Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!
Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.
Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?
Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.
3 kommentarer:
Kan det inte vara den moderna
teknikens "förtjänst"
att författarna förändrar sej?
Även läsarna överger det tyngre
vill bli roade,upplysta-snabbläsare?
I dag finns så många sätt att läsa
Texter finns få tag på överallt
närsomhelst.
Informations trötthet-utbrändhet
Då flyr folket ut i trädgården
naturen..hittar sej själva igen.
Reklam-är viktigt i dag pgav mång-
fallden-utbudet...
Väller ut allehanda verk
alla vill bli lästa-beundrade.
Men-en bra text..säljer sej själv!
Den bästa författaren
skriver för att roa sej själv
tänker sällan på ev. läsare.
Tror Gladiatan
"Romaner är inte ståuppkomik" slår de sju fast, och inte heller lätt förklätt skvaller, lek med kända personers (döda eller levande)privatliv, förklädd journalistik eller konceptkonst som *enbart* skrivs för en vänskapligt inställd kritik. Exakt, där plockar de in flera poänger. Många upphaussade författarnissar (eller -brudar) från Stureplan och ZTV skriver ett språk som är fullhängt med hyperboler, de orkar inte jobba med några andra stilmedel än hyperbol, tillgjord noggrannhet och en kokett svamlig "ironi".
Resultatet blir texter som kanske fungerar att läsa högt ett par sidor för en sympartiskt inställd publik men där du som läsare storknar, framförallt därför att du aldrig tilltros satt själv fylla ut det som sägs eller finna den betydelse du själv kan ge det. Det är en Eddie Murphy- eller Snoop Dogg-metod för prosa som fullständigt tränger åt sidan dubbeltydighet, öppenhet och subtilitet - texterna bygger till 90% på igenkänning och in-groupitude ´- och en kokett önskan att lära känna författaren, tycka sig sitta vid hans fötter och tjuvlyssna på privatpersonen (som Björn af Kleen en gång skrev om sin guru Jan Gradvall).
Alltså, jag skiter i att lära känna Göran Tunström, Göran Sonnevi, Harry Martinson eller Vilhelm Moberg på det sätt som man lär känna någon en famille eller vid bardisken. Det har aldrig varot av vikt för mig när jag läser, och det bör inte vara det (jag tillåter mig helt oförskänt at generalisera). Det personliga är intressant, men inte det enbart privata. Och båda är gentligen underordnade vad prsonen skriver och publicerar.
mycket bra, mangan!
Skicka en kommentar