11 kvinnor skriver i en debattartikel angående Halal-TV att ”beslöjade programledare ges oinskränkt rätt att kränka alla medborgare som avskyr patriarkala värderingar”. Men i det första programmet, det enda jag sett, kom programledarna inte ut med mer än fnitter och naiva frågor. Kränkningen verkar för de 11 vara framkallad av programledarnas sätt att klä sig, då de skriver: ”Slöjan är ingen klädsel. Den är ett religiöst påbud med tydliga patriarkala värderingar och en symbol för förtryck.”
Ja, dessvärre är den det. Också. Lika väl som den faktiskt är ett klädesplagg. Somliga bär det. En del trivs i sjalen, andra bär den av tvång eller gruppkonformism. Åter andra avskyr och fruktar den, då den övergått från tygstycke till symbol.
Ett sätt att värna dem som kränks av sjalbruket är att svensk television aldrig ger ett jobb åt en kvinna i sjal och helst inte visar beslöjade kvinnor utan en förklarande fotnot om riktiga och felaktiga värderingar.
Ett sätt att verka för ett jämlikt samhälle är att även kvinnor som döljer håret ska ha en möjlighet att arbeta som journalister eller filmare på lika villkor.
Observera: Halal-TV är ett inte exempel på det senare. Det är rena exotismen, en programidé som verkar bygga på att stereotypen Slöjtjejer ska ersättas av stereotypen Gulltjejer.
De 11 skriver: ”Halal-TV är en skymf mot det sekulära samhället i synnerhet vid en tidpunkt när det i dagarna rapporterats hur en trettonårig flicka offentligt stenats till döds i Somalia av islamistisk milis som straff när hon försökt anmäla en gruppvåldtäkt. ”
Det var stora ord om ett litet teveprogram. Men jag kan hålla med om att det jag såg var åtminstone skämmigt. Eftersom det bekräftade hur långt vi är ifrån de media vi skulle behöva.
Media med plats för nyheter om trettonåringar i Somalia lika gärna som stormorsor i Alaska.
Media med allvarligt menade diskussioner om etik och ideologi med plats för eftertanke och oliktanke.
Media med uppdrag granskning, inte av vem som hälsar på vem utan av makt – och även av sekter med makt. För det senare, se Jinge om wahhabismen (som jag kortfattat hört omtalas som den saudiska missionen, bland annat av folk med sjal).
tisdag, november 11, 2008
måndag, november 10, 2008
Något att se fram emot
Detta är inte inte grinden till en uppfostringsanstalt, entrén till ett adligt residens eller infarten till en lantlig asyl för vanvettiga.Det är ett servicehus för gamla* människor. På gården finns en flagga med texten: ”Ett boende att se fram emot.”
Bevare oss alla!
Passa även på att läsa Hanna om ättestupan
* Finns det fortfarande någon mer än jag som säger gamla om folk som är gamla? Istället för äldre som vi faktiskt är allihop, jämfört med den som är yngre.
Gammal är inte ett fult ord. Gamla ting har stort värde. Och människor borde vara värda mer än ting.
söndag, november 09, 2008
Moderaterna om diskriminering
Det är ingen nyhet att större delen av Alliansen numera delar nationalisternas uppfattning att immigranter skapar problem och att diskrimineringen är något av en myt. Det är ändå förskräckande när Åse Petersen på Aftonbladet ger en första inblick i Moderaternas rapport om flyktingpolitiken.
”Lyckas vi inte bättre än i dag att se till att de som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapar vi grogrund för allvarliga konflikter”, är vad Billström m fl konstaterat.
”Vi” ska läsas som både majoriteten och de aktiva. Vi som fixar, vi som ser till saker, vi som eventuellt ger folk jobb och som kontrollerar vilka ideal de respekterar. ”De som flyttar till Sverige” är en passiv potentiell konflikthärd för ”oss” att lyckas med.
Enligt Petersen använder Moderaterna ordet diskriminering en enda gång i sin rapport, nämligen här:
”Numera tar Sverige nästan bara emot asylsökande och deras anhöriga och vi skapar alltför ofta områden med trångbodda bidragsmottagare
och skäms lite till mans över känslan att även svenskar verkar diskriminera.”
”Lyckas vi inte bättre än i dag att se till att de som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapar vi grogrund för allvarliga konflikter”, är vad Billström m fl konstaterat.
”Vi” ska läsas som både majoriteten och de aktiva. Vi som fixar, vi som ser till saker, vi som eventuellt ger folk jobb och som kontrollerar vilka ideal de respekterar. ”De som flyttar till Sverige” är en passiv potentiell konflikthärd för ”oss” att lyckas med.
Enligt Petersen använder Moderaterna ordet diskriminering en enda gång i sin rapport, nämligen här:
”Numera tar Sverige nästan bara emot asylsökande och deras anhöriga och vi skapar alltför ofta områden med trångbodda bidragsmottagare
och skäms lite till mans över känslan att även svenskar verkar diskriminera.” Petersens lysande sammanfattning lyder: ”Diskriminering är alltså mest en ’känsla’ hos infödda svenskar. Tydligare kan moderaternas perspektiv inte bli. ”
Tack till Ett hjärta rött som upptäckte det först!
När moderaterna skriver "även svenskar" låter det som en ofrivillig parafras på Allen Preds bok "Even in Sweden" (se foto) där denne usa:n och forskare ger en kraftig spark åt självbelåtenheten över att problem är något som andra har.
lördag, november 08, 2008
Bildt mot diskriminering
Kalle Larsson (V) har i riksdagen frågat vad den svenska regeringen gör mot förföljelsen av romer i Europa. Han tar upp Neapel-pogromerna och den italienska regeringens uttalanden om ”fördrivning” när romerna jagas ifrån sina tältläger, liksom registrering av romska barn genom fingeravtryck. Larsson sätter detta i samband med säkerhetspolitiken mot illegal immigration som också den syftar till att uppfylla vallöftet om att ”jaga romerna ut ur Italien”.
Eftersom Sveriges regering hittills inte har kritiserat den italienska, frågar Larsson hur nu Sverige inom EU-samarbetet ska ställa krav på att medlemsstaterna efterlever konventionen om de mänskliga rättigheterna?
Larsson får svar av utrikesminister Carl Bildt, som inskärper betydelsen av minoriteters rättigheter och vikten av att leva upp till de överenskomna normerna inom EU. Han upplyser om att regeringen visst inte saknar insikter i den italienska situationen. Man känner bland annat till att Italien tidigt informerat EU-kommissionen om sina planer på folkräkning av laglig och olaglig bosättning. Det visade sig då att folkräkningen alls inte är diskriminerande utifrån EU:s ramverk, eftersom ingen specifik folkgrupp var utpekad.
Men den svenska regeringen ska följa utvecklingen. Den tar nämligen avstånd från diskriminering.
Den gör det helst lite på avstånd, skulle jag vilja tillägga.
Eftersom Sveriges regering hittills inte har kritiserat den italienska, frågar Larsson hur nu Sverige inom EU-samarbetet ska ställa krav på att medlemsstaterna efterlever konventionen om de mänskliga rättigheterna?
Larsson får svar av utrikesminister Carl Bildt, som inskärper betydelsen av minoriteters rättigheter och vikten av att leva upp till de överenskomna normerna inom EU. Han upplyser om att regeringen visst inte saknar insikter i den italienska situationen. Man känner bland annat till att Italien tidigt informerat EU-kommissionen om sina planer på folkräkning av laglig och olaglig bosättning. Det visade sig då att folkräkningen alls inte är diskriminerande utifrån EU:s ramverk, eftersom ingen specifik folkgrupp var utpekad.
Men den svenska regeringen ska följa utvecklingen. Den tar nämligen avstånd från diskriminering.
Den gör det helst lite på avstånd, skulle jag vilja tillägga.
fredag, november 07, 2008
Skolkrisen
Skolan nästa krisbransch! utropar Fokus i en artikel om överetableringen av skolor. När lycksökarna ska in och konkurrera på marknaden måste någon slås ut. Kanske en skola nära dig..?
Mer om segregationsspiralen skolor och områden emellan och hur den förstärks av skolvalet kan ni läsa i senaste Invandrare och Minoriteter. Där skriver sociologen Nihad Bunar:
"Valfriheten är ett instrument som hittills har betonat gränsdragningar snarare än gränsöverskridande. Det viktigaste just nu för skolor i mångkulturella områden är att bryta den fysiska, sociala och mentala isoleringen. För detta krävs en skolpolitik som befrämjar skapandet av mötesplatser mellan barn coh ungdomar som växer upp i olika delar av staden, till exempel genom att inrätta gemensamma profiler, ha fler utbyten och gemensamma aktiviteter. Att bussa barn mellan olika skolor eller rita om upptagningsområdena kommer inte att fungera därför att valfriheten öppnar möjligheten för medelklassen att rösta med fötterna och lämna ’integrerade’ skolor. Krasst uttryckt behöver vi en skolpolitik som ger föräldrar och elever med migrationsbakgrund det de efterlyser, nämligen mötesplatser med majoritetsefolkningen, utan att för den delen skrämma bort den breda svenska medelklassen.
Samverkan och samarbete istället för ensidig konkurrens kan vara en bra utgångspunkt i ett perspektivskifte som skolan måste genomgå om den ska präglas av ökad likvärdighet och ha en integrationsroll i samhället.”
(citatet något kortat)
Mer om segregationsspiralen skolor och områden emellan och hur den förstärks av skolvalet kan ni läsa i senaste Invandrare och Minoriteter. Där skriver sociologen Nihad Bunar:
"Valfriheten är ett instrument som hittills har betonat gränsdragningar snarare än gränsöverskridande. Det viktigaste just nu för skolor i mångkulturella områden är att bryta den fysiska, sociala och mentala isoleringen. För detta krävs en skolpolitik som befrämjar skapandet av mötesplatser mellan barn coh ungdomar som växer upp i olika delar av staden, till exempel genom att inrätta gemensamma profiler, ha fler utbyten och gemensamma aktiviteter. Att bussa barn mellan olika skolor eller rita om upptagningsområdena kommer inte att fungera därför att valfriheten öppnar möjligheten för medelklassen att rösta med fötterna och lämna ’integrerade’ skolor. Krasst uttryckt behöver vi en skolpolitik som ger föräldrar och elever med migrationsbakgrund det de efterlyser, nämligen mötesplatser med majoritetsefolkningen, utan att för den delen skrämma bort den breda svenska medelklassen.
Samverkan och samarbete istället för ensidig konkurrens kan vara en bra utgångspunkt i ett perspektivskifte som skolan måste genomgå om den ska präglas av ökad likvärdighet och ha en integrationsroll i samhället.”
(citatet något kortat)
torsdag, november 06, 2008
Babbelteve och halal-hälsning
Har läst hundrasjutton bloggkommentarer till Jinge om hur man bör eller inte bör hälsa korrekt (eller halal). Det borde jag väl ha begripit: det är handslaget som är den stora frågan, inte televisionens innehåll och standard!
Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”
Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.
Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.
För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.
Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.
Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”
Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.
Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.
För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.
Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.
onsdag, november 05, 2008
Grattis
Grattis Obama! skriver Vänsterpolitik
Min USA-hatande vana trogen blev jag lite sur. Hade inte tänkt mig att de nånsin skulle göra rätt däröver. Men nu gjorde de det, så: Grattis Obama.
Hoppas han håller. Och isåfall att han överlever.
Om ni minns så löd frågan från början: Vad står Förenta Staterna lättast ut med, en svart eller en kvinna?
Min USA-hatande vana trogen blev jag lite sur. Hade inte tänkt mig att de nånsin skulle göra rätt däröver. Men nu gjorde de det, så: Grattis Obama.
Hoppas han håller. Och isåfall att han överlever.
Om ni minns så löd frågan från början: Vad står Förenta Staterna lättast ut med, en svart eller en kvinna?
Om bittra och intelligenta personer
Kielos har ofta en del att säga. Senaste toppformulering var: ”Sen när är det ’bittert’ att prata om jämlikhet? Och om det är bittert, kan inte Mona Sahlin bli lite mer bitter? För att inte tala om Reinfeldt. Bitter är det nya vänster. Tydligen.”
Så är det. En smula kritisk till vinstmaximering? En smula skeptisk till att marknaden löser alla problem? Aha, gammal och bitter.
Jag skulle kalla det någorlunda klarsynt. Men jag är ju gammal och bitter själv. Eller med ett normalt språkbruk, vänster.
Därutöver kommer Kielos med upplysningen att Pär Nuder är intelligent. Minsann - så lät det inte när han skulle presentera EMU och pratade om hur underbart det var för ungdomar i öststaterna att få resa utomlands.
Det verkar faktiskt som om han trodde att vi som lyssnade inte var särskilt intelligenta. Men det är ju ett misstag som vem som helst kan göra..?
Så är det. En smula kritisk till vinstmaximering? En smula skeptisk till att marknaden löser alla problem? Aha, gammal och bitter.
Jag skulle kalla det någorlunda klarsynt. Men jag är ju gammal och bitter själv. Eller med ett normalt språkbruk, vänster.
Därutöver kommer Kielos med upplysningen att Pär Nuder är intelligent. Minsann - så lät det inte när han skulle presentera EMU och pratade om hur underbart det var för ungdomar i öststaterna att få resa utomlands.
Det verkar faktiskt som om han trodde att vi som lyssnade inte var särskilt intelligenta. Men det är ju ett misstag som vem som helst kan göra..?
tisdag, november 04, 2008
Tyst i DN, fnitter i teve = halal?
Vad är det främsta hotet: vänstern, eller fyra år till med en borgerlig regering?
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.
DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.
Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.
Svensson har bloggat
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.
DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.
Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.
Svensson har bloggat
söndag, november 02, 2008
Företagsamhet
Detta är ett test. Har fortfarande datorstrul. Entreprenörshjärtana som reparerade skiten, reparerade inte skiten.
När jag efterfrågade vissa funktioner som inte funktionerade, fick jag till svar:
- Jag kunde väl inte kolla allt det!
Om vi anställda (miss)sköter våra uppdrag på det sättet blir det disciplinåtgärd, kanske en anmälan till högre ort. Måste hålla servicenivån, heter det i offentlig sektor idag.
Kunden har alltid rätt, hette det i privat sektor i förrgår. Man kan bli konservativ för mindre. Liksom företagsam! Gneta som en tok för att skaffa sig en tjänst man betalar för!
Men bloggfunktionen tycks vara igång..?
När jag efterfrågade vissa funktioner som inte funktionerade, fick jag till svar:
- Jag kunde väl inte kolla allt det!
Om vi anställda (miss)sköter våra uppdrag på det sättet blir det disciplinåtgärd, kanske en anmälan till högre ort. Måste hålla servicenivån, heter det i offentlig sektor idag.
Kunden har alltid rätt, hette det i privat sektor i förrgår. Man kan bli konservativ för mindre. Liksom företagsam! Gneta som en tok för att skaffa sig en tjänst man betalar för!
Men bloggfunktionen tycks vara igång..?
torsdag, oktober 30, 2008
Underbar rektor
Lärarfackbasen Metta Fjelkner drar slutsatsen att den berömda Rinkebyskolan inte är värd sina priser. Sen kommer det ut att den inte mindre berömde rektor Ehrstrand själv har tjänat miljoner på föreläsningar, som bisyssla till rektorsuppdraget.
På Rinkebyskolans egen blogg verkar allt frid, fröjd och framgång. Men svidande kritik kommer från Dimitra, och från Mamman ett nyanserat inlägg med påföljande intressant diskussion.
Än jag då - förvånad? Inte alls. Ehrstrand är kapabel att snacka omkull en dörr. Men han har också fått mycket uträttat. En av hans starka sidor är att välja fantastiska medarbetare. De som hållit ställningarna när rektor turnerat runt och varit underbar.
Jo, det var så folk utanför Rinkeby sa: Åhh, känner du dendär underbara rektorn?
Som om vi inte var fler skolledare i byn! Det var på tiden Rinkebyskolan byggdes ut för hundratusentals kronor med modern ”kulturarena”. Men på min skola måste vi ta av barnens pengar för att kunna skaffa det de önskade mest av allt, en skiljevägg i duschen.
Våra visioner om Kunskapens hus, praktiskt-estetiskt lärande och Barnens hus hade inte samma grandiosa dille som Världensbästaskola.
Men framgångarna för den som är bred i käften är noga taget inte snackarens eget fel. I Rinkeby bildade grabbgubbarna den typiska massiva ryggdunkarfronten. Det var klonade kommunalförvaltare: svenska män i samma ålder på samma chefsnivå med samma kavajstuk och samma fixering vid sina egna lekar. De kunde två: bygga förortslego och herre-på-täppan.
En del av dem var hyfsat begåvade, men särskilt underbara var de inte, och att Rinkebyskolan inte är världens bästa kan bara förvåna den som gick på det.
Nu vill jag inte höra talas om att mer pengar ska pumpas in för att rädda Rinkebyskolan (rädda barnens kunskaper eller rektors ansikte?) Den uppgiften har alla vi underbara rektorer att kämpa med - utan vare sig budget eller ryggdunk.
På Rinkebyskolans egen blogg verkar allt frid, fröjd och framgång. Men svidande kritik kommer från Dimitra, och från Mamman ett nyanserat inlägg med påföljande intressant diskussion.
Än jag då - förvånad? Inte alls. Ehrstrand är kapabel att snacka omkull en dörr. Men han har också fått mycket uträttat. En av hans starka sidor är att välja fantastiska medarbetare. De som hållit ställningarna när rektor turnerat runt och varit underbar.
Jo, det var så folk utanför Rinkeby sa: Åhh, känner du dendär underbara rektorn?
Som om vi inte var fler skolledare i byn! Det var på tiden Rinkebyskolan byggdes ut för hundratusentals kronor med modern ”kulturarena”. Men på min skola måste vi ta av barnens pengar för att kunna skaffa det de önskade mest av allt, en skiljevägg i duschen.
Våra visioner om Kunskapens hus, praktiskt-estetiskt lärande och Barnens hus hade inte samma grandiosa dille som Världensbästaskola.
Men framgångarna för den som är bred i käften är noga taget inte snackarens eget fel. I Rinkeby bildade grabbgubbarna den typiska massiva ryggdunkarfronten. Det var klonade kommunalförvaltare: svenska män i samma ålder på samma chefsnivå med samma kavajstuk och samma fixering vid sina egna lekar. De kunde två: bygga förortslego och herre-på-täppan.
En del av dem var hyfsat begåvade, men särskilt underbara var de inte, och att Rinkebyskolan inte är världens bästa kan bara förvåna den som gick på det.
Nu vill jag inte höra talas om att mer pengar ska pumpas in för att rädda Rinkebyskolan (rädda barnens kunskaper eller rektors ansikte?) Den uppgiften har alla vi underbara rektorer att kämpa med - utan vare sig budget eller ryggdunk.
onsdag, oktober 29, 2008
Vänner och fiender
Min dator beter sig som en gammal lodis.
Men läs hos Röda Malmö om romernas situation!
Har också hittat en gammal nyhet: I barnböckerna från andra världskrigets tid framställs fienden som det kommunistiska Sovjet. Inte det nazistiska Tyskland.
Vilket är värt att ägna en tanke. Vilket Boëthius förtjänstfullt gjort.
Men läs hos Röda Malmö om romernas situation!
Har också hittat en gammal nyhet: I barnböckerna från andra världskrigets tid framställs fienden som det kommunistiska Sovjet. Inte det nazistiska Tyskland.
Vilket är värt att ägna en tanke. Vilket Boëthius förtjänstfullt gjort.
tisdag, oktober 28, 2008
Tänk om, och le!
Nu har Socialdemokraterna själva lagt sin budget 35 miljarder högre än regeringen. Rätt så. Det handlar alltså om utgiftstakens höjd - inte om att slaviskt följa en tre år gammal regel.
Detta och annat vettigt om ett eventuellt samarbete kan du läsa i Ohlys svar på Fokus' Tio frågor. Det är helt klart läge att börja diskutera.
Fastän några griniga stockholmslokala S-politiker hade en liten snyftis i DN om lågavlönades rätt till villaboende. Vars kontenta förstås var: ...och därför kan vi inte samarbeta förrän Ohly tänker om!
Kom igen, koalitionskamrater, gör som er egen ledare. Tänk om, och le!
Vad Fokus beträffar hade Ohly kunnat fråga i retur varför tidskriften i sitt förra nummer kallade Vänsterpartiets valda ledning för ”maktklicken”. Det är ett förtäckt förtal som de inte använder om något av de andra partierna.
Detta och annat vettigt om ett eventuellt samarbete kan du läsa i Ohlys svar på Fokus' Tio frågor. Det är helt klart läge att börja diskutera.
Fastän några griniga stockholmslokala S-politiker hade en liten snyftis i DN om lågavlönades rätt till villaboende. Vars kontenta förstås var: ...och därför kan vi inte samarbeta förrän Ohly tänker om!
Kom igen, koalitionskamrater, gör som er egen ledare. Tänk om, och le!
Vad Fokus beträffar hade Ohly kunnat fråga i retur varför tidskriften i sitt förra nummer kallade Vänsterpartiets valda ledning för ”maktklicken”. Det är ett förtäckt förtal som de inte använder om något av de andra partierna.
måndag, oktober 27, 2008
ÄGA RUM
ÄGA RUM - en feministisk antologi av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström. Något av en hur-gick-det-sen? De som redan som flickor blev väckta, medvetna, aktiva feminister, vad gjorde de sedan?
De olika artiklarna är alltså skrivna av aktivister, de som funnit ett sätt att omsätta sina idéer i handling och gör något konkret inom musik, media, stödgrupper och så vidare.
Textsamlingen formligen blåser positiv energi på dig! Bläddra i den en dyster dag och se hur mycket som finns att göra, hur stor god vilja det finns. Bokens upplägg medger en viss ungdomlig spretighet som understryker det friska och rörliga, men tro inte för den skull att den är anti-teoretisk! Här ryms resonemang både om intersektionalitet och transidentitet.
En enda undran: är alla aktivister unga? Ja, kanske är det så. Möjligheten finns också att aktivism i sig har kommit att definieras som något som unga människor gör.
ÄGA RUM säljs bl.a. via Adlibris
De olika artiklarna är alltså skrivna av aktivister, de som funnit ett sätt att omsätta sina idéer i handling och gör något konkret inom musik, media, stödgrupper och så vidare.
Textsamlingen formligen blåser positiv energi på dig! Bläddra i den en dyster dag och se hur mycket som finns att göra, hur stor god vilja det finns. Bokens upplägg medger en viss ungdomlig spretighet som understryker det friska och rörliga, men tro inte för den skull att den är anti-teoretisk! Här ryms resonemang både om intersektionalitet och transidentitet.
En enda undran: är alla aktivister unga? Ja, kanske är det så. Möjligheten finns också att aktivism i sig har kommit att definieras som något som unga människor gör.
ÄGA RUM säljs bl.a. via Adlibris
lördag, oktober 25, 2008
À la mode en Maroc
Det vore enkelt att säga att i Essaouira går alla i långrock på gatan.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?
Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.
Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?
Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.
Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.
Det är inte mycket jag vet om arabiskt/muslimskt mode. Utom att det finns.
tisdag, oktober 21, 2008
Smuts och konst
Essaouira – asSawira. Hamnstad på Marockos västkust. Bebodd av fiskare och handlare, besökt av turister, konstnärer och haschnomader. Labyrintiska gator i blått och vitt, mosaik, gamla innerstadshus med skuggig patio eller riad. Stan är ett världsarv, ett välförtjänt sådant.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.
När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.
När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.
söndag, oktober 19, 2008
Bo lyckligt
Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.
Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.
Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.
onsdag, oktober 15, 2008
Mot horisonten
Nu räcker det.
Här får man ingenting uträttat.
Jag drar mot horisonten, till Essaouira. Marockansk fiskestad mellan havet och öknen.
Du kan läsa min väninna Jane med Poesi och politik, så länge.
Marknadsföring eller parlamentarism?
Magnus Ahlkvist påminner om: ”...Miljöpartiets kniv i ryggen på Vänsterpartiet vid förhandlingarna om flyktingamnesti...” Ja det var fina grejer, det! Till och med lokala miljöpartister gick på den, kom och frågade varför V hade svikit. - Nej, det är era språkrör som luras, var svaret.
Men de blev inte särskilt upprörda. Tyckte istället att det var berömvärt att komma ut så fint!
Som att sanningen är det som kommer ut. Inte fakta. Berättelsen viktigare än händelsen. Myten större än verkligheten.
Det är den förvisso ibland. När det gäller Jesus Kristus och så.
Dagens politiker är inte riktigt på den nivån.
För övrigt skriver Ahlkvist bra om regeringsalternativen och Ohlys debattartikel, ”vi arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.”
Någon annan som jag nu inte kan hitta skrev att vänsterpartister faktiskt tror att det är styrkeförhållandena partierna emellan efter ett val som avgör regeringsbildningen.
Ja, det systemet kallas parlamentarism. Såvitt jag vet har det ännu inte onödigförklarats.
Men de blev inte särskilt upprörda. Tyckte istället att det var berömvärt att komma ut så fint!
Som att sanningen är det som kommer ut. Inte fakta. Berättelsen viktigare än händelsen. Myten större än verkligheten.
Det är den förvisso ibland. När det gäller Jesus Kristus och så.
Dagens politiker är inte riktigt på den nivån.
För övrigt skriver Ahlkvist bra om regeringsalternativen och Ohlys debattartikel, ”vi arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.”
Någon annan som jag nu inte kan hitta skrev att vänsterpartister faktiskt tror att det är styrkeförhållandena partierna emellan efter ett val som avgör regeringsbildningen.
Ja, det systemet kallas parlamentarism. Såvitt jag vet har det ännu inte onödigförklarats.
tisdag, oktober 14, 2008
AB och de populära populisterna
Åsa Beckman i DN gör rättvis reklam för annan Åsa, nämligen Linderborg när hon i Aftonbladet smular sönder ”Bengtzons byk” - det vill säga avslöjar klass- & kulturhatet hos den Marklund vars deckargestalt av någon anledning beskrivs som vänster. Av de ruskiga citaten att döma är den fiktiva deckarn någon sorts vulgär populist.
Bortsett från Linderborg finns inte mycket gott på Aftonbladets kultursida. Varför måste populärkulturen försvaras? undrar Beckman. Ja säg!
Är det verkligen så att den arma massmarknaden, förtryckt av trist opera och kyliga avantgardeuppläsningar, behöver redaktör Magnussons uppställning för att inte förtvina
i denna poetiska värld?
Efter att ha sett Magnussons usla blogg undrar man över såväl kvalitets- som kulturbegreppen. Men låt hoppet spira. Hon har inte uppdaterat sedan bokmässan.
Och AB:s kultursida har iallafall Nina Hemmingsson! Fast hon inte varit med sedan i juli.
Bortsett från Linderborg finns inte mycket gott på Aftonbladets kultursida. Varför måste populärkulturen försvaras? undrar Beckman. Ja säg!
Är det verkligen så att den arma massmarknaden, förtryckt av trist opera och kyliga avantgardeuppläsningar, behöver redaktör Magnussons uppställning för att inte förtvina
i denna poetiska värld?
Efter att ha sett Magnussons usla blogg undrar man över såväl kvalitets- som kulturbegreppen. Men låt hoppet spira. Hon har inte uppdaterat sedan bokmässan.
Och AB:s kultursida har iallafall Nina Hemmingsson! Fast hon inte varit med sedan i juli.
måndag, oktober 13, 2008
Stor i orden...
Skönt att Sahlin fick bakläxa. Det är bara det att ringa runt till
distriktsordförander brukar man göra före, inte efter, ett stort kontroversiellt utspel. I demokratiska partier brukar man till och med ge sig tid att förankra nyheten i distrikten. så jag undrar: hade Sahlin inte ens fattat att det var kontroversiellt?
Skönt med bakläxa, men taktikpoäng ger den inte. Därför ställer man i detta spöklikt lojala parti villigt upp med beskäftiga omformuleringar:
”Det blev inte tydligt. Vi menade bara att vänstern inte är med just nu. Det formulerades olyckligt. Det kan tolkas som att vi stängde dörren.”
Ja tänk precis så kunde det tolkas! Och troligt är väl att Mp fortfarande tolkar det precis så.
”Dåligt och osmart” tycker Ohly, för i hans position måste man vara lite fin i kanten.
Som bloggare kan man uttrycka sig mer oförblommerat. Som här Approximationer angående rikets finanser:
"Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär"
distriktsordförander brukar man göra före, inte efter, ett stort kontroversiellt utspel. I demokratiska partier brukar man till och med ge sig tid att förankra nyheten i distrikten. så jag undrar: hade Sahlin inte ens fattat att det var kontroversiellt?
Skönt med bakläxa, men taktikpoäng ger den inte. Därför ställer man i detta spöklikt lojala parti villigt upp med beskäftiga omformuleringar:
”Det blev inte tydligt. Vi menade bara att vänstern inte är med just nu. Det formulerades olyckligt. Det kan tolkas som att vi stängde dörren.”
Ja tänk precis så kunde det tolkas! Och troligt är väl att Mp fortfarande tolkar det precis så.
”Dåligt och osmart” tycker Ohly, för i hans position måste man vara lite fin i kanten.
Som bloggare kan man uttrycka sig mer oförblommerat. Som här Approximationer angående rikets finanser:
"Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär"
lördag, oktober 11, 2008
Kärlek, sex, makt, njutning, skitprat
För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.
Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...
- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.
Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.
Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...
- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.
Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.
fredag, oktober 10, 2008
Politik med astrologi eller ansvar?
Ännu en promemoria att reta mig på:
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.
Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?
Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?
Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.
I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.
Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?
Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?
Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.
I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.
torsdag, oktober 09, 2008
Me å leka
Häromdagen skrev jag att jag aldrig stört mig så mycket på miljöpartister.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.
När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.
Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?
Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?
De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.
När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.
Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?
Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?
De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.
onsdag, oktober 08, 2008
Skatter och vallöften
Högre skatter - men lägre avgift till a-kassan och höjda tak i arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Alltså lite större trygghet för dem med lägst lön och osäkrast anställningar. Det är kortversionen av Vänsterpartiets budgetförslag som det presenterades av talespersonen Ulla Andersson.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.
Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.
Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.
Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.
Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.
tisdag, oktober 07, 2008
Rörelse och bedrövelse
Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.
En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.
Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.
En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.
Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.
måndag, oktober 06, 2008
Förklaringar eller muskler
Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.
Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...
Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.
Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...
Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.
söndag, oktober 05, 2008
Triumf och översitteri
S och Mp fryser ut Vänsterpartiet. Det är klart att det bekvämare att regera ifred, men vem säger att det blir så? Lika gärna ger det två splittrade och förvirrade arbetarpartier som byter väljare med varandra och några ensamma gröna som ska försöka klänga in i alliansens famn. Lika gärna ger det en uträknad socialdemokrati och allt starkare högerextremistiska partier. Det kan föralldel också ge ett starkare vänsterparti, men marginaliserat.
Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"
Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"
lördag, oktober 04, 2008
Hedersrelaterat och barns rätt
I en artikel i Flamman av Hediye Güzel mfl. har debatten om ett hedersrelaterat liv väckts upp på nytt. Inger Stark har skrivit ett svar, och i båda artiklarna efterlyses nya utgångspunkter för analys. Möjligen är de ute efter en intersektionalistisk ansats, vilket jag är helt öppen för men som hittills avslagits i Vänsterpartiets programdiskussioner.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.
”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.
En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.
Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.
”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.
En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.
Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.
fredag, oktober 03, 2008
Kontrollens roll
I Haninge kommun förbättras barnens resultat sedan man började med täta kunskapskontroller, meddelar Dagens samhälle (pappersupplagan). Då undrar jag vad Haninge gjorde innan dess?
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
torsdag, oktober 02, 2008
Inte alls rasist, det bara låter så!
Äntligen fick jag tag i boken Fallet Nogger Black av Oscar Pripp & Magnus Öhlander
Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:
När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.
Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.
Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug
Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:
När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.
Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.
Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug
onsdag, oktober 01, 2008
Det är politik, dummer!
Postpolitik, vad är nu det? Politiska beslut som berör posten, skulle man kunna tro. Och faktum är att om vårt samhälle ska karaktäriseras som färdigt med politiken, skulle avvecklingen av bl.a. posten vara ett av symtomen på detta.
Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.
Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”
En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.
Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.
Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.
Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”
En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.
Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.
tisdag, september 30, 2008
Med bibehållen fattning i vanvettet
Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!
Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).
En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?
Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.
Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.
Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).
En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?
Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.
Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.
måndag, september 29, 2008
Fakta, fiktion, blogg och bryderi
Mycket har skrivits om bokmässan. Jag har inte varit där på över tio år, och då som herde åt Rinkeby Kids så att minglandet blev minimalt. Årets mest tilltalande kommentar är Thunbergs kolumn där hon än en gång pekar på den trista stereotypen: Män skriver skönlitteratur, kvinnor bekänner.
”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.
Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?
”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?
För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!
Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.
För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com
”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.
Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?
”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?
För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!
Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.
För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com
lördag, september 27, 2008
Tvång eller kunskap, varken eller?
Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
fredag, september 26, 2008
Björklund och sju små debattdvärgar
Till utbildningsmajorens beröm brukar sägas att han iallafall har dragit igång en debatt om skolan, en så viktig fråga!
Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.
Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.
Finns en del bloggar i ärendet också.
Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.
Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.
Finns en del bloggar i ärendet också.
torsdag, september 25, 2008
Lite kunskap från Skolverket
Häromdagen lyssnade jag till Per Thullberg, generaldirektör för Skolverket. Han sa bland annat:
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.
Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.
På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...
I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.
Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.
Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.
På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...
I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.
Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.
onsdag, september 24, 2008
Stäng allt i gästfrihetens namn!
Förra veckan skrev Dagens Samhälle om att Anneli Philipson (V) var en av inledningstalarna på ESF, medan den borgerliga oppositionen i Malmö inte ville att kommunen skulle stöda Forum, eftersom de misstänkte det för att vara ett vänsterprojekt - där alla inte känner sig välkomna.
Det finns en hel del att säga om det.
1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?
Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?
Det finns en hel del att säga om det.
1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?
Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?
tisdag, september 23, 2008
Vilken överraskning!
Klassamhället kom som en fullkomlig överraskning! Fem professorer skriver i DN:
”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”
Har de aldrig tidigare behövt reflektera över det faktum att just så är den beskaffad, den skola vi alltid har haft? Då står det uselt till med kunskaperna inom akademierna.
Vad professorerna egentligen vill ha är: mera ämneskunskaper, mer kontroll
Det kom inte som en överraskning.
För att vara petig:
Professorerna skriver: ”/I Finland/ har man kommit nära det svenska mantrat om att ’alla skall med’”. Men det är inte ett mantra, inte heller ett uttryck för någon mig bekant skolpolitik. Det är en valslogan från Socialdemokratiska arbetarepartiet. Antingen vet de inte det, eller har stoppat in den för att göra sig lustiga. Olustigt i båda fallen.
Mantran är ramsor eller ljudkombinationer som stöd för meditation. De är inte OM något. Det är bara slarvig svenska. Vilket i sin tur kom som något av en överraskning.
Tänk att inte ens professorerna håller måttet nu för tiden.
”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”
Har de aldrig tidigare behövt reflektera över det faktum att just så är den beskaffad, den skola vi alltid har haft? Då står det uselt till med kunskaperna inom akademierna.
Vad professorerna egentligen vill ha är: mera ämneskunskaper, mer kontroll
Det kom inte som en överraskning.
För att vara petig:
Professorerna skriver: ”/I Finland/ har man kommit nära det svenska mantrat om att ’alla skall med’”. Men det är inte ett mantra, inte heller ett uttryck för någon mig bekant skolpolitik. Det är en valslogan från Socialdemokratiska arbetarepartiet. Antingen vet de inte det, eller har stoppat in den för att göra sig lustiga. Olustigt i båda fallen.
Mantran är ramsor eller ljudkombinationer som stöd för meditation. De är inte OM något. Det är bara slarvig svenska. Vilket i sin tur kom som något av en överraskning.
Tänk att inte ens professorerna håller måttet nu för tiden.
måndag, september 22, 2008
Romer i Europa
Roma in Europe. Ett ESF-seminarium för att finna åtgärder för verklig inklusion. Tyngdpunkten läggs oundvikligen på Italien och den senaste tidens mobbfasoner, fascistiska utstötningspolitik och ”stoppa kriminalitet med gangstermetoder” som en talare säger. I Italien lever de flesta romer i läger på usel sanitär nivå, vilket befästs av en lagstiftning som definierar dem som vagabonder. De tillhör inte de tolv minoriteter som har skydd i landet.
Gästen från Kosovo beskriver en trängd situation där romerna avvisas av både serber och albaner och beskriver staden Mitrovice, delad mellan dessa folkgrupper och med romska läger runt i stan, där romerna inte är fria att röra sig och gå till skola eller jobb.
Talaren från Rumänien vänder på kritiken mot politikerna - det största problemet är okunniga människor och vardagsrasism och en utbildning som i bästa fall lär oss tolerans, men inte att leva tillsammans. Amari Rromentza är en kultur- och utbildningsorganisation som verkar för tvåspråkiga förskolor och en interkulturell läroplan, där de stöder sig på Unescos uttalande för mångfald redan från början.
Sverige representeras av Hans Caldaras (andra fr v i bild), som beskriver romerna som skadade av tidigare myndighetsdiskriminering och idag utestängda från exempelvis arbetsmarknaden. Även han riktar in sig på situationen i Europa som helhet. Det är nödvändigt att rikta kritiken för bristande ansvar dit den ska. Inte som någon från Caritas, en av arrangörerna, som öppnade med ett lovtal till unionen: ”Arbete för social sammanhållning förenar oss med de europeiska fäderna!”
De europeiska fäder som såg sammanhållning som ”ein Reich, ein Volk...”?
Läs också ledaren om asylslökande barn i Romani Glinda
Gästen från Kosovo beskriver en trängd situation där romerna avvisas av både serber och albaner och beskriver staden Mitrovice, delad mellan dessa folkgrupper och med romska läger runt i stan, där romerna inte är fria att röra sig och gå till skola eller jobb.
Talaren från Rumänien vänder på kritiken mot politikerna - det största problemet är okunniga människor och vardagsrasism och en utbildning som i bästa fall lär oss tolerans, men inte att leva tillsammans. Amari Rromentza är en kultur- och utbildningsorganisation som verkar för tvåspråkiga förskolor och en interkulturell läroplan, där de stöder sig på Unescos uttalande för mångfald redan från början.
Sverige representeras av Hans Caldaras (andra fr v i bild), som beskriver romerna som skadade av tidigare myndighetsdiskriminering och idag utestängda från exempelvis arbetsmarknaden. Även han riktar in sig på situationen i Europa som helhet. Det är nödvändigt att rikta kritiken för bristande ansvar dit den ska. Inte som någon från Caritas, en av arrangörerna, som öppnade med ett lovtal till unionen: ”Arbete för social sammanhållning förenar oss med de europeiska fäderna!”
De europeiska fäder som såg sammanhållning som ”ein Reich, ein Volk...”?
Läs också ledaren om asylslökande barn i Romani Glinda
fredag, september 19, 2008
Rättegång mot kolonialismen
Under dagens Forum var jag på rättegången mot kolonialism och imperialism. Där fanns som sig bör jury, domare och försvarare, och framför allt en rad vittnen. De berättade om utplundring av jorden och utsugning av människorna i Ecuador, Chile, Bolivia, Kuba... En fin detalj var hur 8 mars verkar spela en viktig roll i kvinnornas motstånd och aktioner - en kampdag för feminism, inte en mediagrej eller upphottad mors dag.
På fotot ser ni en av kvinnorna som vittnade.
De tog också upp Sveriges och EU:s behandling av de papperslösa - 12 miljoner i Europa, cirka trettiotusen i Sverige. Varför arbetskraftsinvandring när vi är här? frågade de.
Guzman, en handelsforskare från Kuba, nämnde bland mycket annat att Kuba lovats hundratusentals dollar i bistånd från USA om bara jänkarna får komma in och granska. Han konstaterade torrt att Kuba tackat nej och bara bett att få slippa handelsembargot.
Hur rättegången slutade kan jag inte säga, för det var problem med tolkningen så i halvtid gick jag och drack fair-trade-kaffe istället.
En sak jag funderat på: varför måste man välja mellan rättvisemärkt och kravmärkt kaffe? Går det inte att fixa både-och?
Möjligt i Malmö
Europeiska sociala forum i Malmö. Kommer hit fredag förmiddag när det varit igång ettpar dagar, och besöker de olika arenorna.
Ohly trivs på Möllevången, medan Hanna som sitter vid bokbordet på Moriskan är glad över att allting funkar men hade hoppats på fler besökare. Detsamma säger alla arrangörer jag talar med - de hade hoppats på 20000, men 8000 är registrerade. Svårt att säga varför, Malmö är kontinentalt tillgängligt och ett Forum har alla möjligheter att göra avtryck i stan. I Paris försvann vi i förorterna och på långa avstånd, men i Malmö är det faktiskt påfallande hur många som på bussar och kaféer har ett socialt intresse - som diskuterar fackliga kulturkurser, kontaktuppgifter till Afrikagrupperna eller problemet med ekologisk distribution.
Jag blir ombedd att fylla i en enkät, ett underlag till en studie av ESF. Frågorna är intressanta och värda att fundera över: hur jag prioriterar olika demokratimetoder, vilka strategier jag finner viktigast för att göra en annan värld möjlig. Men undertonen antyder att de bästa svaren är de frihetliga, individualistiska, trevliga. Svaren som går ut på konsensus eller den enskildas påverkan på de många. Om mitt intryck stämmer, om partipolitik har kommit att bli synonymt med köra-över-folk och frihet med min-egen-frihet och att vara sams självklart bättre än osams - isåfall har liberalismen lyckats bättre än någon antiglobalist önskade, ty då definierar den även motståndet.
Detta är ett av de tillfällen när jag mer än gärna vill ha fel!
Ohly trivs på Möllevången, medan Hanna som sitter vid bokbordet på Moriskan är glad över att allting funkar men hade hoppats på fler besökare. Detsamma säger alla arrangörer jag talar med - de hade hoppats på 20000, men 8000 är registrerade. Svårt att säga varför, Malmö är kontinentalt tillgängligt och ett Forum har alla möjligheter att göra avtryck i stan. I Paris försvann vi i förorterna och på långa avstånd, men i Malmö är det faktiskt påfallande hur många som på bussar och kaféer har ett socialt intresse - som diskuterar fackliga kulturkurser, kontaktuppgifter till Afrikagrupperna eller problemet med ekologisk distribution.
Jag blir ombedd att fylla i en enkät, ett underlag till en studie av ESF. Frågorna är intressanta och värda att fundera över: hur jag prioriterar olika demokratimetoder, vilka strategier jag finner viktigast för att göra en annan värld möjlig. Men undertonen antyder att de bästa svaren är de frihetliga, individualistiska, trevliga. Svaren som går ut på konsensus eller den enskildas påverkan på de många. Om mitt intryck stämmer, om partipolitik har kommit att bli synonymt med köra-över-folk och frihet med min-egen-frihet och att vara sams självklart bättre än osams - isåfall har liberalismen lyckats bättre än någon antiglobalist önskade, ty då definierar den även motståndet.
Detta är ett av de tillfällen när jag mer än gärna vill ha fel!
torsdag, september 18, 2008
Terroristen
Hej hopp FRA, här är jag med mina hårt spända terrornerver.
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.
citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”
Terroristen är närmare än du tror...
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.
citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”
Terroristen är närmare än du tror...
onsdag, september 17, 2008
Mobilisera massorna är inte bara elektronik
CH Hermansson skrev, för över femtio år sedan, att bakom uppfattningen om vänstern såsom ständig opposition finns två tendenser, båda oriktiga. Den ena (”sekteristiska”) går ut på att partiet inte får göra några kompromisser och koalitioner överhuvudtaget. Den andra (”opportunistiska”) går ut på att överbjuda alla övriga partier ifråga om reformförslag.
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?
Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.
Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?
Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.
Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”
tisdag, september 16, 2008
Kulturella svar
Den förträffliga Kulturbloggen lägger ibland ut ”kulturfyran”, helt enkelt en sorts läsarenkät. Här är mina svar. Fler finns på www.kulturbloggen.com
1. Vad vet du om Kulturrådet?
- Det är en myndighet som bl a fördelar pengar till tidskrifter och projekt.
2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det?
- Mina manus, för genomgång. Sen kanske det skulle bli tid att läsa Bröderna Karamasov. Plus en bruksanvisning för öde öar, förstås.
3. Om Big Bang-försöket slukar världen, vilken låt skulle du vilja höra samtidigt?
- Gånglåt från Äppelbo eller Händels Largo
4. Om det svarta hålet skulle sluka världen, vad skulle du helst göra sista kvällen?
- Sitta i min trädgård och se på tornseglarna, eller simma rätt ut i sjön. Om det var vinter - nej, det finns väl ingenting att göra om vintern?
1. Vad vet du om Kulturrådet?
- Det är en myndighet som bl a fördelar pengar till tidskrifter och projekt.
2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det?
- Mina manus, för genomgång. Sen kanske det skulle bli tid att läsa Bröderna Karamasov. Plus en bruksanvisning för öde öar, förstås.
3. Om Big Bang-försöket slukar världen, vilken låt skulle du vilja höra samtidigt?
- Gånglåt från Äppelbo eller Händels Largo
4. Om det svarta hålet skulle sluka världen, vad skulle du helst göra sista kvällen?
- Sitta i min trädgård och se på tornseglarna, eller simma rätt ut i sjön. Om det var vinter - nej, det finns väl ingenting att göra om vintern?
måndag, september 15, 2008
Logo-diktatur
Politik, enbart en fråga om att kränga varumärken? I understreckaren Mördande reklam skriver Kim Salomon om boken Iron Fists (av Steven Heller) som visar hur nutidshistoriens värsta diktatorer förstod att använda reklamens symbolspråk och bygga budskapen runt enkla tecken – till och med det egna ansiktet funkade som logo.
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”
- - -
Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”
- - -
Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus
lördag, september 13, 2008
Ko-tack
Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.
För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.
Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!
Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.
För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.
Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!
Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.
Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.
För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.
För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.
Ja till kor! Nej till EU!
Andra som bloggat: Lasses blogg
Kamrater
Till dem som förnöjsamt konstaterar organisationernas död
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?
Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!
Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?
Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!
Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.
fredag, september 12, 2008
Ur samlingen Artefakter
Mindre hisnande underhållning
än 
perfekt glättighet
Tack vare denhär masten uppe på åsen
kan jag blogga här och nu
torsdag, september 11, 2008
Vems sak är vår?
Tusentals drabbade lider i det tysta - så inleder SvD sitt nya rekord i sentimentalt USA-fjäsk, och låter mystiken förtätas i den Stand-up-for-America-anda som svenska media präglas av.
På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.
Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?
”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.
Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.
Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”
Tusentals drabbade lider i det tysta.
På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.
Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?
”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.
Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.
Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”
Tusentals drabbade lider i det tysta.
onsdag, september 10, 2008
Skyddande likhet
Helt nyligen föreslog Ohly grupparbeten med block-kollegerna. Ett resultat av det är, kan man förmoda, den voluminöst pösmunkiga DN-artikeln av två partisekreterare på väg från sitt block.
Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.
”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?
”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.
Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!
”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.
”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.
”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?
”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.
”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.
Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid
PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.
Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.
”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?
”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.
Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!
”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.
”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.
”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?
”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.
”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.
Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid
PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.
tisdag, september 09, 2008
Poesin lever, gässen flyttar
I SvD recenseras Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson. En bok som jag vågar hoppas är en välbehövlig insats! Valdemar Bernhards minnesbok hör absolut till standardverken, men den är gammal och saknar av förklarliga skäl koppling till hur man kan läsa Andersson idag. Därför tror jag på Greiders bok. Han är tillräckligt insatt i både poesi och väster-Dalarna för att kunna förstå det särpräglade i Anderssons diktning och uttrycka det som recensenten kallar ”diktarens kluvenhet”.
Dan Andersson är poeten vars läsare genom tiderna har korrigerats med ett uppfordrande ”Men...” För det första är det lätt att se honom som vildmarkspoet. Men glöm inte att han som vuxen levde i staden, lika hemma på Göteborgs hamnkrogar som i Klara! Han hyser djup solidaritet med det fattiga folket i skogarna. Men glöm inte att han fick gå i skola, han slet inte så många år med vare sig mila eller timmer. Hans rättvisekänsla uppskattades varmt inom arbetarrörelsen. Men glöm inte att han var djupt religiös, färgad av kristendom och intresserad av hinduism. Ja, han var något av en idealistisk svärmare eller grubblare. Men glöm inte att han var en jordnära humorist, en festare och dagsverssatiriker. Men glöm inte hans veka sida och längtan efter kärlek. Men...
Jag skulle inte tro att Greider ägnar sig åt att tillrättavisa läsarna om diktarens kluvenhet. Dan Andersson finns så det räcker till oss alla. Detsamma gäller sångskatten - vem som ska tolka Andersson och hur? Hemma hos mig ansågs det lite ytligt att knäppa på gitarr. Dikter skulle deklameras. Men poeten själv drog gärna en låt, och Gunde Johansson förde arvet vidare med inspelningar som idag är lite lantligt gungiga. Av de dussintals tolkare som följt i deras spår har Sofia Karlsson gjort skön sensation, men jag föredrar ännu den dovt skrovlige Thorstein Bergman.
Dan Andersson-sällskapet (tack för lån av foto!) hittar du här
En av de dikter av Dan Andersson som förmedlar det kärva landskapets läkande kraft är
Gässen flytta:
”När de gamla såren heta tära
och din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar
se med mig mot bleka blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn!”
Andra som bloggat: Kulturbloggen
måndag, september 08, 2008
Konsekvent inkonsekvens
Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.
Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.
Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!
Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.
Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.
Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!
Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.
söndag, september 07, 2008
Kort & gott
Ena veckan sabbade jag naglarna med att riva bort nasse-lappar från väggar och stolpar.
Nästa vecka såg jag att det kan sägas enklare:
Nästa vecka såg jag att det kan sägas enklare:
lördag, september 06, 2008
Fokus på nationalister
I ett ovanligt fylligt nummer av Fokus granskas Sverigedemokraternas väg mot makten. Om riksdagsplatsen är säkrad eller om tvärtom partiet vuxit optimalt redan nu? ”Olika mätningar har visat att svenskarna är det minst främlingsfientliga folket i EU” skriver man, ett hoppfullt resultat. Men tyvärr räcker det inte långt. Den fråga som fortfarande betraktas som Sverigedemokraternas starkaste, är invandringsmotståndet. Olika mätningar, återigen, visar att det är den fråga som flest förknippar med partiet och ger dem rätt i. Sverigedemokraterna saknar förtroende i snart sagt alla andra frågor från välfärd till miljö – men i detta fall tror en alltför stor del av folket att endast Sd säger ”som det är”. Det vill säga ger uttryck åt ett dunkelt ressentiment, en inlärd mörkrädsla, en otrygghetskänsla som måste kanaliseras.
Artikeln summerar logiskt: Sverigedemokraterna har inte mycket att komma med om inte integrationen görs till en stor valfråga. Tillåter man dem att sätta dagordningen, kommer de att ha framgång. Dessvärre ser vi redan nu hur de övriga partierna jobbar för att bli ”bäst” på Sverigedemokraternas koncept. Fp, M och nu senast S gör allt tydligare markeringar i den riktningen.
Kort sagt, det skulle inte vara något problem med populistpartier, om det inte vore för att människor faktiskt håller med dem. Nationalism och rasism är inte bara rumsrent, det håller på att bli vardagspolitik. Naturligtvis går då den tydligaste företrädaren framåt.
Att de borgerliga är ointresserade av att undanröja rasismens grogrund, fattigdom och maktlöshet, säger sig självt. Men Socialdemokraterna borde verkligen ha annat för sig än att tävla med Reinfeldt i ekonomism och pompositet.
Artikeln summerar logiskt: Sverigedemokraterna har inte mycket att komma med om inte integrationen görs till en stor valfråga. Tillåter man dem att sätta dagordningen, kommer de att ha framgång. Dessvärre ser vi redan nu hur de övriga partierna jobbar för att bli ”bäst” på Sverigedemokraternas koncept. Fp, M och nu senast S gör allt tydligare markeringar i den riktningen.
Kort sagt, det skulle inte vara något problem med populistpartier, om det inte vore för att människor faktiskt håller med dem. Nationalism och rasism är inte bara rumsrent, det håller på att bli vardagspolitik. Naturligtvis går då den tydligaste företrädaren framåt.
Att de borgerliga är ointresserade av att undanröja rasismens grogrund, fattigdom och maktlöshet, säger sig självt. Men Socialdemokraterna borde verkligen ha annat för sig än att tävla med Reinfeldt i ekonomism och pompositet.
fredag, september 05, 2008
Tre citat att fira fredag med
Spöklikt: ”Jag skulle känna mig säkrare med gästarbetare som åker hem igen”
Åkesson, Sd
Säkrare än vad? På vad? Namnlöst hot?
Rapp analys: ”Att piska de sjukskrivna och arbetslösa hårdare gör inte arbetsgivarna mer villiga att anställa dem”
Kort & korrekt från Mörtvik, TCO
Hon har rätt: ”Europeiska unionen kan väl ändå inte acceptera att dess medborgare får sin egendom konfiskerad utan bevis och rätt till domstolsprövning?” skriver Abrahamsson om de svensksomalier som äntligen fått upprättelse, och avslutar: ”Ibland känns det mer än vanligt skönt att få rätt.”
Ibland känns det till och med skönt att hålla med Abrahamsson.
Åkesson, Sd
Säkrare än vad? På vad? Namnlöst hot?
Rapp analys: ”Att piska de sjukskrivna och arbetslösa hårdare gör inte arbetsgivarna mer villiga att anställa dem”
Kort & korrekt från Mörtvik, TCO
Hon har rätt: ”Europeiska unionen kan väl ändå inte acceptera att dess medborgare får sin egendom konfiskerad utan bevis och rätt till domstolsprövning?” skriver Abrahamsson om de svensksomalier som äntligen fått upprättelse, och avslutar: ”Ibland känns det mer än vanligt skönt att få rätt.”
Ibland känns det till och med skönt att hålla med Abrahamsson.
torsdag, september 04, 2008
Hårda och mjuka klappar från S
Socialdemokraternas nya invandringspolitik, som den presenteras i DN, innehåller inga förändringar i riktning mot humanitet och större genomslag för mänskliga rättigheter. Tvärtom tänker de fortsätta på den hårda linjen, den som för närvarande genomförs av Alliansen.
Asylsökande ska tvingas bosätta sig på anvisad plats.
Papperslösa ska inte ha rätt till likvärdig vård i Sverige.
Det är de hårda tagen.
Introduktionsersättning som liknar lön – det är en återvinningsreform sedan 90-talet som ännu inte slagit igenom, oklart varför.
Särskild kommunbonus för dem som tar största ansvaret för flyktingarna, det är mjukisförslaget. Gentemot kommunerna alltså. Är väl de som gör jobbet, kantänka. Flyktingarna själva tycks inte vara mycket att satsa på.
Kalle Larsson kommenterar
Svensson bloggar, liksom Maria Ferm
Asylsökande ska tvingas bosätta sig på anvisad plats.
Papperslösa ska inte ha rätt till likvärdig vård i Sverige.
Det är de hårda tagen.
Introduktionsersättning som liknar lön – det är en återvinningsreform sedan 90-talet som ännu inte slagit igenom, oklart varför.
Särskild kommunbonus för dem som tar största ansvaret för flyktingarna, det är mjukisförslaget. Gentemot kommunerna alltså. Är väl de som gör jobbet, kantänka. Flyktingarna själva tycks inte vara mycket att satsa på.
Kalle Larsson kommenterar
Svensson bloggar, liksom Maria Ferm
onsdag, september 03, 2008
Lämplig situation för Alliansens skolreformer
”Är Björklunds analys av skolan så enkelspårig som den verkar?” frågar DN i en balanserad ledare. Ja – finns några tecken som talar för motsatsen?
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.
Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.
I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.
Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.
Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.
I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.
Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.
tisdag, september 02, 2008
Allsångsskatt
Den som i likhet med mig inte var i Vitabergsparken och rockade röven av högern kan glädjas åt Kulturbloggens video. Det värmer hjärtat att se och höra Ohly som anförare samt i pas de deux med grönhårig ödlerygg!
När jag var ny i Vänsterpartiet -76 sjöng vi oss igenom hela Sånger för socialismen på introduktionskursen. Det var en bra idé då. Kanske inte idag, efter några icke-sjungande år.
Men allsången i Vita bergen visar att vänstern och arbetarrörelsen har vår ständigt utvecklade sångskatt, och det är sannerligen på tiden att vi höjer våra röster för att höras igen.
När jag var ny i Vänsterpartiet -76 sjöng vi oss igenom hela Sånger för socialismen på introduktionskursen. Det var en bra idé då. Kanske inte idag, efter några icke-sjungande år.
Men allsången i Vita bergen visar att vänstern och arbetarrörelsen har vår ständigt utvecklade sångskatt, och det är sannerligen på tiden att vi höjer våra röster för att höras igen.
En bra dag att gå in i Republikanska föreningen
Om du någon gång har svårt att dra dig till minnes vilka som ingår i familjen Bernadottes stamtavla, finns hjälpen här. Sanslöst eller osannolikt, men SVT har en egen sajt för kungafamiljen. Sajtens syfte är inte att granska familjen B (om det var någon som väntade sig det) utan bara redogöra för deras viktiga representationsuppdrag och komma med lite menlöst hushållsskvaller. I något man kallar blogg, som är halvofficiella kortnotiser, berättas om genomförda studiebesök och utdelade priser. I lite längre inlägg får vi höra kronprins Hakon berätta om sina upplevelser på Svalbard, eller se Victoria i 18 klänningar från lika många galatillställningar.
Kikar vi i arkivet finns den frestande rubriken ”Från lillprins till kronprins”. Här får familjen B visa upp sina gamla smalfilmer! Karl Gustaf öppnar dörren till sin studentlägenhet i Uppsala, systrarna leker på Haga, och så är det uppvisning i skolgymnastik anno 1957; närmast en chikan att påminna en sextioåring om detta.
I ett medium som periodvis ägnat sig åt mobbning och personförföljelse framstår den hygieniskt opersonliga prosan som devot hyllning. Inget annat fenomen i vårt demokratiska samhälle har denna totala immunitet mot kritik eller ens kommentar. Med uråldrig undersåtesmentalitet använder ett gäng avlönade reportrar sin arbetstid till att koka ihop denna förolämpning mot förnuft, god smak och licenskostnad.
Vägra betala! Eller tala om vad du tycker: kungahuset@svt.se
Här är Republikanska föreningen
Kikar vi i arkivet finns den frestande rubriken ”Från lillprins till kronprins”. Här får familjen B visa upp sina gamla smalfilmer! Karl Gustaf öppnar dörren till sin studentlägenhet i Uppsala, systrarna leker på Haga, och så är det uppvisning i skolgymnastik anno 1957; närmast en chikan att påminna en sextioåring om detta.
I ett medium som periodvis ägnat sig åt mobbning och personförföljelse framstår den hygieniskt opersonliga prosan som devot hyllning. Inget annat fenomen i vårt demokratiska samhälle har denna totala immunitet mot kritik eller ens kommentar. Med uråldrig undersåtesmentalitet använder ett gäng avlönade reportrar sin arbetstid till att koka ihop denna förolämpning mot förnuft, god smak och licenskostnad.
Vägra betala! Eller tala om vad du tycker: kungahuset@svt.se
Här är Republikanska föreningen
måndag, september 01, 2008
Sluta flumma, Björklund!
Visserligen får man tycka vad man vill om vad som helst. Men en minister förväntas tycka välgrundat om sitt område, och en minister som talar om respekt för lärande och kunskap bör föredömligt visa upp en smula av den respekten. Här skriver forskarna Eklund & Scharp om värdet i en metodik av resonemang och dialog, något som Sverige lyckats väl med. Va vare ja sa...
Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.
”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.
Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.
”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)