Barnindoktrinering

I Solna centrum har skolbarnens inplastade teckningar lagts ut över golvet av en proffsig dekoratör. Utförandet är läckert, färgrikt och roligt. Innehållet visar fredslängtan och god vilja på barns ogenerade vis. Men budskapet är ett resultat av barnindoktrinering.


Det finns teckningar om favoritlaget, Solna, Sverige och världen också. Samt allmän peace-love-understanding, som man bara inte kan hålla ungarna borta från hur mycket de vuxna än föraktar "-68". Men det är den europeiska unionens förmenta freds- och frihetskamp som dominerar.


Eftersom jag själv har sysslat med barnindoktrinering känner jag igen det. Men då lärde vi ut att FN var världens hopp. FN, som med sina svagheter ändå i teori och praktik är en fredsorganisation, inte en inmurad näringslivslobby.

Jag har aldrig gillat Afzelius' låtrad "Är det verkligen fred vi vill ha?*" - för det är det verkligen.

Men ögonblicksvis kommer texten för mig.

* hela texten finns här

Bloggigt och seriöst

I senaste numret av tidskriften SPRÅK finns en krönika av Olle Josephson om hur man skriver krönikor. Språkkännaren Josephson har vid flera tillfällen fått beröm i Politik och poesi, senast för sin JO-anmälan av regeringens bristande netikett, men se nu får det vara slut med den saken. Ty när Josephson vill varna för att texten blir för privat, för pratig, för oseriös eller för platt dissar han den med uttrycket ”det blir för bloggigt”.
Misstaget är dubbelt: han tar för givet att bloggar är privata, och att det personliga är oseriöst.

Josephson ger rådet att uttrycka åsikter som fakta, utan inledande ”jag tycker”, vilket jag finner högst riskabelt. Det är möjligt att etablerade tidningskrönikörer kan arbeta så, eftersom läsarna hyser en förväntan att möta åsikterna hos just den ena eller andra, precis som när man bläddrar bland favoritbloggarna. Men att kolla fakta ingår väl än idag i respektabel journalistik, och för seriösa civilbloggare med minimal tid till bakgrundsforskning måste sorteringsfunktionen tycka-eller-veta ständigt vara inkopplad.

”Essän ska tas på större allvar än bloggen” avslutar Josephson. Ett yttrande som, även om det i allmänhet stämmer, visar tankefelet: Josephson betraktar blogg som en genre, inte som en arena.

Men blogg betyder inte: Typ prata på med er mina kramizza läsare om hur perfekt NAJS mitt liv är nu utom den borgliga regeringen. Me hate! :(

Blogg betyder att skribenter som inte får betalt för att tryckas på papper kan publicera iallafall, till och med bygga upp en lite läsekrets för sina kåserier, krönikor, brev, foton, dikter, debattinlägg, predikningar o s v.
Att gam-media behöver tuppa sig inför denna oauktoriserade verksamhet är inte så konstigt. Men det förvånar mig att Josephson gör det.

Kom igen, läsare!

Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!

Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.

Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?

Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.

Storstadsutveckling mer än villa

Det är synd om medelklassen i Stockholm. De lider av karriärstress och kan inte bo i villa, som en rörmokare på landet.
Det är också synd om Socialdemokraterna. De förlorar väljare, i synnerhet i storstäderna.
Dessa tu ting måste man kunna göra något av. Helst genast, konstaterar fyra socialdemokrater vars trollformel lyder: klassgränserna har suddats ut. Den illusionen leder till nästa, att sudda ut även partigränserna. Simsalabim - så har vi ännu ett borgerligt parti!

När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.

Inom konceptet att valla och fixa och feja åt väljarna så att de slipper tänka föreslår de fyra sossarna att ”kvalitetslotsar” ska anställas i kommunerna. Deras jobb ska vara att hjälpa allmänheten med det tidsslukande valet av tjänster, och att sätta åt de tjänsteutförare som inte fattat att de ska erbjuda mest till dem som redan lyckats.

Boendet är en stor fråga. De fyras uppfattning är: ”När familjen växer måste de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det.” Var finns den mänskliga rättighet som säger att någon måste bo i villa?
En mer väsentlig rättighet är rätten att få försörja sig själv. Det har människor i bruksorter knappast kunnat under de sista femtio åren. Där slumpas fina gamla funkisvillor bort för ettpar hundratusen. För den som måste bo i villa är det bara att flytta dit, dra igång sitt tjänsteföretag och lära sig överleva!

I höst kommer S att anta ett nytt storstadspolitiskt program. Artikeln var så att säga varningsflaggan. ”Partiet som bejakar framgång” - som om den inte skulle vara sin egen belöning - vill underblåsa illusionen om att det går att få allt för dem som redan har.
Storstadsutveckling är alldeles för viktigt för att vara bete i hysteriskt röstfiske. Låt oss hoppas att några mer tongivande socialdemokrater väljer att tillsammans med vänstern arbeta med:

- antisegregerande lösningar för regional sammanhållning och rättvis fördelning
- värdet i variationerna mellan glesbygd-småstad-storstad
- balansen mellan kultur och kommers, hantverk och IT-bubblor
- en frisk miljö samtidigt som rörligheten inom länet underlättas

Se även Alla smutsiga detaljer
Noterar med glädje Aftonbladets uppfattning

Vad det är gulligt med kvinnor

Lite roligt att på min födelsedag få hylla Anne på Grönkulla, som fyller 100!
Det har varit stor konferens för forskare och läsare, där de förra betonar hur svårt det är att få Montgomery erkänd som ”riktig” författare. En sådan som skriver om allvarliga saker, inte om barndom, ensamhet, konstnärsskap och kärlek till nästan.
Det skulle gå lättare att vinna erkännande om inte konferensen skildrades som ett samkväm för besläktade själar som pratade om Montgomerys dagböcker, Prins Edvards ö och chokladkarameller. Som alltid när kvinnor är i majoritet talas det om upplevelse och närhet, för att inte tala om kommentarerna kring konferensdeltagarnas utseende. Här står det klart att när vi kvinnor får möta en livslevande flickbokshjältinna då klappar våra små hjärtan och tårarna är nära...
Vad gjorde forskarna där? Grät ut i varandras armar över usel mediabevakning?

Nåja, till all lycka innehöll samma tidning igår en rätt hyfsad essä om hundraåringen på Grönkulla och det komplicerade livet hos hennes upphov. Montgomery hade säkert anledning att gråta ibland. Men framför allt att skriva. Att vara författare.

- - -
Min födelsedagsönskning är att fler undertecknar uppropet Haga ska vara park!

Klok vänsterpolitik

I en ambitiös artikel i ETC: bilaga Efter arbetet redogör Ulla Hoffman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet, och Kalle Larsson, V:s flyktingpolitiske talesperson, för de fem krav som ska ställas på en ny human flyktingpolitik i en ny rödgrön regering.

Här är kraven i närmast stympad korthet:
Åtgärda brister inom Migrationsverkets utredningar och landinformation, samt den idag svaga rättssäkerheten i asylprocessen.
En tolkning av begreppet ”väpnad konflikt” som harmonierar med folkrätten så att ingen kan avvisas till länder där det råder svåra inre motsättningar.
Bestämmelserna om kvinnors asylskäl måste skärpas så att kvinnor som utsätts för människohandel eller riskerar hedersrelaterat våld kan få skydd. Vidga lagbestämmelsen om synnerligen ömmande omsätndigheter så att apatiska barn inte längre kan utvisas. Amnesti för de papperslösa så att de får möjligheter att bygga sin framtid.
Alliansregeringen deltar i EU:s uppförande av den nya järnridån runt unionen. Den förra hindrade folk att resa ut, den nya hindrar folk att resa in. På vår kontinent välkomnas bara dem som går att utnyttja för kapitalismen, antingen den behöver billig säsongsarbetskraft eller högavlönade högteknologer vars utbildning bekostats i andra världsdelar.
Det är denna expansiva immigrationspolitik som Canada sedan många år bedrivit och som från svenskt håll ses ssom ett gott exempel därför att folk kan försörja sig. Det har man alltid kunnat på koloniala praktiker.

Läs artikeln här.
Hoppet om en human och rättvis flyktingpolitik kräver ett regeringsskifte och en förändrad politik!

- - -
Vill inte skriva något i Aftonbladet-debatten om kroppsdelar och antisemitism. Tyckte inte den första artikeln var särskilt välunderbyggd. Tyckte responsen var förskräcklig. Tycker efterspelet bara blir värre. Har läst slödder på Newsmill; antisemiter och islamofober och elaka människor som håller inskränkta vendettor. Är glad att tillhöra ett parti och stöder deras uppfattning: Kalla hem ambassadören och klargör grunderna för svensk tryckfrihet.

Tvångsutbildning

Siwe raljerar med Socialdemokraternas försök till rättvisetänkande. Det missunnar jag ingen att roa sig med, på DN ingår det rentav i uppdraget. Men är det nödvändigt att göra det med en till dumhet gränsande förenkling?

När S vill ha en IT-plan slår Siwe bort det: ”En skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok.”
Roligt eller ej - det finns det inga mätningar på. Däremot har det konstaterats att lågpresterande pojkar gör bättre ifrån sig vid datorn än med ”penna, block och bok” som de vant sig vid är någon sorts tortyrredskap. För en dyslektiker kan skillnaden i verktyg vara ett helt dagsverke.

”Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.”
Låt oss därför koncentrera oss på själva lärandet och välja metod efter behov. Fast i tekniken är den som sätter tjugofem barn i raka bänkrader för att lösa samma uppgift i varsin bok.

”Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram.”
Det är viktigare att argumentera begripligt än att konstruera motsättningar.

”Att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem.”
Att tvångsutbilda barn är däremot billigt och bra, åtminstone på kort sikt. Resultaten är som bekant inte lysande. Saken är nämligen den att de gör ett mycket sämre jobb om de aldrig erbjuds en lärstil som passar dem.

Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.

Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.

Betyg är inte allt

Det tar sig! Nu har DN:s ledarskribent insett att det inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas några rättvisa betyg. Eller snarare - rättvisande.
Betyg bygger på sortering efter en normerande mall. Vill vi ha korrekta betyg på samma underlag då får allt pedagoger och barn ta och göra samma saker. Turkiet och Kuba lär ska ha detaljerade kursplaner lektion för lektion. Bara att bocka av. Vill vi däremot behålla någon som helst pedagogisk frihet och brukardemokrati i skolorna kommer barnen att arbeta med olika saker och mallen att influeras av det, påverkas av situationen eller godtycket. (För att inte tala om det bedrägliga förfarandet att manipulera betyg för att ragga fler elever!)
Nu skriver inte DN att betygen ska bort. Så långt har det inte gått. Men ”Betyg är ju inte allt” är långt nog för att komma från det hållet!
Mer skola i DN: såhär kan man också undervisa i matematik!
- - -

Hatkampanjer lönar sig. Sjöstedt rapporterar från NY-Times att det verkar som om Obama börjar vackla om sjukvårdsreformen. Förbannat sorgligt.

Mer eller mindre god marknad

Stollentuna rapporterar så fint från världens längsta bokbord att jag bjuder på fotot från -02 när jag hade såhär roligt på den tillställningen.
Som marknad för egna poesisamlingar var det värdelöst – folk jagade begagnade barnböcker och lustiga almanackor – men en härlig mötes- och boksnackplats.

Denna gång fanns Sälj hela skiten att köpa. Granskningen av privatiseringarna av välfärden av Brink, Ergon m fl. Är du intresserad av boken, kolla här – men liksom Stollentuna undrar jag varför en bok ska ha en blogg.

Just nu läser jag en blogg som blev en bok, Magnus Ugglas inlägg från -07, bitvis riktigt roligt och med ett fint förhållande till fansen. MUgglas nya blogg finns här, där han bl a skrivit om avhoppet från Spotify. Det är en bransch jag inte begriper alls, men efter vad det ser ut är han förbannad för att de stora företagen alltid tjänar mest.
Japp! De kan minsann konsten att sälja hela skiten, något vi här på Politik och poesi brukar kalla för kapitalism.

Anklaga åklagaren!

Kammaråklagare Hillegren liknar våldtäkt inom äktenskapet vid en ordningsförseelse. Tillräckligt många politiker har reagerat – nyheten fanns i Dagen! – så i sakfrågan behövs inga ytterligare deklarationer.
Men åklagarens följdkommentar till sitt eget yttrande är ett exempel på det pinsamma gåpåandet hos den som försöker förbättra genom att förvärra. Hör här: Att inte acceptera ett nej ”är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel”.

En gentlemannaregel - en intern överenskommelse mellan fina herrar om att frivilligt avstå från att göra de små liven illa.
Män kan inte våldtas, som bekant. Men män som Hillegren kanske man kan sätta i en garderob och bara lyssna på sig själva resten av livet. Det vore straff nog.

Augusti

Augusti rymmer sin egen glödande mystik
Morgnarnas djupa tystnad bryts av oroliga vindbyar
Tranornas rop ekar och Pomona regerar

Frihet och/eller dumhet

Hatgrupperna blir fler i USA. Nåja, inte bara där - konservatism och nationalism ökar hela vägen från Ural. Det specifika med Förenta staterna är att den antihumanistiska vågen verkar hänga ihop med den relativt nyligen installerade presidenten.
Inte trodde jag det var något särskilt märkvärdigt med den välborstade yankeen Obama, utom att både pigmentet och hjärncellerna var starkare än hos föregångaren. Men onekligen imponerar han genom att framkalla sådan motvilja bland såväl mediamoguler som fotfolk.

När Obama försöker reformera ett sjukvårdssystem som är ett av de sämsta inom i-världen blir han kallad både fascist och marxist. Här har en folkstorm som inte enbart är rasistisk blåsts upp genom absurda konspirationsteorier framförda också i respekterade media. Så kallade vanliga medborgare försvarar sitt land och dess orättvisor, måna om sina ynka skattekronor och den allmänna andan av sköt-dig-själv-tills-du-dör-av-det. Ett av deras argument är att reformerad sjukvård blir som i Ryssland (där man åtminstone tidigare hade hyfsad tillgång till vård??)

Ett rykte som ökar mot styv kuling är att Obama inte alls är född på Hawaii, utan i Kenya. Om ryktet är sant, ja då kan han - simsalabim - inte vara Förenta Staternas president, enligt en tolkning av konstitutionen att medborgarskap sitter i födelselandet.
Hans födelsecertifikat har publicerats men antas förstås vara falskt av högerreaktionen.
”Inte bara det: tidningarna på Hawaii förfalskades också och läkarna svors till tystnad” förmedlar usablogg om envetenheten hos den så kallade Birthers-rörelsen som nu omattar miljontals usa:ner.
Den hysteriska diskussionen handlar om var Obama är född och om han är en bedragare. Den tar vad jag hunnit se inte upp något om förändringar i den otidsenliga konstitutionen, utan grundantagandet är ett och detsamma: endast den som är född på den mark USA stulit av ursprungsbefolkningen är värdig presidentämbetet!

Martin Gelin på USA-bloggen känner sig föranlåten att påpeka att USA:s medborgare inte är mer korkade än folk är mest. Givetvis är det så. ”Den ’korkade’ medelamerikanen är ett bekvämt sätt att slippa förklara mer komplicerade problem” säger han, en fälla jag helst vill undvika. Samtidigt har han den intressanta infallsvinkeln att det möjligen är enklare att vara ignorant i USA än exempelvis här i landet.
Som välindoktrinerad usa:n kan man välja att se också det som en frihet, nu i sin yttersta potens: att få va hur dum som helst.

Det obehagliga är att när de där människorna matats tillräckligt, är de beredda att dö som flugor. För friheten. Eller dumheten.

Farligaste ögonblicket

Som så många andra har jag just börjat arbeta. Då är nyheten om skolbranden i Hovsjö förfärlig. När det drar ihop sig till hösttermin och alla ska samlas igen, när barnen börjat se fram emot det - då finns ingen skola kvar.
Branden var ett slag för Hovsjö. Stadsdelen har kämpat med sitt rykte, och trots sociala problem utmärker den sig för en viss sammanhållning, vilket inte är helt ovanligt i miljonprogramsområdena.
Skolan var nyrenoverad och en massa ungdomar hade under sommaren frivilligt jobbat med uppsnyggning i området.
Det är något jag känner igen i detdär.
Det farligaste ögonblicket är just när vi tror att vi börjat bygga upp något.

En skolbrand av sådana dimensioner har jag aldrig upplevt. Men jag vet att för dem som krossar fönster känns det aldrig så nödvändigt som när nya rutor har satts in för 350 000 kronor. Jag har märkt att det mörka behovet att elda och slå sönder på lekplanen aldrig är så starkt som när den är städad, nymålad och planterad.

Ett förtvivlans trots, ett ångestens motstånd. Det får inte gå bra. Det får inte vara bra, vi måste bevisa att vi är värst, oss lurar dom inte, det var så länge sen det gick för långt...
Nej, jag säger inte att jag förstår det. Men jag känner dessvärre igen det.
Fler tänkbara orsaker till skolbränder finns hos Röda Malmö

- - -
Missa inte Stockholmsvänstern om romernas rättigheter!

Pittkultur

Malte Perssons beskriver i en artikel positioneringen och åsiktskonsumtionen i media; namnet som varumärke, uppmärksamheten som valuta. Mest gillar jag det han skriver, men ett spontant irritationsmoment är att han inleder med en kritik mot vänstern. Nog för att det finns småskurna vänsterskribenter, men det är inte vi som äger media. En annan irritation är att han avslutar med en känga till bloggosfären, det vill säga alla vi uppmärksamhetssuktare som inte får skriva i Expressen utan befinner oss på ett ”kaotiskt basarområde”. Ja var skulle vi annars befinna oss, helst hålla klaffen kanske? Men bortsett från det - det mesta är bra.

Det tycker inte Marcus Birro, som slänger ur sig en åldershatande förolämpningssvada under namnet ”pittmönstring”. Inte skulle jag bry mig, om det inte vore för att Birro lyfts fram som folklig poet och även själv braverar med att han minsann haft uppläsningar på såväl Dan Andersson-veckan som Allsång på Skansen. Birro är alltså inte direkt nån outsider, trots sina anklagelser mot Persson för intellektuellt förtryck, och hans misstanke att Persson lider av dålig självkänsla bumerangar väl mot honom själv.

Näste man på plan är Eklund som i SvD hävdar att Birro saknar poäng. Hans egen poäng är att vi bör återgå till den behagliga situation när den som vet mest om litteratur får utnämna vad som är bra och dåligt utan att bli emotsagd.

Just en fin smet av självkänslor! Persson framför berättigade klagomål på den åsiktsmarknad han själv befinner sig på, Birro går ut starkt som antiintellektuell utan att våga släppa taget om den grupp han gärna vill tillhöra, och Eklund tar Birro, av alla, till intäkt för att objektiv ”kunskap om” måste återupprättas. Så kanhända är det dumt att hänga på. Men min blogg är så liten att den märks nog inte alls.

Efter avslutad pittmönstring är herrarna välkomna till basaren. Den är en något mer direkt och oförblommerad marknad, och här finns både politik och poesi.

- - -

Apropå kulturintresse, glöm inte i dessa prinsessiga förlovningstider att Haga ska vara park. Annars flyttar väl Madeleine Bernadotte in på Skansen endera dagen. Namnlista finns här

Vänsterfeminism x 3

Eva-Britt Svensson skriver om hur genant lite de svenska politikerna gör för jämställdheten inom EU. Borgare som vill ha gemensamma regler för hela unionen gör sedan ingenting för att använda dem och åtminstone försöka bidra till rättvisa villkor för kvinnor och män. Eva-Britt som är ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott har en annan dagordning – läs ETC.

Lars Ohly sa i sitt sommartal i Gnesta att den nya regering vi siktar på ska ta som en av sina viktigaste uppgifter att minska skillnaderna i makt, inflytande och lön mellan kvinnor och män. Den politiken måste börja i hemmen, med villkor som gör det naturligt att dela lika på hemarbete och vård av barn. Den viktigaste förändringen är en individualiserad föräldraförsäkring, men också en utbyggd förskola med en god pedagogik. Läs mer här.

Josefin Brink kopplar greppet om arbetsgivar-Alliansens förhållande till sjukdom. Hon skriver i Folkbladet

...hade vi flugit

Vore vi tornseglare
de som sover i luften
parar sig där fastän ingen har sett det
vore vi, hade vi flugit

skrev jag i dikten Höststrategi*.
Idag skriker tornseglarna högt och vilt i bona under takpannorna. Men ett litet ägg gick förlorat, låg krossat nedanför i gräset, och innanför skalkraset fanns embryot, tornseglaren som aldrig kommer att flyga.

Vingen liknar en hand, näbben är bara ett blänk. Ögonen en rymdvarelses, lika stora som på den fågel som kunde ha blivit.

Vore vi tornseglare, hade vi flugit.

*ur Möjligt Land -01

Lätta att trötta ut, minsann

Jämställdhet blir aldrig en moderat valfråga, spår Alliansfritt Sverige.
Det skulle iallafall vara mycket svårt.
På ledarplats i SvD varnas Moderaterna för att de senaste dagarnas jämställdhetsutspel är oförsiktiga. De måste tänka på sina borgerliga väljare – som helt enkelt kan ”få nog”.

Det är inte jag som säger det, utan deras egen tidning:
borgarna tröttnar på jämställdhetstjatet innan det ens börjat!

Kultur är hälsa

Företagarmegafonen Timbro har gjort det igen. Räknat ut hur vi låg- & medelavlönade medborgare bör omfördela välbehövliga resurser mellan oss, så att krisen för guds skull inte ska märkas för dem som har mest!
Idag är det Idergard som går ut i debatt med det för högern föga överraskande budskapet: "Behåll välfärden genom att dra in på kultur och fritid!"
Det låter väl återbrukat, jag tycker moderaterna har sagt det i varenda budgetdebatt vartenda år, kris eller ej. Gärna med lite populistanstrykning: Vill ni ha en ishall för kärnfriska killar eller vill ni som vi ta vård om våra gamla? Ska pengarna gå till bleka poeter och musiker som pysslar i sina källare eller ska barnen i förskolan få sina uteleksaker?

Alltså, den motsättning högern tycker sig se mellan välfärd och kultur-fritid är ingen nyhet, om nu DN-opinion trodde det. Allt detta handlar om folkhälsofrågor!
Men när borgarväljarna börjar känna sig lite matta efter all mödosam skatteplanering kan de själva köpa sin rekreation, gärna så långt bort att de slipper besväras av att ogifta mammor står och röker utanför Ica. Vilket de stundom gör när parkleken stängt.

För så kallade vanliga kommunmedborgare är det kultur, gemensamma fritidsaktiviteter och föralldel även idrott som gör oss friskare, klokare och modigare. Det behövs. Det är en helhet.

Till kultur, motion, natur och lite bildning därtill hör att kunna vandra omkring i Hagaparken. Glöm inte namninsamlingen Haga ska vara park!

Rävarnas Sverige

Körde under ettpar dagar genom några av de mest fascinerande delarna av landet, de nedlagda jordbrukens och stängda hyttornas Sverige, det höggradigt produktiva och lönsamma storskogsbrukets Sverige, det småföretagande, folkliga, kollektiva och kooperativa Sverige.

Varje gång samma fråga: Vad lever folk på? Oftast är svaret: Varandra. Den ene lagar bilen åt den som passar barnen åt dem som gör så mycket plåt eller pizza som bilreparatören behöver.
Ibland är svaret: Kringfolk. Det vill säga, hela byn samlar sig under säsong kring turistinsatsen för att resten av året köra snöskoter, jaga och i leva av varandra.
Men ibland går svaret inte att avläsa för kringfolk som vi. Inga jobb finns att leva på, men folk gör det ändå. Då tar vi till svaret: vadsomhelst. Byn som ifjol hade bästa hemgjorda glassbaren har i år hemgjord honung, linnedukar eller bäversafari. Vadsomhelst är allt som du kan göra själv och ställa om, sådant som med nödvändiga lån, bidrag och skatteregler ger bäring ett år eller två tills turisterna har sett det och sviker eller reglerna ändras. Då måste du hitta på nästa. Här kommer och försvinner i företag i en takt som får storföretagens nedläggelser att te sig som dinosaurier i tempo. Här blir folk avskedade, går i konkurs, hänger sig, flyttar, går ihop med grannen, hittar på något annat, biter sig i svansen, börjar om, ty med en bäversvans och en slagborr kan man utföra om inte mirakel så åtminstone de hemgjorda handskar som ger levebröd ett tag till.

Glest utspridda byar i skogen, hur långt har de till jobbet? Sex eller tio mil? Till närmaste akutapotek, tjugo mil. Men avståndet mellan skolorna, omkring fem mil, tyder på ett grundläggande välstånd.
Landsändan är inte lönsam men skolorna är en minsta gemensam nödvändighet. När skolan läggs ner dör byn, människor ger upp.
En kommun har rätt som säger att de små avlägsna byskolorna tär på resurserna. På skolpengen, på skolförvaltningens resurser ja. Men de ska drivas som en gemensam kommunal insats för arbetsmarknadens och folkhälsans skull – om man överhuvudtaget menar allvar med att det är viktigt att hålla bygden vid liv så att folk kan klara sig själva.









Folk är inga offer. De är listiga, och finner oftast på något.

Lisseko och bespegling - folkkultur

Det är folkmusikfest i Stjärnsund. Det är polska i bygdegården, irländsk fiolverkstad, tango i kyrkan och saxofon i smedjan.

Nere på bruket kommer visst en en mycket liten prideparad…

... nej det är spelmän och amatörskådisar som bjuder på barnvisor och samlar pengar till renovering av kyrkorgeln.

På morgonen är det kulningskurs. Gälla men melodiska lockrop ekar tillbaka mot oss över tjärnen. Att kula är en medeltida fäbodskommunikation. Den var ett sätt att kalla på djur och människor, men också att långa timmar förströ sig med sitt eget eko, eller att skrämma bort varg och vättar och sätta sig i respekt. Den ropande sången har motsvarigheter i alla länder där människor lämnats ensamma på hedar, högslätter eller i villande skogen med ansvaret för en boskapsflock. Här anger läraren tonhöjden:En serie mystiska installationer finns ute på udden, brukspatronernas gamla gravsättningsplats. Mellan två björkar har älvorna bildat formationoch i kanalen mångfaldigas näckrosorna, svajar, sätts i rörelse

Den folkliga kulturen, den äkta och älskliga, går inte att renodla, hålla isär, sätta i reservat.
Varje nationalist må bäva inför detta: människor känner uppriktig glädje i att låta sig inspireras av samma intryck och låna varandras uttryck. Hela tiden, växlande som vädret, lika naturligt som det.

Hälsning från det förflutna

Glöm inte Rostsverige. Mycket fina bilder från en industrialism på tillbakagång, ett stillastående folkhem.
Här är ännu en replik från bondesverige:

Ena grindstolpen in mot den övergivna gården. Ingen grind, bara gran

Främre delen av ladan. Hallonsnår, nässlor och regn

Ovanligt med så fin inkörsport. Idag är den låst, men gråbo och nässlor tar sig igenom

Inre delen av ladan, här har rönnarna tagit över

Ett väl tillbommat dass Fina beslag på ådrade dörrar

I stugan var ingen hemma. Slyet knackar på. Den lilla sidodörren vetter mot en igenväxt terrass, ett senare tillägg. Förstubron hade i stort sett rasat. Men där fann vi en sista öl på verandaräcket. Som om någon just rest sig och gått.

Eller... om det är en regnfylld sejdel med en fimp i...

Maila inte ministryt

Han gjorde det! Förre chefen för språkrådet Olle Josephson har JO-anmält regeringskansliet för brott mot nya språklagen eftersom de ännu skyltar med sina engelska mejladresser. Detta lovade han i en språkspalt redan i maj eftersom det är ”en enkel liten skitfråga med stort symbolvärde” och ”syftet med språklagen är att slå vakt om ett mångspråkigt Sverige med svenska som huvudspråk.”

I papperstidningen står att regeringskansliet vill behålla adresserna så länge Sverige är ordförandeland i EU för att ”inte äventyra något”. Man frågar sig vad? Kan utlänningarna inte göra en korrekt avskrift?
I nätupplagan står det att saken är under utredning. Det låter bra… men det var den redan i maj.

Demokrati eller överstatlighet

EU använder miljarder av våra skattepengar för att göra medborgarna mer positiva till överstatlighet. Den legitima informationen om EU:s verksamhet glider ofta över i politisk propaganda. Informationsmaterial om EU:s historia blir en uppräkning av de framsteg som unionen åstadkommit. Därtill kommer den helt uppenbara propagandan, bland annat ekonomiskt stöd till tankesmedjor och organisationer som verkar för att mer makt ska flyttas över till EU.

Men när EU-medborgarna får en chans att säga sitt brukar svaret vara ett tydligt nej till ökad överstatlighet, ett budskap som byråkrater och politiker i Bryssel uppenbarligen har tagit till sig. Slutsatsen av dialogen med medborgarna är att medborgarna har fel. Därför ska vi upplysas om unionens förträfflighet, för våra egna pengar.

Har jag skrivit detta? Verkar troligt, rabiat socialist och nej-sägare som jag är. Konspiratorisk, som det kallas när jag utgår från att propaganda begagnas i maktutövningen. För att inte tala om krigshetsare, som jag blivit kallad när jag visar internationell solidaritet utanför unionens gränser och återkommande kritiserar unionens rasistiska strukturer.

Men nu är det inte jag som skrivit ovanstående. Jag har klippt och klistrar ur en SvD-ledare som stöder sig på en Timbro-rapport. Häpp!

Jag ger mig, klart flickstackarn måste få ett slott...

Solna är en kommun med flera begivenheter, däribland några slott.

På Karlberg, som ligger på gränsen till Stockholm, kan man se militärpojkarna öva i närheten av gravstenen för Karl XII:s hund, ett djur som han visade större aktning än de flesta människor.

Hufvudsta gård ligger vackert nere vid bassängbad och ridstall, och även om Wiboms inte längre håller lamor gående i parken finns den lilla stugan i skogen kvar, den där Anckarström och de sammansvurna planerade mordet på Gustav III.

Mer livaktiga minnen av Gustav III finns på Haga som är ett härligt utflyktsmål… iallafall till nästa sommar, då det blir prinsessresidens.

Man frågar sig varför när Solna är smockfullt inte bara med attraktiva bostadsrätter och förtjusande gamla villor, utan med ännu flera slott.

Vad är det för fel på Ulriksdal? Detta så kallade lustslott uppfördes redan i mitten av 1600-talet. Senast det var bebott var 1973 av Gustav VI Adolf (nuvarande kungens farfar) och hans hustru Louise. I femtio år höll de sig på slottet, så det var tydligt att de trivdes. Delar av deras våning med finfina Carl Malmsten-möbler finns ännu kvar i familjens ägo, färdigt att ta i besittning för den trettioåring som behöver hjälp med bosättningen.

Ulriksdal är som alla andra slott ett utflyktsmål, men till skillnad från Haga inte någon mötes- eller tummelplats. Till Ulriksdal åker man en eller ettpar gånger i livet för att se den igenvuxna trädgården eller höra opera i Confidencen.
Perfekt avskilt, ändå nära. Öppet för biltrafik fram till boningshuset. Se till att spärra av bland slyet, säkra en p-plats för operabesökarna, damma av möblemanget och släpp in Victoria!

En alla-vinner-lösning: Victoria B får sitt slott, Solna får sin prinsessa, och vi andra får behålla vår park!

Obs! Haga ska vara park - namninsamling . Hjälp till att sprida opinion!

Ett gott exempel på hur allmänheten kan finna glädje i landets slott är Krapperups slott i Skåne, skriver Landskrona från sidan

Foto: www.ekoparken.org

Rinkeby, världens by

Ur Rinkebysvit (-98) hämtar jag följande rader
till minne av dem som förolyckats i branden
och som tack till dem som tröstar, kämpar och älskar


”In our village we speak a language of love in a place called Rinkeby”

Världens by, mitt i världen
byvärld, urcell
mikromakrokosmosmosaikmix

Hembygdskunskap i guld och orange
barnkarta, kurbits, livstycke
feminint livstryck infantilis
Byn är början, runristat påskägg
Det finns alltid en början
stenen, ägget
steget, steg ett

Vi har det vi har, kvadratkilometern mellan villorna och grönlingen
en kvadrat medina
basar, spelhåla, blomsteraffär
Snorungar, har vi gott om
extrapris futurum
Historia har vi, miljonprogram
miljoner historier, miljoner program
individbaserade

Ingen ekonomi
finanser har vi, hoptiggda öronmärkta
eubidrag
inbakade i auberginer jemistés
Åtgärdsbaserade individer
som tillgångar
vars tillgångar
är utbrunna i bilbranden, utrunna i fickan, krängda i mattan
flydda affärer – skolpeng
Moral?
har vi
Vi har inte
så många ateister

Symboler är vi
flaggor, vinddrag
Hur är det?
att växa upp i Rinkeby
snorungarna vet
Vi har inte
så många agnostiker

Vi är dom vi är, sambadrottning boxarkung
viking och gudmor
sagotanter, lingvister, plugghästar
rinkebyhästar@comnet.world
Sörjande familjeförsörjare
sökare och försökare klättrar i fontänen
”Wake up people, it’s time to see
the future of the world is Rinkeby”

Arbetssökande är vi
Abrahams barn
Kids och Rap
projektanställda
regnbågskrigare
det vi är
ÄR

kursiverade engelska rader © Rinkeby Kids och Eric Bibb
bild: konstnär okänd, kopierad tack vare Iris Berggren

Stockholm är bättre än programmet

Stoppa Stockholmsprogrammet – se Flammans ledare.
Eller: tänk att de kom på en metod att hota immigration och integritet samtidigt!
Eller: hur man använder informationsteknologi för att genom polisiärt samarbete stoppa oönskade migranter, terroriststämpla somliga och släppa in de lönsamma individerna.

Förslaget finns här. Men den texten är enligt ministrarna Ask och Billström bara ett av flera lika ointressanta diskussionsunderlag. Själva programmet försvarar de med att ingen vet vad som ska ingå i det!
Häpp! Om ingen vet något förrän det ska antas i december, hur ska då den demokratiska förankringen gå till?

Enligt Europaportalen är det ändå att betrakta som fakta att följande punkter kommer att ingå:
- Utbytesprogram för polis och åklagare i EU
- Bättre informationsutbyte mellan polismyndigheter
- Mer solidaritet mellan länder i flyktingmottagande
- Mer resurser till forskning om säkerhetsteknologi

Sommar

Den 20 juli var det Erik Axel Karlfeldts födelsedag, den store högsommardiktaren.
Här ett utdrag ur Bysantinsk sensommar, ett stycke i hans anda

Inte en tanke på abdikation
inte ännu.
Dagrarna spelar i lövslyet
över ån nästan stilla.
Sjösystemen mäktar.
Sista dagen, lugna draget
Mäktig dräktig
är Hon ännu

Inte en tanke på abdikation
inte ännu.
Dagspelet har jag,
rönnbrandens imperium
tungelkrönt kräftmörker
ståtande slåtter.
I vallmodrömmens gravallvar
sväller Hennes hallon ännu
tyst och inom sig
De som inte hör äpplena mogna
de hör inte.

ur Möjligt land -01

Vänskap bland mandariner

På Hedemoras eminenta bibliotek fick jag tag på Eva Franchells Väninnan, boken som berättar om tio år i Anna Lindhs närhet, även under det förfärliga mordet. Att kritisera en bok skriven om en mördad vän känns grinigt, så jag begränsar mig till ett nåja. Enligt min mening är helheten är inte riktigt lyckad.

Däremot finns det detaljer som vi inte skulle få veta på annat sätt, och Franchell har hållit sig ovanför skvallernivån, är journalistiskt korrekt i den mån jag nu kan bedöma det.

Ett stycke jag inte glömmer är när det framgår att Göran Persson systematiskt höll sina underlydande på tå genom att vifta med boken där han antecknade plus och minus i deras karaktärer och prestationer.
En bra chef kan fördela uppgifter och hålla ordning på de anställda utan psykningar. Enbart triumfatorn behöver underställda som ska bindas upp genom hemliga hot.
Föreställ dig den mannen som ledare under en mindre nogräknad, sämre kontrollerad regim...

En stämning som är mer svårgripbar är hur SAP:s mandariner ser på (sin) makt och maktutövning: det är en tekniskt avancerad problemlösning som automatiskt tillkommer dem som i en sluten miljö fostrat varandra till det.
Inom borgerskapet är detdär rundgången av självbekräftelse en självklarhet. Men inom arbetarrörelsen, vars mål en gång var förändring, är den en styggelse. Möjligen är det därför de i fräckt uppkomlingsnit stoltserar med den. Något som gör mig alltmer tvivlande till hur vänstern någonsin ska kunna regera tillsammans med denna konstruerade elit.

Boken skildrar ett revir runt regeringen, där allt och ingenting är politik. Franchell själv utropar stolt efter några månader som infoarbetare i en valrörelse att nu, nu är hon politiker! När hon slutat i Rosenbad saknar hon förståeligt nog sitt intensiva yrkesliv med dess konflikter och resor, men trots att hon vare sig knapptryckt i plenum eller eldat medborgarna med sina tal kallar hon det sitt liv "i politiken", ett liv där hon tyckte sig ha makt när hon servade Lindh med underlag.

En anställd kan naturligtvis påverka. Annars räckte det med en sökmotor.
Men anställd är inte förtroendevald!
Fackföreningsrörelsen vet det. Hoppas jag.
Mitt eget parti har den insikten. Hoppas jag.

Att allmänheten rör ihop begreppen är lätt gjort sett från utsidan, men det stärker enbart politikerföraktet om alla som haft något i en valrörelse att göra beskriver sig som "vi" med innegänget och skyltar med att de ingår i en liten elit som byter positioner med varandra.
Det heter förtroendevald. Det ska finnas skäl för det.

Boken recenserades i SvD i januari

Nya avslöjanden!

Altstadt klipper till så det ryker! När Eberhard avslöjas som idisslare (svenskarna är bortskämda och får inte tänka) bör alla populistiska jämlikhetsmotståndare huka sig.
Inte för att jag läst Eberhard. Det räcker med citat som ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar” för att jag ska avfärda författaren som okunnig bondfångare. Eftersom jag inte skattar bort allt jag tjänar och inte känner någon som gör det, är det tydligt att Eberhard ute efter något annat när han vill dra in mig i sitt utarmade tanketomma ”vi”.
Även Björnbrum kommenterar.

Annan rolig artikel var den i DN om överklassarna som leker med maten - de champagnesprutande turisterna som inte vill se snickare bli kung i baren. Mer sådant! Överklassen är sorgligt obeforskad och minst av allt tillräckligt skandaliserad. Men tror fortfarande att det är de som vet hur man uppför sig! Det ingen ser har ingen ont av - och ingen är alla vi andra. Vi som njuter av ett glas god champagne någon högtidsdag...

Inte ens konservatismen var bättre förr

Värdekonservatism blev plötsligt inne, konstaterar Elise Claeson belåtet, och avrundar sin KD-hyllning med att konservatism dessutom vinner val! En upptäckt som dessvärre gjordes redan i september -06: att reaktionen söker stöd hos de oroliga medborgare som inte hittat annan trygghet än nostalgin.
Men ängslans längtan kan leda alldeles åt helvete.
Ty de bullbakande mödrarna i det goda gamla bullerbylandet har alltid en motvikt, en negation. ”För länge sedan i fattigdomens dagar” som Astrid Lindgren skrev.

En mer vaken tänkare är Lena Andersson som med befriande klarsyn upplyser om att konservatismen alltid ter sig bättre i samtiden än efterhand, att vi ska vara glada att någon tänker och ifrågasätter gängse normer, och att vanligheten kan vara farlig.

Det vanliga, det upprepade, vardagens instängdhet, normala små fördomar som inte ens syns.
Kirche Kinder Küche hade också sin bakåtblickande lockelse.
På dem byggdes det farligaste samhälle som någonsin funnits.


Bara rent apropå förslaget om abortregister, som Marita Engström bloggat utmärkt om!

Harry Potter och barnuppfostran

Mugglarna på Aftonbladet är på hugget och har inom en vecka två kolumner där Harry Potters värld analyseras.
Båda riktigt roliga.
Att det finns all anledning att granska magiska fenomen framgår av den lilla blänkaren om rekordmiljonerna som redan intjänats på senaste filmen. Visst gillade jag den, men kanske inte mer än alla andra premiärer någonsin.

En av de saker jag gillar är att barn och vuxna kan arbeta tillsammans för ett gemensamt mål. Oerhört ovanligt i barnlitteraturen, där de vuxna antingen är oförståndigt elaka eller har funktionen av deus-ex-machina, liksom i vuxenlitteraturen där barnen är attribut på gott och ont i det riktiga livet.

För att inte tala om i verkligheten där det går ut på att gulla eller skälla. Men barn blir inte sockerdrogade skojvåldskonsumenter om vi inte dompterar dem med det betet. Det ska inte behövas en alltigenom magisk värld för att de ska ha en uppgift.

- - -
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!

Stolt utan klichéer

Mona Sahlin mer hetero än Obama, det är resultatet av ett mystiskt litet twitter-test. När jag testar godkänns jag eftersom jag inte använder klichéartade ord.
Nej verkligen! Men har svårt att få ihop det med min sexuella läggning eller queerinställning.

”Exempel på typiska heteroord är husvagn och camping, icke-hetero är till exempel ordet schlager” säger en Pride-arrangör. Mycket möjligt? Men de uppräknade orden är inga klichéer i sig själva utan används här som livsstilsstereotyper, och detta just av Pride-arrangören.
Shit pomfritt däremot, och me like – klar klichévarning. Liksom fokusera fokusera fokusera. Samt förstås ”varning” i uttryck som kliché-varning.

Men årets Pride-tema är Hetero som ska visa på heteronormens konsekvenser, vilket sannerligen behövs. Den börjar 27 juli.


Här i Dalarna är julis begivenheter marknader, spelmansstämmor och bilkryssning (cruising). Jag råkade hamna på det senare med en karavan av fantastiska gamla USA-bilar och en och annan tramp-Saab. Etanolbränsle var närmast ett skällsord i sammanhanget, och den pigge presentatören utropade ideligen ”Kitt banan!” när han fick syn på ett riktigt fränt arsel (= snyggt designad bakvagn). Den svadan var det minst klichéiga jag hört på länge.

Som stereotypiker vore det lätt att tro att hela folkfesten var en enda hetero-pride, men faktum är - jag vet inte. De elva procenten gäller nog även där.

Kitt banan, här har det varit riktigt fränt badväder hela dagen!

Stolthet och fördom - pride and prejudice

På Bajens fans hemsida* finns ett ovanligt barnsligt brev som uppmanar Hammarby till att inte ställa upp i Stockholms Pride-festival. (Tack till Nathalie för tipset.) Fanklubben som skrivit är noga med att påpeka att deras ståndpunkt inte är moralisk - och visar därmed att de tror att homo- bi- och transsexualitet är en moralfråga. Vad deras ståndpunkt går ut på är att klubben inte ska göra politiska ställningstaganden - och därmed visar de att de tror att mänskliga rättigheter är en politiskt kontroversiell fråga.

Vilken smörja. Men det finns även politiker som har svårt att sortera.

Exempelvis den bloggande kristdemokrat som kläckt meningen:
Ja till ”alla” människors lika värde.
Begrunda det.

För några år sedan drev jag en antirasistisk sajt som hette Alla-betyder-alla. Det visade sig vara en svårare mening än jag trott. Somliga kan inte riktigt acceptera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – alltså ta in att ALLA betyder ALLA.
Varje gång.
Utan inskränkning.

Vad kristdemokraten menar med ”alla” människor vill jag inte ens gissa. Men Alliansfritt Sverige som gjorde fyndet jämför med det tankeväckande alternativet:
Ja till alla ”människors” lika värde…
Intressant, eller hur?

För att vara småtråkig språkvårdare: kristdemokraten rubricerar blogginlägget som att det är funderingar ”i nuläget”. Alltså har han bara lite svårt för korrekt applicering av citattecken.
Så hur kom det sig att markeringen hamnade på ”alla”? Istället för på ”människor”?

Så taskig brukar jag inte vara. Men ”nångång” kan det väl ”passera”?

(*alltså inte Hammarby IF, vilket min första version fick det att låta som)

Man måste inte vara republikan, men det underlättar

Man måste inte verkligen inte vara republikan för att vilja bevara den fria rörligheten i nationalstadsparken Haga.
Men det gör det tydligen lättare att se riskerna med en prinsessbosättning.

Jag föreställde mig att även rojalister ville ut och ströva, leka, flörta och fika i stadens grönområden. Tänkte att det borde vara ännu roligare för dem i ett område fullt av kungliga minnen. Jag missade en sak: för rojalisterna är prinsessans trivsel överordnat intresse!
Gärna en promenad i parken. Vi ska inte vara ivägen. Vad trevligt att få stå och titta på staketet!

Inte ett ord hittills har jag hört om de bernadotteska transporterna. Var ska tjänstebilarna och säkerhetsfolket köra? Får vi behålla gångstigarna - eller ska Victoria verkligen vänta på buss 515?

Jag trodde också att oppositionspolitikerna i Solna skulle reagera på frågor om miljö, kultur och demokrati i hemkommunen. Men nääe. En av socialdemokraterna välkomnar ”barnfamiljen” och är mest bekymrad över att familjen Bernadotte inte ska få förskoleplats!

Namnlista för påskrift: Haga ska vara park

Idag var Politik och poesi med i SvD:s bloggcitat. Inte mer än rätt så ofta som tidningen citeras här!

Modig förlorare mot myglarna

Vänsterns Eva-Britt Svensson fick 89 röster mot 555 i valet av ny talman i EU-parlamentet.
En liten siffra som tyder på stort mod.
Eva-Britt ställde upp för att fästa uppmärksamhet vid att valet var riggat. De konservativa och EU:s socialdemokrater har gjort upp om att dela på posten.
Det får vi reda på idag, när allt är klart.
Av någon anledning vill gam-media inte rapportera om myglet bland unionspamparna.

En fråga till sossarna i Sverige: skulle ni lika gärna slumpa bort högstatusutnämningar här i landet om borgarna lovade att dela med sig efter halva tiden?
Eller känns det tryggare inom unionsinstitutionerna. Där ingenting någonsin märks...

Sic itur as astra har bloggat

Hurra för mer pengar åt dem som har!

En jublande Corazza Bildt vars livs dröm det är att tjäna 86000/månaden, det är vad SvD tycker är en passande nyhet idag.

Idag när talmansvalet äger rum och Eva-Britt Svensson, svensk vänsterpartist, kandiderar.

Ynkligt av media att inte berätta.

Ynkligt av sossarna att hellre stöda de konservativa. Men förklaringen kommer senare, alltså ett inlägg oppåt...

foto: Öberg, SvD

Demo mot Stockholmsprogrammet

Nu i veckan samlas inrikes- och justitieministrar från hela EU i Stockholm för ett toppmöte vars mål är ett nytt säkerhetsprogram – ”Stockholmsprogrammet”.

Syftet med programmet är att stärka polis- och säkerhetsarbetet inom EU i kampen mot terrorism och organiserad kriminalitet. Metoden är förstås ökad övervakning och förföljelse av unionens medborgare.
På förslagslistan finns ett centralt befolkningsregister, och förfinade övervakningsinstrument för att kontrollera internet bl.a. med hjälp av detaljerade ”profiler” där information om människors politiska och privata liv effektivt kan samlas.
Stockholmsprogrammet avser också att förstärka gränskontrollerna, trots att tusentals människor dör redan idag då de försöker ta sig förbi murarna runt Festung Europa, samt att upprusta militärt för att redan i ursprungslandet hindra människor från att emigrera. Nya fångläger för flyktingar ska också byggas i EU:s gränsstater.

Stockholmsprogrammet innebär ett allvarligt hot mot immigranter och kan ses som en del av den rasistiska offensiven mot ”de andra” i hela Europa. Åtgärderna kan också ge större möjligheter för de rika att genom militär eller polis hejda dem som utmanar deras intressen, liksom det minskar medborgarnas integritet som bl.a. Expressen skriver.

Nätverket mot Rasism och Aktion mot Deportation samlar till demonstration onsdag 15 juli. Mötesplatsen är Södermalmstorg / Slussen kl 17. Parollerna är:
För inre och yttre frihet!
Stoppa Stockholmsprogrammet!

Alliansfritt Sverige och Kulturbloggen har också skrivit

Ohly vågar

Äntligen!
Den första kända politiker som vågar yttra sig kritiskt om prinsessbosättningen i Haga är Vänsterpartiets Lars Ohly. Dels vänder han sig emot att Victoria Bernadotte inte får betala sitt boende själv när hon nu faktiskt har råd med det, dels tar han upp riskerna med minskad tillgänglighet i parken.

Beskedet som Ohly får från ståthållaren på Stockholms slott är att det blir fortsatt promenadväg längs Brunnsviken. Fantastiskt - om det går att hålla.
Ekegren, folkpartistiskt kommunalråd i Solna, ser diskussionen om Hagaparken som en del av monarki-republik-frågan. Det är naturligtvis svårt att undvika en sådan vinklig eftersom det är en djupt odemokratisk institution vi har att göra med. Men huvudsakligen är det en miljö- och demokratifråga. Även om kungamakten för rojalisterna är av överordnat intresse.
"Det stora flertalet är givetvis oerhört positiva" säger kommunalrådet. Det tror jag säkert. Inte ens i dessa jakttider på terrorister verkar det som om folk tänker på säkerhetsaspekten. Men varför säger Ekegren "givetvis"? Det betyder att om han tycker det är bra, tycker givetvis alla andra det också...

Andra bloggar är Johannes och Stockholmsvänstern

Och så finns namnlistan Haga ska vara park för påskrift

Sverige är fantastiskt för en del

Känner du igen den? Det är logon för Sveriges ordförandeskap i EU och bör vara mer än bekant - den är nämligen något för oss svenskar att samlas kring, enligt minister Malmström enligt Flamman.

I logons manual står att den är grundstenen för visuell identitet. På något mystiskt grafiskt vis sammankopplar den nordiska ljusfenomen med öppenhet och transparens.

Kort sagt, de tar i så de spricker. Om nu Sverige är så fantastiskt, varför ägnas inte vänsterns Eva-Britt Svenssons kandidatur till talman i EU-parlamentet någon som helst uppmärksamhet?

- - -
I dagens sommarprogram talade Birgitta, Victoria Bernadottes faster, om hur trevligt det ska bli när prinsessparet flyttar in i Haga slott. Sommarprogrammet karaktäriseras av generöst tilltagen talartid, ingen polemik, inga debattfrågor. När någon säger det oväntade blir det lyssnarstorm, men intrånget i nationalstadsparken verkar inte vara någon debattfråga.

Prinsessan Birgitta har i alla år varit välkommen att promenera eller picknicka med oss andra i Haga, bara hon håller golfklubban i styr. Hotbilden mot henne kan inte heller vara överväldigande. Men jag vet inte om hon har besökt Haga sedan barnsköterskan Nenne slutade duka saftkalas i lekstugan.
För överklassen är det så att en nationalklenod som alla har glädje av deklasseras.

Både republikanska och rojalistiska föreningen har fått fler medlemmar efter den kungliga förlovningen, och den klassiska rubriksättningen är att Sverige är "splittrat". Det tror jag nu inte. Övervägande delen av folket föredrar detta odemokratiska system. Men jag hade faktistk trott att medborgarna skulle vara lite mer vakna för sin park, sin miljö och sin rörelsefrihet.

Namnlista för Haga som park finns här

Undan, undersåtar!

Victoria Bernadotte och hennes fästman har varit och mätt upp gardiner till Haga slott samt givit besked om vilka ombyggnader de önskar, eftersom slottet är i rätt nedgånget skick invändigt.


När slottet var nytt i början av 1800-talet landade det kungliga kisset i pottor som bars ut av tjänstefolket, men när Victorias fastrar bodde där hade de säkert toa och badrum.


När slottet byggdes om för utländska gäster inreddes det med en hel hop små sovrum med tillhörande pyttetoalett, och antagligen är dessa kvar från 60-talet. Det är förståeligt att ett ungt par i karriären inte vill bo bland ett tjog dvärgtoaletter. Därför kvarstår frågan varför deras hem prompt måste ligga i ett gästgiveri i en välbesökt och älskad park, när det finns flotta bostadsrätter i Solna och eleganta villor på Ekerö.


”Ingen lade märke till de civila polisbilarna som i går smög upp på grusgången utanför Haga slott” enligt Expressen, ty en vardag mitt i juli har förortsborna annat för sig än att häcka i Hagaparken. Annat blir det en söndag i september. Ska poliser och säkerhetsfolk ligga i lämmeltåg på promenadvägarna bland hundar och barnvagnar?


Statens fastighetsverk ser över vilka säkerhetsarrangemang och avspärrningar som krävs, enligt Politik och poesi och Expressen, de enda jag hittills sett skriva om affären. Enligt mejl från SFV är ingenting klart, så därför får vi inget veta. Enligt Expressen är det klart att ett stort område ska avspärras, larmas och kameraövervakas.

När tänker folk reagera? Eller är det som en av kommentatorerna till bloggen sagt: att monarkin liksom fotbollshuliganer får breda ut sig var som helst utan att någon egentligen reagerar?

Namnlista för påskrift finns här

Eva-Britt mot toppen och Hägglund mot kulturen

För den som är intresserad av vad som tilldrar sig inom den europeiska unionen kan jag berätta att Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiet, eller i dethär fallet GUE/NGL-gruppen är nominerad till talman av en enig partigrupp. I Bryssel pågår en spännande kampanj inför den 14 juli då valet står mellan Eva-B och en konservativ gubbe.

Svenska media som annars alltid brukar hänga på när det luktar EU har denna gång inte rapporterat ett skit. Utom notisen att chansen att Svensson ska bli vald är liten.
Ja inte ökar chansen om mediauppbackningen i hemlandet sköts av sådana småskurna avundsamma minkar! Men det förstås – det är jobbigt med drivna, socialistiska kärringar som får saker uträttat.

Mer lätthanterliga politiker är till exempel lilltomten Hägglund. I en krönika på Newsmill skriver han om något han kallar ”kulturdekadensen”.
Ett så vedervärdigt ord kan bara ge associationer till ett håll, till de brunas utrensning av entartete Kunst. Men Hägglund verkar inte själv vara säker på vad han menar utan vill helst delge oss sina känslor. Han har upptäckt att kultur är viktigt, och vill att politikerna ska bestämma vilken sorts kultur som är värdefull nog att få stöd. Detta leder honom in på den gamla frågan om litterär kanon, när han låtsas att det finns somliga som vill ”gömma undan kulturskatten.” Finns det inom hela Alliansen inte en infosekreterare som kan få dem att släppa dendär tekniken att tillskriva motståndaren inbillade åsikter?

Hägglund skriver: ”De som ägnar hela eller delar av sina liv åt kulturen bär också med sig en del av vår historia. Det arv som berättar om varifrån vi kommer och vilka vi är. Det knyter ihop historien med nutid och framtid. Den skapar en gemensam identitet och trygghet, men har också förmågan att splittra och skapa oro.”
Det är lite svårt att gissa sig till vad karln vill säga med detta sentimentaliserande av kulturskaparnas samhälleliga sammanhang. Den sista meningen är en truism: kultur väcker känslor och det stämmer att den kan göra just det som står där. Hägglund påstår inte att det ena är bättre än det andra, men med hans allmänt utslätande kulturuppfattning och önskemål om statlig kvalitetsstämpel befarar jag att det är tryggheten han vill ha, inte den oroande konsten.
Så varför inte tillgripa hans egen debatteknik:
Kristdemokraterna vill förbjuda all konst de inte tycker om.
Ha!

Mer om Hägglund hos Utsikt från höjden
Om både Hägglund och Sabuni hos Ola Möller

Verka utan att synas - obeforskad överklass

Avslutade just Pontus Herins: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, en underbar titel på en fullt ut läsvärd bok. Herin är ekonomijournalisten från Djursholm som under ettpar år flyttar från innerstan till Tensta för att ta reda på hur det är. Han upptäcker att Tensta är en trevlig boplats men att han ändå trivs bäst ihop med likasinnade. Under tiden som går reflekterar han över klasskillnader, diskriminering, boendemönster och så vidare.


Jag instämmer inte med Herin i allt – i synnerhet inte när han tror sig vara den första som "vågar" diskutera segregationsproblem, vilket bara visar hur lite insatt han var från början. Men hans skildring är sympatiskt öppen och vänder på en del fördomar. Helt klart mest intressant är dock hans bilder av livet i Djursholm.

I Tensta är jag hyfsat hemmastadd och ler åt bekanta namn som om det vore en kändisspalt. Djursholm är nytt för mig, och något som författaren verkligen är väl insatt i. Här blir boken spännande som en djungeltripp: det arroganta isolatet med dess statuskamp och självtillräcklighet samt tonåringarnas fylleexpeditioner och vandalisering… vilket sanslöst ställe! Det är så man får lust att flytta dit ettpar år och skriva en bok.

Men medan Herin kunde skaffa bakgrund till sin Tensta-skildring genom att söka upp politiker, organisationer och forskare, är informationen om Djursholm ringa. När det gäller Tensta, Rinkeby, Rosengård och så vidare finns gott om stoff att ta fram, både vetenskapligt och åsiktsmässigt. Men ifråga om Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge och så vidare finns bara högst privat erfarenhet, så den som överhuvudtaget lyckas skaffa sig en bostad får svårt att få ihop sin bok. Ingen urban- eller IMER-forskning står till buds, inga arkiv med pressklipp. Fina människor lägger man inte under mikroskop.

När ska media och forskarsamhälle börja med saklig granskning av överklassen?
När ska politkerna fråga sig om detdär livet verkligen är nyttigt för dem?
Herin tog sig ur isoleringen om så bara för ettpar år. Vad de andra överklassarna verkar behöva är lite hjälp att komma in i det svenska samhället.

Recension av Herins bok fanns i SvD I april -08

Kalsingar och behå

Förvirrat kåserande om kläder och nakenhet på SvD:s idagsida.
Att ungdomar viker ut sig på nätet är fint, de har tagit makten över sin sexualitet.
Deras mammor däremot bör tänka sig för innan de går med bar mage – tänka på sin ålder och om de verkligen tål att visas upp.
Den äldre generationen ska acceptera att äta lunch i skolmatsalen med utsikt över den yngre generationens kallingar - de har ju fräscha kläder på sig! Att gamla tanter inte ska visa trosorna står inte, men säkert vore det opassande om vi nu kom på den idén.
Mellan raderna går det nämligen att läsa sig till att yngre kroppar är attraktiva för uppvisning på livets hinderbana, medan äldre kroppar inte är det. Med det undantaget att tanter faktiskt får klä sig så valkarna syns. Men inte för att tanterna tycker det är behagligt, utan för att det kan vara lite oväntat sexuellt utmanande!

Föreningen Bara Bröst kan enligt tidningen gå och dra en gammal behå över sig. Bara bröst är otrendigt och vi som ger oss på det kan bli betraktade som ”ganska hopplösa”. För de som har någonting att visa upp, som det heter, de vill vara fiiina och klär på sig till och med i bastun.

Förvirrat ja, men att vi inte klär oss för vår egen skull utan för andras genomsyrar artiklarna.

Försök som omväxling att för ett ögonblick släppa dendär favorittanken att du är ett objekt. Att din mage, dina valkar och ditt uppförande ska granskas och kontrolleras av andra, och att allting går ut på SEX.

Tänk sedan saker som kropp, luft, vatten.
Upplev sådant som frihet, trygghet, rörlighet.
Ge kroppen en chans. Utan andras ögon, begär eller motvilja.

De som vill visa upp sig kan väl sitta och tävla i eleganta baddräktsskärningar för sig själva.
Det var inte för den skull vi gick i simskola!

Dialog och demokrati

Rapporten om politiskt våld som jag skrev om igår finns att ladda ner från BRÅ:s hemsida. Där de skriver något mycket viktigt:
”Extremismens svartvita världsbild med enkla svar på svåra frågor fungerar som en magnet för vissa. Att vuxenvärlden utmanar denna förenklade världsbild är därför viktigt. Genom att föra en dialog med politiska grupperingar, nätverk och ungdomsrörelser som är för dialog och ta dem på allvar kan rekryteringsbasen minska…”
Men idag myntas också i politikens huvudfåra allt fler enkla svar, allt fler svartvita lösningar. Mediaträning betyder bland annat att du ska haspla ur dig en enrading på tre sekunder, ty längre lyssnar inte journalisten.
Om inte vuxna orkar leva i en komplicerad värld, hur kan vi då begära det av unga människor? och allra minst av de som är svikna och utanför i alla händelser.
"Föra dialog" låter lite sävligt, men det finns inget annat sätt. Ju fler som engagerar sig i demokratiska rörelser, desto färre kvar som vågar slå.

- - -
Vad demokrati beträffar har jag ännu inte sett någon konsekvensbeskrivning när det gäller tillgängligheten till Hagaparken nästa sommar. Hänvisad från den ena instansen till den andra hamnade jag på Statens Fastighetsverk, som visserligen svarar (till skillnad från regeringen) men bara kortfattat med att de inga svar har att ge, eftersom ingenting är bestämt ännu.

Med andra ord: när allting redan är klart får vi medborgare säkert med påfallande tydlighet veta vilka stigar vi inte får beträda!

På sin hemsida skriver Statens Fastighetsverk lyriskt om Haga som engelsk park, anlagd med upplevelsen som mål! SFV visar också en karta över de ljudguider som besökarna kan ringa upp från mobilen och sedan följa genom parken, bland annat förbi Haga slott.
Det står inte: Passa på i år!

Nästa år kan det vara försent, då får du stå vid avspärrningen, titta på vakttornen och tänka ”därinne håller dom en levande prinsessa”. För vissa människor är detta en höjdpunkt i livet. Det gör inte alls saken bättre.
Monarkin är fredad från demokrati, och folk trivs med det!

- - -
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park! Skriv på och sprid:
http://www.namnlista.se/haga-ska-vara-park

Krav på alla

Den 1 juli trädde nya språklagen i kraft.
16 maj skrev Olle Josephson om lagen. Den säger att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.”
Numera går det att nå den svenska regeringen på sajten regeringen.se, men mejladresserna är på fortfarande på engelska, exempelvis justice.ministry.
Detta oskick hotade Josephson att JO-anmäla om regeringen den 8 juli inte har fixat till svenska adresser.

Ska bli intressant att se om detdär med språkkrav och att följa gemensamma lagar och regler verkligen gäller alla?

- -
Säpo och Brottsförebyggande rådet har lämnat över en rapport till demokratiminster Sabuni om det politiska våldet i Sverige. Både autonoma grupper och vit-makt-miljön skildras. De förra stör den allmänna ordningen och hotar aktiva förtroendevalda, den senare har försett sig med vapen och sprängämnen, men ingen av grupperingarna anses idag hota demokratin.
I sitt allvar verkar det ändå inte vara en panikrapport.
Men ministern saknar en vinkling. Hon poängterar att vänsterextremister är lika farliga som individer i vit-makt-rörelsen (vilket hon känner bättre till än BRÅ) och kommenterar:
”Man är mer överslätande kring brott av vänsterextremister” – och vem är man?

Tills helt nyligen kartlades vit-makt-grupperna inte alls. De ansågs stabila och seriösa med sitt uniformsintresse och sitt städade marscherande. Först sedan de började åka in för mord blev de intressanta för säkerhetspolisen.
Vad Sabuni vill ha är inte samma krav på alla, utan att stämpla ut somliga.

Esteban har bloggat.