Lärarfackbasen Metta Fjelkner drar slutsatsen att den berömda Rinkebyskolan inte är värd sina priser. Sen kommer det ut att den inte mindre berömde rektor Ehrstrand själv har tjänat miljoner på föreläsningar, som bisyssla till rektorsuppdraget.
På Rinkebyskolans egen blogg verkar allt frid, fröjd och framgång. Men svidande kritik kommer från Dimitra, och från Mamman ett nyanserat inlägg med påföljande intressant diskussion.
Än jag då - förvånad? Inte alls. Ehrstrand är kapabel att snacka omkull en dörr. Men han har också fått mycket uträttat. En av hans starka sidor är att välja fantastiska medarbetare. De som hållit ställningarna när rektor turnerat runt och varit underbar.
Jo, det var så folk utanför Rinkeby sa: Åhh, känner du dendär underbara rektorn?
Som om vi inte var fler skolledare i byn! Det var på tiden Rinkebyskolan byggdes ut för hundratusentals kronor med modern ”kulturarena”. Men på min skola måste vi ta av barnens pengar för att kunna skaffa det de önskade mest av allt, en skiljevägg i duschen.
Våra visioner om Kunskapens hus, praktiskt-estetiskt lärande och Barnens hus hade inte samma grandiosa dille som Världensbästaskola.
Men framgångarna för den som är bred i käften är noga taget inte snackarens eget fel. I Rinkeby bildade grabbgubbarna den typiska massiva ryggdunkarfronten. Det var klonade kommunalförvaltare: svenska män i samma ålder på samma chefsnivå med samma kavajstuk och samma fixering vid sina egna lekar. De kunde två: bygga förortslego och herre-på-täppan.
En del av dem var hyfsat begåvade, men särskilt underbara var de inte, och att Rinkebyskolan inte är världens bästa kan bara förvåna den som gick på det.
Nu vill jag inte höra talas om att mer pengar ska pumpas in för att rädda Rinkebyskolan (rädda barnens kunskaper eller rektors ansikte?) Den uppgiften har alla vi underbara rektorer att kämpa med - utan vare sig budget eller ryggdunk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar