Kom igen, läsare!

Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!

Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.

Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?

Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.