Essaouira – asSawira. Hamnstad på Marockos västkust. Bebodd av fiskare och handlare, besökt av turister, konstnärer och haschnomader. Labyrintiska gator i blått och vitt, mosaik, gamla innerstadshus med skuggig patio eller riad. Stan är ett världsarv, ett välförtjänt sådant.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.
När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.
När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.
1 kommentar:
Bra ide' att utnyttja materialet på en soptipp, för konstnärliga alster-här i Sverige är det ju inte tillåtet att ta något från tippen' bara föra dit allt? Undrar ofta vart man för allt-återvinning av material och kanske export av annat för giftigt? MVH Gladiatan
Skicka en kommentar