Stort och litet i litteraturen

Vi kom att tala om den svenska litteraturens monument. Raskt dissade vi Eyvind Johnson och Harry Martinson för att gå in på Karlfeldt, Lagerlöf, Lindgren, Strindberg – och Olof Lagercrantz.

Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.

Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.

I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.

Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.