Att finna början

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.

Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.

Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.

Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.