Farligaste ögonblicket

Som så många andra har jag just börjat arbeta. Då är nyheten om skolbranden i Hovsjö förfärlig. När det drar ihop sig till hösttermin och alla ska samlas igen, när barnen börjat se fram emot det - då finns ingen skola kvar.
Branden var ett slag för Hovsjö. Stadsdelen har kämpat med sitt rykte, och trots sociala problem utmärker den sig för en viss sammanhållning, vilket inte är helt ovanligt i miljonprogramsområdena.
Skolan var nyrenoverad och en massa ungdomar hade under sommaren frivilligt jobbat med uppsnyggning i området.
Det är något jag känner igen i detdär.
Det farligaste ögonblicket är just när vi tror att vi börjat bygga upp något.

En skolbrand av sådana dimensioner har jag aldrig upplevt. Men jag vet att för dem som krossar fönster känns det aldrig så nödvändigt som när nya rutor har satts in för 350 000 kronor. Jag har märkt att det mörka behovet att elda och slå sönder på lekplanen aldrig är så starkt som när den är städad, nymålad och planterad.

Ett förtvivlans trots, ett ångestens motstånd. Det får inte gå bra. Det får inte vara bra, vi måste bevisa att vi är värst, oss lurar dom inte, det var så länge sen det gick för långt...
Nej, jag säger inte att jag förstår det. Men jag känner dessvärre igen det.
Fler tänkbara orsaker till skolbränder finns hos Röda Malmö

- - -
Missa inte Stockholmsvänstern om romernas rättigheter!