Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.