Villkorad tolerans

I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.

Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.

Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.

Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.

”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.

Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.

Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!