Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.