är att lugna. ”FRA får inte bryta mot lagen och FRA gör det inte heller” – gott så.
Det var därför en lagreglering behövdes.

”Att spana på - - kommunikation mellan två parter i Sverige har inte funnits i FRA:s inriktning och jag är övertygad om att ingen - - skulle - - ge oss en sådan inriktning”. Fint. Men det som kommit till uttryck i debatten är att vi är många som inte delar FRA:s övertygelse. För övrigt är det numera lika värdefullt att behålla möjligheten att kommunicera med parter även utanför Sverige. Antingen det är vår onkel i Cedar Rapids eller vår älskarinna i Mogadishu.

”Främmande underrättelsetjänster bedriver redan en omfattande avlyssning. Om FRA slutade lyssna - - skulle vi bara bli beroende av vad utländska underrättelsetjänster uppsnappar” – tja, så är alltså läget idag, och det kan tolkas som att FRA har legat illa till; stackars lillebror som lyssnar minst. Därför är FRA nu tillfreds.
Men som medborgare kan jag inte förstå att det skulle vara bättre att ha öronen på nära håll. Eller att svenska öron skulle utgöra ett mindre hot än... utländska (?)

”Att FRA-lagen skulle innebära en Stasiliknande övervakning, unik för västerlandet, är helt enkelt inte sant” – nej för guds skull. Vem är det som säger att Stasi utgör en unik företeelse i detta så kallade västerland?
Som bekant låg gamla öst-Tyskland i Europa, precis som gamla nazi-Tyskland, centrala delar av Stalin-Sovjet, de bräckliga demokratierna i Baltikum och den för sin tid stabila jugolaviska samlingsrepubliken.
Vi här i västerlandet är på inget vis förvånade över totalitära metoder.
Den korta men vackra perioden i Europas historia som handlade om borgerlig demokrati och mänskliga rättigheter är vad vi står upp för.