Gubben Sommerlath var bara litegrann nazist, sägs det. När han övertog judisk egendom var det i själva verket en god gärning för att hjälpa de förföljda ut ur Tredje Riket. Var det någon som trodde att Silvia Bernadottes egen utredning skulle visa på någonting annat?
Än en gång det triviala avslöjandet av en nazist som verkligen inte gick och spred ZyklonB omkring sig - så den svenska och tyska överklassen kan dra en lättnadens suck. De var ju bara hyggliga lätt-nassar allihop!
De drömde bara lite om ordning och reda under en stark man som fick tyst på kommunister. De myste bara lite åt rågblond styrka och fnyste bara lite åt mörklockig degeneration. De njöt bara pyttelite av att vara övermänniskor med fädernearv och mödrahjärta, i enlighet med den nationalistiska läroplanen.
Vad beträffar de antisemitiska skämtteckningarna i pressen så såg de dem helt enkelt inte. Skämten var så utnötta att de knappast märktes, några Engström-figurer mer eller mindre...
Den rumsrena överklassnazismen var inbäddad i västerländsk tid och kultur. Den kom naturligt, en klassisk tidlös modell. Idag förmår hyggligt folk knappast urskilja den, eftersom det inte står KZ stämplat på den.
Överklassnazisterna har aldrig avkrävts några ursäkter eller avböner, de har aldrig behövt kräla i stoftet och spotta på sin farfar, de får inte samma fråga varje dag om de verkligen tagit avstånd från industriell utrotning. Varenda en har kommit undan med att le och säga, vi menade inte så och förresten var det så länge sedan och isåfall bara lite...
En sak de tycks ha menat var iallafall att få tyst på kommunister. För det ser ju ut att ha lyckats.
Men här tar Arnstad fram vissa ekonomiska fakta ur den hemlagade utredningen. Så var det med filantropin i det Sommerlathska övertagandet av judiska företag!
För övrigt har den karln inte någonting med vårt land att göra. Ta istället familjen Bernadotte som representerade Sverige utåt under världskrigets båda faser - medan de hyste starka nazistiska preferenser. Som så många andra i den svenska adeln, företagsvärlden och pressen. Det passar dem förstås att komma dragande med en brasiliansk svärfar istället!
onsdag, augusti 10, 2011
onsdag, augusti 03, 2011
"Counter Jihad"
Innehållsrikt i SvD idag: Alcalá skriver om det gränslösa hatet och om hur sverigedemokrater har varit med om att utforma en hårdare kampstrategi – ja, även det upprensade och ansiktslyfta Sd vi fått möta de senaste tre åren har haft representanter från den så kallade Counter Jihad med som “framstående experter” på sina partikongresser.
Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.
Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.
Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.
Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.
Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.
Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.
Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.
Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.
tisdag, augusti 02, 2011
Kunskap och skolpolitik
Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51
söndag, juli 31, 2011
Esbati överlevde
Läs intervjun med Ali Esbati. Kanske betyder den mest om man känner honom och hör tonfallen från kamraten som överlevde. Men i sin korthet är intervjun ett viktigt vänsterns vittnesbörd från högerns terrormord på Utöya.
“Detta är ett politiskt attentat som måste förstås i en politisk kontext” säger Esbati.
Till skillnad från en medial eller skapad kontext, den där vi så ofta vistas.
Om Breiviks manifest säger Esbati: “Det han har skrivit är åsikter som är vanliga i den samtida debatten”.
Ja. Tyvärr är de inte särskilt ovanliga.
Så läs och lär
“Detta är ett politiskt attentat som måste förstås i en politisk kontext” säger Esbati.
Till skillnad från en medial eller skapad kontext, den där vi så ofta vistas.
Om Breiviks manifest säger Esbati: “Det han har skrivit är åsikter som är vanliga i den samtida debatten”.
Ja. Tyvärr är de inte särskilt ovanliga.
Så läs och lär
lördag, juli 30, 2011
Språkspel
Larsmo skriver om “språkspel”. Hur, enligt Wittgenstein ett litet antal begrepp börjar användas på ett särskilt sätt inom en grupp, tills det är lagkänslan som ger orden deras mening.
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.
Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...
“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.
En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???
En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.
Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!
Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.
Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...
“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.
En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???
En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.
Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!
Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol
fredag, juli 29, 2011
Brunblått, farmor och civilisationen
Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:
“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.
“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?
“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:
“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?
Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.
Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.
Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.
“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.
“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?
“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:
“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?
Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.
Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.
Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.
onsdag, juli 27, 2011
Nyhetsvärdering
Eftersom alla i hela mediasvängen för närvarande tycker ungefär som Politik och poesi, vilar min uppgift. Du kan läsa Esbati istället.
Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.
Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.
Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.
Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.
Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.
Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.
lördag, juli 23, 2011
Rannsakan II
I dagens nyhetssändning får forskaren Helene Lööw frågan om det finns länder som är vaccinerade mot extremism? Hon skakar bara lugnt på huvudet och säger: Så är det inte.
Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.
Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.
Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.
Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.
Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”
Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.
Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.
Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.
Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.
Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.
Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.
Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”
Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.
Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.
Rannsakan
Till den sorg, den vrede och det fastklibbande obehag som vållas av massmorden i Oslo kommer en tredje känsla: eftertanke, rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.
Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...
Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?
Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.
Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.
Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.
Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...
Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?
Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.
Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.
Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.
måndag, juli 18, 2011
Frihetskamp och en liten båt...
När frihetsflottan låg i Atens hamn var tidningarnas ledarsidor fulla av tvärsäkra påståenden. Att ingen blockad rådde i Gaza, till exempel. Eller att deltagarna i Ship to Gaza var illa maskerade våldsverkare ute för att ge sin stöd åt en terroroganisation. Nyheter från flottan eller för den delen från Gaza var svåra att få.
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.
Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?
Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.
Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.
Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.
En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.
Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?
Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.
Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.
Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.
En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler
lördag, juli 16, 2011
Sjömiljö
Insjön mellan tre byar, som den såg ut på 1940-talet enligt Wikström. Gyllengula hässjor följde åsarnas sluttning och gårdarna grupperade sig runt sjön så som de alltid har gjort. Alltid? Trakten kan ha varit bebodd på järnåldern, men det äldsta nedskrivna namnet Rörie härstammar från 1500-talet. Rörie är en beskrivning av sjöns rikedom på rö, det vill säga vass. Gårdarna och byarna i Rörie ligger kvar, men idag kan vi inte längre se ån mellan sjöarna, och nästa generation kommer knappast att se sjön. Foto nedan, med Skogsholmen, är taget så pass högt uppifrån åsen att strandslyet går att redigera bort.
Det finns inte mycket att göra åt förbuskningen. Folket i Rörie kan inte återgå till småskaligt jordbruk med rågskörd och djurfoder tillräckligt för att föda en familj - av det krassa skälet att det inte föder en halv familj ens. Därför kommer markerna att växa igen.
Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.
Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.
Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.
Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.
Det är därför jag önskar vi kunde sätta de så kallade patrioterna på att röja sly. Efter någon månad med trimmer och röjsåg bland mygg och snokar kommer de att få en mer realistisk uppfattning om vad detta land kräver för att bli älskansvärt.
Mer lagliga förslag är:
1) Sommarjobb. Istället för att tömma papperskorgar i kommunhuset eller kratta välskötta kyrkogårdar kan skolungdomarna röja upp gamla järnvägsbankar så att bybor och vandrare ser bäckar, forsar, strömmar, kvarnhjul, dammar.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.
2b) Kommunen kan mycket väl behålla servitutet för allemansrätt på en gångstig vid vattenbrynet.
onsdag, juli 13, 2011
Recension hos Clarté
Idag gästbloggar jag på Clartébloggen, det är en recension av Bengt Ericsons bok om överklassen
tisdag, juli 12, 2011
Paljetter och politik på Pride
Har du för dig att Pride-festivalen är ett cityfierat Almedalen där vi än en gång ska övertygas om politikernas välvilja – eller ser du den som skränande paljettklädd aggressivitet? Hamnade du på ett sjabbigt ölskvättigt raggparty, eller på de supernormala parens schlagermys?
I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.
Alla de sorternas Pride kan man råka ut för. Man kan också ha hur roligt som helst, eller faktiskt försöka prestera en politisk eller konstnärlig ståndpunkt.
I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.
I år kommer deltagare från elva afrikanska länder till Pride, och den 5 augusti är det solidaritetsfestival! En viktig fråga är förtrycket av homosexuella i många länder. En annan solidaritetsfråga är att svenska Migrationsverket nekar hbt-flyktingar asyl och skickar dem tillbaka till länder där de riskerar att dödas.
Mer om detta kan du läsa i Svd
Pride i år är viktigare än någonsin! Allt om evenemanget finns här
fredag, juli 08, 2011
Flottan seglar inte
Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.
Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.
Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”
Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.
Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.
Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”
Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.
torsdag, juli 07, 2011
Grandiosa Maud
Råkade gå in på SVT forum*, och se där stod Maud Olofsson och hytte med näven. Hon sa: Tänk om alla våra entreprenörer var våra hjältar, vilken skillnad det skulle bli!
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.
Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.
För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.
Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.
Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.
Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.
När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.
* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011
** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.
Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.
För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.
Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.
Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.
Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.
När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.
* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011
** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.
tisdag, juli 05, 2011
Gaza ensamma
FN, EUSA och Ryssland ger ordet om att frihetsflottan inte ska få lämna Grekland. Att FN på detta vis ställer upp för Israels blockad är tragiskt. Palestinierna blir ensamma mot världen.
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.
Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.
Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.
Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.
Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen
Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman
Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar
Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.
Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.
Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.
Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.
Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar
Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.
Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.
Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.
Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.
Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.
lördag, juli 02, 2011
HD:s text i Flamman
Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:
Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.
Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?
Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?
När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.
Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.
Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?
Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?
När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.
fredag, juli 01, 2011
Tillmälen - en personlig redovisning
I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.
Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.
Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.
Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.
Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.
Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.
Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.
Könet som vapen
Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.
Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.
Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.
Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.
* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.
Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.
Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.
Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.
* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.
torsdag, juni 30, 2011
Gratisätarna
Ekonomen Stefan de Vylder ger idag en förträfflig pedagogisk beskrivning av det ohemula projektet ekonomisk och monetär union - eller hur de stora skinnar de små. ”EMU är en klubb med fel medlemmar och inkompetent styrelse”. Den skapar och underblåser kriser, och under kriserna riskerar vår kontinent att sjunka tillbaka i hatisk nationalism.
Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.
Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.
Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.
Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.
Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.
Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.
Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.
Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.
onsdag, juni 29, 2011
Skepp till Gaza - bryt blockaden
Märkligt hur olika uppfattningar det finns om livet i Gaza. Enligt SvD förekommer knappast någon blockad, där är bara brist på byggmateriel och mediciner. Botemedlet är att Hamas erkänner staten Israel och vips blir livet lite lättare!
Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?
Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.
En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.
Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.
Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!
Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?
Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.
En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.
Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.
Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!
söndag, juni 26, 2011
Om midsommaren
Om sommaren sköna när marken hon glädsvid Dala två älvarna vida
Från Tunaå strand åt Gagnefmäns näs
hur fagert att ro och att rida
Gud glädje och styrke det folk som där bo
Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom
Gud glädje och styrke det folk som där bovid älvom på berg och i dalom
Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom
text: prosten Walerius, 1600-tal
foto: HD, 2010-tal
måndag, juni 20, 2011
Nej till EMU, tacka folket!
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver om Greklands kris - läsvärt! Det fullständigt självklara, att bankerna måste vara med och betala, ifrågasätts på de flesta håll inom EU. Det arbetande folket används som buffert för att rädda finanserna. Helt i enlighet med kapitalistisk logik: vinsten är företagarnas och bankernas, förlusten är medborgarnas.
Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.
Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.
EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.
Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.
Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.
EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.
fredag, juni 17, 2011
Hitta en centerpartist!
Dags att plocka svamp! Olofsson avgår som centerledare. Jippii – eller gör det någon skillnad?
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.
Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.
SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.
Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.
Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.
SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.
Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.
torsdag, juni 16, 2011
Monark utan vilja
Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.
Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.
Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?
Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.
Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.
Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.
Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.
Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?
Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.
Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.
Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.
onsdag, juni 15, 2011
Prata goja eller papegoja
Sverigedemokraternas språkbruk har spritt sig, konstaterar SvD. Deras uttryck används numera även av andra partier. Ofta är det för att kritisera och bemöta, men att överhuvudtaget lufta terminologin ger den spridning, säger tillfrågade experter.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:
De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…
Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.
Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.
Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:
De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…
Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.
Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.
Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.
söndag, juni 12, 2011
Rut grubblar nog hon också
Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.
Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.
Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?
Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.
Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.
Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?
Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!
tisdag, juni 07, 2011
Rädda Invandrare och Minoriteter!
Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.
Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.
Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas
Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.
Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.
Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas
Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.
söndag, juni 05, 2011
Leve måndag!
Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.
Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!
Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.
Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.
Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!
Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.
Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.
lördag, juni 04, 2011
Värderingar enligt Brecht
Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.
Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.
Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.
Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?
Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.
De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.
De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.
Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.
Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.
Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.
Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?
Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.
De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.
De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.
Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.
Unga vuxna och demokratin
Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.
Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.
Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.
De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.
Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.
Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.
De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?
tisdag, maj 31, 2011
Att finna början
Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.
Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.
Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.
Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.
Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.
Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.
Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.
måndag, maj 30, 2011
Tysk vår
Aldrig aldrig aldrig
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!
Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.
1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.
Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!
Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.
1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.
Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!
lördag, maj 28, 2011
Stort och litet i litteraturen
Vi kom att tala om den svenska litteraturens monument. Raskt dissade vi Eyvind Johnson och Harry Martinson för att gå in på Karlfeldt, Lagerlöf, Lindgren, Strindberg – och Olof Lagercrantz.
Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.
Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.
I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.
Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.
Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.
Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.
I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.
Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.
torsdag, maj 26, 2011
Tvångsavvisning, deportation
I två dagar tänkte jag blogga om tvångsavvisningarna från Sverige. Om människor som hålls i förvar och som för varje dag väntar på signalen, nu går transporten.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.
Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.
Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.
lördag, maj 21, 2011
Förortsexposé XII - slutet
Sista avsnittet om den mytiska, mystiska förorten visar några exempel på udda boende. I Spånga, runt:
Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:
Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:
Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.
En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:
Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,
Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:
Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:
Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.
En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:
Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,förorterna, mellanrummen...
Politik och poesi tackar för all uppskattning förortsserien fått, och återkommer kanske med småstaden eller byn så småningom
torsdag, maj 19, 2011
Två brev för humanitet och sanning
Idag ägnar sig Politik och poesi åt att läsa andras brev.
Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.
Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.
Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.
Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.
Bamse är gjord på allvar, på ett flertal språk, för att lugna, det vill säga lura, de barn vars brinnande önskan att få stanna i detta land tar dem till hysteri eller apati.
En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”
Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:
En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”
Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:
”Vi vill uppmana er att omedelbart respektera den flyende civilbefolkningens rättigheter genom att garantera principen /att/ ingen ska avvisas från Europa - - till en krigszon. De civila som flyr våldet i Libyen måste få bättre mottagningsvillkor och möjlighet att söka asyl - -. Idag respekteras inte de grundläggande rättigheterna och tusentals människor får betala priset för europeiska länders inkonsekventa politik.”
- - -
Bamsebilden är lånad från Facebook
onsdag, maj 18, 2011
Villkorad tolerans
I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.
Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.
Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.
Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.
”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.
Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.
Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!
Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.
Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.
Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.
”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.
Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.
Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!
söndag, maj 15, 2011
Media eller verkligheten
Vad är sant? Media eller verkligheten?
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.
Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.
Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.
Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!
Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…
Jinge har också skrivit
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.
Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.
Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.
Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!
Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…
Jinge har också skrivit
lördag, maj 14, 2011
Vapenexporten
Idag har en folkpartist något vettigt att säga. Sverigedemokraterna vill som enda parti fortsätta vapenexporten till diktaturer, vilket avhyvlas rejält i denna artikel.
Att sedan Fp tillskrivs hela äran för skärpningen av vapenexportlagen är bara absurt. Andra partier har äntligen förstått, gratulerar sig folkpartiet.
Andra partier som Vänsterpartiet har på ett otal kongresser debatterat: om Sverige ska sluta tillverka vapen, om Sverige ska sluta sälja vapen, eller om Sverige ska sluta sälja vapen enbart till diktaturer. Den tredje, ickepacifistiska linjen har hittills alltid vunnit. Men inte är det för att kongressmajoriteten sett ljuset hos Fp.
Att sedan Fp tillskrivs hela äran för skärpningen av vapenexportlagen är bara absurt. Andra partier har äntligen förstått, gratulerar sig folkpartiet.
Andra partier som Vänsterpartiet har på ett otal kongresser debatterat: om Sverige ska sluta tillverka vapen, om Sverige ska sluta sälja vapen, eller om Sverige ska sluta sälja vapen enbart till diktaturer. Den tredje, ickepacifistiska linjen har hittills alltid vunnit. Men inte är det för att kongressmajoriteten sett ljuset hos Fp.
fredag, maj 13, 2011
Förortsexposé XI
Näst sista delen i följetongen. Förortsbyggen som förvandlats, omvandlats...
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.
Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren. 
Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.
Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då? 
Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns.
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.
Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren. 
Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.
Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då? 
Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns. Huset är rivet och verksamheten nedlagd; Rinkeby stadsdelsförvaltning.
Flaggorna var, till vänster Rinkebyflaggan, till höger en kortvarig propagandaduk för OS i Stockholm.
Men mittenflaggan med St Erik (alternativt döskallen) ser ut att överleva ett tag till i Alliansens huvudstad. Ett litet men signifikant exempel på hur centrum behåller sitt grepp om periferin.
Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...
Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...
söndag, maj 08, 2011
Förortsexposé X
Från förort ful till förort vacker. Ovan, en härligt designad arbetsplats i Tumba, Botkyrka.Nedan höghus, vilka gör sig bäst på håll. I en extrem innerstadsmiljö som Manhattan ser man dem inte alls. Man myrkryper under dem. Men se Liljeholmen..!
Lamellhus i Storskogen, Sundbyberg. Antagligen engelskt inspirerade. Visst ser det ut som om någon skulle sätta ut mjölkflaskan vid ytterdörren? Vanliga kommunala hyreslägenheter är det. Än så länge. 
Flemingsberg, Huddinge. Färggrant, högt, brett, smaklöst och ganska härligt faktiskt. Med sjukhus och högskola som grannar.
Ointressant miljonprogrambygge, södra Huvudsta i Solna. Den enas barndom, den andras by. Med vårar som ingen annanstans, i lindallén ned mot sjön. 
Raden i Penny Lane: "Beneath the blue suburban skies/ I see them with my eyes" handlar egentligen inte om någonting annatfredag, maj 06, 2011
Förortsexposé IX
Det finns mycket i förorten som är vackert. Dit räknar jag inte miljonprograms- nej - dit räknar jag inte miljonärsvillan ovanför. 
Inte heller de bilder jag samlat här. 
Det finns förorter som ser ut som om ingen borde sätta sin hand eller fot där. Ändå bor det folk där. Överallt bor det folk, överallt bor deras käraste i porten bredvid, överallt finns mötesplatsen under stjärnorna. 
Från centrum beskrivs förorten som antingen instängd eller utestängd. Fotot ovan bekräftar detta. Men fotot nedan... 
...är inte mycket vackrare, bara en förort bland så många. Men där det bor folk finns det hjärtan
och där hjärtat finns, där ser det liksom vackert ut.
En död muslim gör ingen helgdag
Socialdemokraterna har aldrig utmärkt sig för några genombrott i den antirasistiska kampen. När Jämtin försöker sig på mångkultur genom att föreslå en muslimsk helgdag blir det så fel, så fel...
Låt henne gå hem till partiet och försöka riva upp det alltigenom patriotiska beslutet att helgdagsförklara nationaldagen! Då ska hon få höra hur viktigt det är för Oss Svenskar att få visa upp oss. Att i denna konsensus vara bussig och ge bort en helgdag till ett Annat trossamfund (än det Vanliga) gör inget från eller till. Det vill säga, det gör inget för att stoppa diskrimineringen och inget för att främja demokratiskt deltagande.
Gör 8 mars till helgdag. Eller minnesdagen av Förintelsen. Gör det utan att ta bort någon annan dag, så vi slipper de fåniga förhandlingarna. Eller vi kan väl, i detta individualismens tidevarv, få X antal arbetsfria dagar att spendera efter egna preferenser?
Nima Dervish skriver så bra om detta att jag inte behöver fortsätta längre. Förutom två invändningar: Dervish påpekar att Jämtins förslag ökar attraktionen hos Sverigedemokraterna, vilket kan vara riktigt men inte i sig är ett skäl att avstå från att lägga det. Om ett förslag bra ska det drivas utan att låta Sd styra. Men dethär var inget bra förslag.
Min andra invändning är att Dervish utpekar vänstern som att vi ägnar oss åt identitetspolitik. Läs på! Mp har ägnat sig åt sådant. Vi driver jämlikhetspolitik.
- - -
Min dumma fråga om den stora usanska segern på slagfältet i Abbottabad ska rubriceras som mord, var inte så dum. Om folkrättsexperter funderar på saken kan väl Politik och poesi göra det också.
Låt henne gå hem till partiet och försöka riva upp det alltigenom patriotiska beslutet att helgdagsförklara nationaldagen! Då ska hon få höra hur viktigt det är för Oss Svenskar att få visa upp oss. Att i denna konsensus vara bussig och ge bort en helgdag till ett Annat trossamfund (än det Vanliga) gör inget från eller till. Det vill säga, det gör inget för att stoppa diskrimineringen och inget för att främja demokratiskt deltagande.
Gör 8 mars till helgdag. Eller minnesdagen av Förintelsen. Gör det utan att ta bort någon annan dag, så vi slipper de fåniga förhandlingarna. Eller vi kan väl, i detta individualismens tidevarv, få X antal arbetsfria dagar att spendera efter egna preferenser?
Nima Dervish skriver så bra om detta att jag inte behöver fortsätta längre. Förutom två invändningar: Dervish påpekar att Jämtins förslag ökar attraktionen hos Sverigedemokraterna, vilket kan vara riktigt men inte i sig är ett skäl att avstå från att lägga det. Om ett förslag bra ska det drivas utan att låta Sd styra. Men dethär var inget bra förslag.
Min andra invändning är att Dervish utpekar vänstern som att vi ägnar oss åt identitetspolitik. Läs på! Mp har ägnat sig åt sådant. Vi driver jämlikhetspolitik.
- - -
Min dumma fråga om den stora usanska segern på slagfältet i Abbottabad ska rubriceras som mord, var inte så dum. Om folkrättsexperter funderar på saken kan väl Politik och poesi göra det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)