Lisseko och bespegling - folkkultur

Det är folkmusikfest i Stjärnsund. Det är polska i bygdegården, irländsk fiolverkstad, tango i kyrkan och saxofon i smedjan.

Nere på bruket kommer visst en en mycket liten prideparad…

... nej det är spelmän och amatörskådisar som bjuder på barnvisor och samlar pengar till renovering av kyrkorgeln.

På morgonen är det kulningskurs. Gälla men melodiska lockrop ekar tillbaka mot oss över tjärnen. Att kula är en medeltida fäbodskommunikation. Den var ett sätt att kalla på djur och människor, men också att långa timmar förströ sig med sitt eget eko, eller att skrämma bort varg och vättar och sätta sig i respekt. Den ropande sången har motsvarigheter i alla länder där människor lämnats ensamma på hedar, högslätter eller i villande skogen med ansvaret för en boskapsflock. Här anger läraren tonhöjden:En serie mystiska installationer finns ute på udden, brukspatronernas gamla gravsättningsplats. Mellan två björkar har älvorna bildat formationoch i kanalen mångfaldigas näckrosorna, svajar, sätts i rörelse

Den folkliga kulturen, den äkta och älskliga, går inte att renodla, hålla isär, sätta i reservat.
Varje nationalist må bäva inför detta: människor känner uppriktig glädje i att låta sig inspireras av samma intryck och låna varandras uttryck. Hela tiden, växlande som vädret, lika naturligt som det.