Många bloggare frågar sig med fog hur det står till med demokratin när enskilda partibytare förändrar styret i en hel kommun, emot väljarmajoriteten. Jag förstår den företagare som idag fick utrymme för sin besvikelse på SvD:s brännpunkt, och tror säkert att många sundbybergare känner sig svikna.
Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.
Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö
fredag, augusti 10, 2007
torsdag, augusti 09, 2007
Fascinerad förundran i Sveriges till ytan minsta kommun
Vår lilla stad fick plötsligt nytt politiskt styre. Två moderater hoppade av och har ansökt om medlemskap i SAP. Detta är nog för att rubrikerna ska ropa: Sundbyberg rött igen! – trots att vårt parti, det rödaste av dem alla, inte varit inblandat i denna egendomliga köpslagan.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
torsdag, augusti 02, 2007
Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?
Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.
Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.
Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.
Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.
I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.
* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson
Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.
Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.
Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.
I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.
* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson
tisdag, juli 31, 2007
Meningen med allting
fredag, juli 27, 2007
Bok- & klimattips
Jag gnäller oftare på vädret än diskuterar klimatet. Mer berorende på okunskap än på ointresse. Men om jag får för mig att göra något åt klimatet, rättare sagt att lindra något av skadan jag ständigt tillfogar det, gör jag det enligt Tell.
Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.
Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.
Med enligt-Tell-metoden har jag upptäckt att kravmärkt vin är fullt drickbart. Att eko-kaffe är alldeles utmärkt. Och att jag faktiskt har råd att betala lite mer för ekobananer, även om de blir bruna och liksom mulna efter en dag. Man får helt enkelt köpa en om dan istället. Så länge man inte åker bil till butiken.
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?
Tell hade också något gott skäl för att vi ickevegetariska slentrianätare ska välja morot framför tomat. Morot har jag inte ätit sen jag var barn. Men det var rätt kul. Jag kom att tänka på mjölktänder. Det tänker man inte ofta på.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.
torsdag, juli 26, 2007
Äntligen!?
SvD:s ledare utropar: Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet! De stöder sig på en undersökning från Pew research center som mätt människors attityder till terror (det vill säga, till islamistisk terror). Människor i Libanon, Jordanien och Pakistan fördömer idag terrordåd mot civila. Endast muslimer i palestinska territorier kan förklara eller försvara självmordsbombare.
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.
Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.
Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.
Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.
Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?
fredag, juli 20, 2007
Rowling i nobelprisklass
Nu kommer den, det har ni väl fattat? Sista Harry Potter. Och idag är jag inte ute efter att raljera med massmarknadsfenomen, för jag hör till dem som beställt boken från förlaget via utmärkta bokhandeln Bokus. Det lär ska finnas glädjedödare på nätet som talar om Hur Det Går, men bästa indikationen hittills var de engelska vadhållningsbyråerna som numera utgår från att Potter ska dö, så att man bara får spela om hur eller av vem.
Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!
Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.
Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.
EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.
Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!
Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.
Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.
EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.
tisdag, juli 17, 2007
Motsatsen till arbete ÄR arbetslöshet
Nu har jag närmare granskat DN-artikeln där Folkpartiet redogör för ett lyckat flyktingmottagande. Efter att ha arbetat med frågorna har jag en hel del synpunkter på Fp:s text, citerad i kursiv:
”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.
Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?
”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.
Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?
måndag, juli 16, 2007
Hellre muta än veckopeng, tycker Fp
Nyamko Sabuni vill med ”några tusen kronor” belöna flyktingar som snabbt lär sig svenska. Samtidigt hävdar hon att vuxna människor inte ska ha ”veckopeng” utan egen inkomst. Men om introduktionsersättningen är ens inkomst, varför ska ministern då prata barnspråk med en och kalla det veckopeng? En minister som ckså tror att man är ett litet barn som måste mutas för att läsa svenskläxan.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.
Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.
Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.
Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.
Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.
fredag, juli 13, 2007
Normalfascismen
Mera rötmånadssyndrom: Jag hörde en dam i radio beklaga sig över hur hon ”testats” för att utröna om hon var arbetsför eller ej, pga någon neurologisk skada. Testet var inte yrkesrelaterat, utan gick ut på allmän livsföring. Bland annat skulle hon tillreda en måltid samt utföra enklare städning. Det gjorde hon också - fast fel! Hon gjorde nämligen saker i fel ordning eller flera saker samtidigt, bytte uppgift och verkade inte ”fokuserad”.
Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?
Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala
Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?
Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala
Så löd mitt inlägg nr 200.
onsdag, juli 11, 2007
LO i rötmånaden
Har jag blivit tokig?
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.
söndag, juli 08, 2007
Mer om stadsutveckling
”Storheten i storstädernas framväxt, en befruktning och utveckling endast jämförbar med jordbävningarna och flodvågorna som skapade kontinenter, men så mycket mer fascinerande därför att den innefattar myriader av människor; sålunda en helhet större än sina beståndsdelar. Vi talar om storstäder som hade de planerats, och stadsplaner förekommer, storvulna planer, finurliga planer, men alla utmynnade de i anonym kraftalstring - exakt när blir det Staden som styr?
Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.
En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)
Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.
En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)
fredag, juli 06, 2007
Bygg gärna
I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)
Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.
Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.
Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...
Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.
Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.
Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...
onsdag, juli 04, 2007
Moderat magi och snörpig mälardrottning
Stockholms borgarråd Axén-Olin klampade sta för nåt tag sen och utropade Skandinaviens huvudstad.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?
Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.
Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.
Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.
Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?
Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.
Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.
Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.
Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.
Erfarenheten talar
Kristdemokraten Per Kronlid är initiativtagare till ett antiabort-parti (SvD 0704). Enligt honom är det...
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!
tisdag, juli 03, 2007
Malmö-Stockholm, ett-noll
Min första reaktion inför planen på ett badhusbygge i Riddarfjärden var – äntligen! Vatten är till för att badas i, helst året om.
Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.
Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring
Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.
Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring
lördag, juni 30, 2007
Under Stockholms broar
”Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar”
Dan Andersson, Vårkänning
Även under spannen i stadens broar
spinns och spänns näten
mikroperspektiv på stålkonstruktionerna
i vassen nät över vattnet
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar”
Dan Andersson, Vårkänning
Även under spannen i stadens broar
spinns och spänns näten
mikroperspektiv på stålkonstruktionerna
fredag, juni 29, 2007
EU:s fördrag - rösta eller rusta?
EU:s så kallade nya så kallade fördrag innehåller inte alltför mycket nytt. Det var väl heller inte meningen, eftersom det skulle sammanfatta ett alltför stort antal alltför utspridda texter. Förespråkarnas slutsats är därför att vi inte behöver folkomrösta. Detta stöds av att fördragsförslaget numera inte kallas konstitution (om vilket de flesta stater folkomröstar) utan ”reformfördrag”. De flesta stater genomför ju reformer ibland, inte sant? Hursomhelst innehåller det reformerade fördragsförslaget ett alltför stort antal saker som är alltför dåliga för att bara trummas eller hummas igenom. Till exempel:
- Överstatligheten ökar kraftigt både när det gäller straffrätt och civilrätt.
- EU-parlamentets makt ökar på en rad nya områden, på bekostnad av de nationella parlamenten.
- De stora medlemsländerna vinner inflytande på bekostnad av de små.
- Utrikesministerposten kvarstår med annan titel (”hög representant”), och militariseringen fortsätter. En ändrad formulering går ut på att EU kan, istället för ”ska”, utveckla ett gemensamt försvar, men en krigsmaterielbyrå ska inrättas. Medlemsländernas militära upprustning ska uppmuntras, och hela EU görs till en militär allians som samordnas med Nato*.
- Den fria markanden är överordnat mål och har företräde framför nationella lagar om miljöskydd, konsumentskydd eller alkoholpolitik, om dessa begränsar varornas fria rörlighet. Liksom budgetdisciplin och låg inflation är överordnade mål om låg arbetslöshet eller social trygghet.
Tack till Hanna - som i sin tur tackar Jonas Sjöstedt, fd EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Texten var för viktig för att inte bli lånad och spridd.
* Så att medlemsländer som inte är med i Nato kan fundera över vad alliansfrihet betyder. Om det överhuvudtaget finns någonting att inte vara allierad med längre.
- Överstatligheten ökar kraftigt både när det gäller straffrätt och civilrätt.
- EU-parlamentets makt ökar på en rad nya områden, på bekostnad av de nationella parlamenten.
- De stora medlemsländerna vinner inflytande på bekostnad av de små.
- Utrikesministerposten kvarstår med annan titel (”hög representant”), och militariseringen fortsätter. En ändrad formulering går ut på att EU kan, istället för ”ska”, utveckla ett gemensamt försvar, men en krigsmaterielbyrå ska inrättas. Medlemsländernas militära upprustning ska uppmuntras, och hela EU görs till en militär allians som samordnas med Nato*.
- Den fria markanden är överordnat mål och har företräde framför nationella lagar om miljöskydd, konsumentskydd eller alkoholpolitik, om dessa begränsar varornas fria rörlighet. Liksom budgetdisciplin och låg inflation är överordnade mål om låg arbetslöshet eller social trygghet.
Tack till Hanna - som i sin tur tackar Jonas Sjöstedt, fd EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Texten var för viktig för att inte bli lånad och spridd.
* Så att medlemsländer som inte är med i Nato kan fundera över vad alliansfrihet betyder. Om det överhuvudtaget finns någonting att inte vara allierad med längre.
tisdag, juni 26, 2007
Tack för det, Integrationsverket
Hörde ni nyheten från SR Ekot:
Immigranter som inte kommer från de sk västländerna har sämre värden på sjukdom, arbetslöshet, bostadsstandard, inkomst och skolframgång för barnen. ”På samtliga områden är läget sämre för invandrare” står det i Integrationsverkets sista rapport.
Javisst är det ett eko. Vi har hört det förut. Det är en sanning som kanske inte tål att... men ändå måste upprepas.
Den vanliga slitna kommentaren brukar vara att integrationspolitiken har misslyckats. Detta har ekat från höger till vänster, mellan medborgare och politiker: det är integrationspolitikens fel, så låt oss tävla i uppfinningsrikedom om vilka felen var. Förtryck av entreprenörer, dalt med hedersmördare, brist på hemspråksundervisning - eller var det tvärtom hemspråksundervisningen?
Men Integrationsverkets analytiker Mikael Rundqvist orkar bryta ekoeffekten: ”Det är inte integrationspolitiken som har misslyckats. Vi tycker inte den har genomförts riktigt. För att kunna säga att den har misslyckats måste den ha genomförts. Sedan vet vi ju inte vad som hade hänt om vi inte hade gjort någonting alls.” Det är alltid glädjande att möta människor med ett sakligt förhållningssätt och insiktsfull historieskrivning. Tack, Rundqvist.
Tack & adjö, för Integrationsverket stänger på fredag. För ett drygt tiotal år sedan skrev jag Vänsterpartiets reservation mot dess tillkomst. Sedan dess har vi också motionerat om dess nedläggning. Ändå känns det beklämmande. För att vara självironisk: vi tänkte förstås lägga ned det på ett mycket mer progressivt sätt! Verkets stora och värdefulla insats har varit kunskapsinsamlandet, som nu riskerar att i bästa fall spridas. I värsta fall att ingen längre frågar efter denna sortens kunskaper.
Mer ur Ekots inslag: ”Integrationsverket har haft tydligt ett ansvar när det gäller introduktionen av nyanlända. Där är vi rätt självkritiska. Vi kan se att introduktionen inte har speciellt stor betydelse för människors fortsatta liv i Sverige.”
Jag är en av dem som trott på introduktionens av nyanlända stora betydelse och som upprepat det som ett illa underbyggt eko. Så tack än en gång, för den sista intressanta rapporten.
Immigranter som inte kommer från de sk västländerna har sämre värden på sjukdom, arbetslöshet, bostadsstandard, inkomst och skolframgång för barnen. ”På samtliga områden är läget sämre för invandrare” står det i Integrationsverkets sista rapport.
Javisst är det ett eko. Vi har hört det förut. Det är en sanning som kanske inte tål att... men ändå måste upprepas.
Den vanliga slitna kommentaren brukar vara att integrationspolitiken har misslyckats. Detta har ekat från höger till vänster, mellan medborgare och politiker: det är integrationspolitikens fel, så låt oss tävla i uppfinningsrikedom om vilka felen var. Förtryck av entreprenörer, dalt med hedersmördare, brist på hemspråksundervisning - eller var det tvärtom hemspråksundervisningen?
Men Integrationsverkets analytiker Mikael Rundqvist orkar bryta ekoeffekten: ”Det är inte integrationspolitiken som har misslyckats. Vi tycker inte den har genomförts riktigt. För att kunna säga att den har misslyckats måste den ha genomförts. Sedan vet vi ju inte vad som hade hänt om vi inte hade gjort någonting alls.” Det är alltid glädjande att möta människor med ett sakligt förhållningssätt och insiktsfull historieskrivning. Tack, Rundqvist.
Tack & adjö, för Integrationsverket stänger på fredag. För ett drygt tiotal år sedan skrev jag Vänsterpartiets reservation mot dess tillkomst. Sedan dess har vi också motionerat om dess nedläggning. Ändå känns det beklämmande. För att vara självironisk: vi tänkte förstås lägga ned det på ett mycket mer progressivt sätt! Verkets stora och värdefulla insats har varit kunskapsinsamlandet, som nu riskerar att i bästa fall spridas. I värsta fall att ingen längre frågar efter denna sortens kunskaper.
Mer ur Ekots inslag: ”Integrationsverket har haft tydligt ett ansvar när det gäller introduktionen av nyanlända. Där är vi rätt självkritiska. Vi kan se att introduktionen inte har speciellt stor betydelse för människors fortsatta liv i Sverige.”
Jag är en av dem som trott på introduktionens av nyanlända stora betydelse och som upprepat det som ett illa underbyggt eko. Så tack än en gång, för den sista intressanta rapporten.
torsdag, juni 21, 2007
Högtidsdikt
Vartenda år JAsommar blev, då andens dräkt näringsfattig mull
erbjöd varje vildblommas ansikte
Där höljet av levande trä
generationers rottrådar i svenska ramar
hade väntat, och min ökenfötter nu står
och skall stå
Med gudomen fick jag syrenen att blomma
törnrosorna invid sömnens rand, ängen full av leenden
Midsommarblomster vartenda år
då buketterna lyser rummen och stegen gräset
Då stången och ringen, köttet och höet
mognande kransar
det dansar
Ängsklockan mot hällen
solklockan mot kvällen
barn som buketter, solfångare i hagen
JA vartenda år, kransarna ska bindas
åt oss
åt barnen
för barnen
för nödvändighetens och årets skull
för så skall vara
för fröna i såningsraden
för någots skull
(utdrag ur JA eller Det enda som blev, HD)
måndag, juni 18, 2007
Den ojämna kampen mot klichén
Är det bra med poesi-slam eller inte?
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.
Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.
Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.
Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.
Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.
Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.
Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.
söndag, juni 17, 2007
Tvångsskola för barn, för kunskap, för livet
I frågan om skolstart för sexåringar går min sympati til Kd, som ensamma i regeringen driver den liberal-individualistiska linjen att barn är olika. Visst vore det bäst med en skolövergång just den dag när lilla jag är mogen för det. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi vuxna klarar av det – inte mer än vad vi har idag, när barnen i praktiken börjar skolan vid 5-8 års ålder, beroende på personlig mognad eller föräldrarnas ambitioner.
Det som stör mig ifråga om obligatorisk skolstart vid sex års ålder, det är inte obligatorisk och inte start, ej heller sex eller ålder. Det är förleden ”skol” som ger mig onda aningar.
Det finns idag en utmärkt sexårsverksamhet med kreativa gruppaktiviteter i lärande miljö. Detta är vad som väljs av en majoritet av föräldrarna*. Om barnet redan läser och räknar kan hon börja första klass, och verkar hon allmänt sent utvecklad kan hon gå kvar i förskolan/dagis. Det kanske finns en poäng med att införa tvång på sexårsverksamhet, men jag är inte säker.
Ännu mindre säker är jag om det verkligen är denna utvecklande verksamhet som borgarna (minus Kd) avser. Hör Jan Björklund (enligt SvD): ”Vid sex års ålder är barn väldigt mottagliga för inlärning.” Förvisso, men hittills har vår björkruska till minister aldrig avsett något barnasinnat när han talar om inlärning. Inte blir det bättre när Fjelkner på Lärarnas riksförbund, ofta en vettig person, nu hänger på med att barnen ska läras att läsa, skriva och räkna.
Att en del av dem faktiskt lär sig detta i förskoleklassen förbigås av båda talespersonerna.
”Sanningen är ju att sexåringar vill gå i skolan” säger ministern. Alltså, han med ett brinnande intresse för kunskap. Men obs: varje utsaga som börjar med ”sanningen är”, är a priori misstänkt. Om sedan ett litet förrädiskt inklusivt ”ju” ingår, gör det inte sagan mer trovärdig. Och om innehållet går ut på vad andra människor tror, vill, tycker och tänker... säger jag ack och ve för den kunskapen.
Av de tvångsmedel ett samhälle behöver är skolan ett. Men det är de borgerligt liberala, de som vill ha mindre styrning av den enskildes liv, som nu förespråkar att tvångsmedlen flyttas längre ned i åldrarna.
Är det förresten någon som kan räkna upp alla de reformer som alliansen genomfört för att öka den enskildes frihet?
Fotnot: 96% av sexåringarna går i förskoleklass, 3% går i grundskola, källa SvD. Den återstående procenten då? Min gissning är att det är sjuka barn, barn under utredning, eller barn som hålls hemma mot sitt eget bästa.
Det som stör mig ifråga om obligatorisk skolstart vid sex års ålder, det är inte obligatorisk och inte start, ej heller sex eller ålder. Det är förleden ”skol” som ger mig onda aningar.
Det finns idag en utmärkt sexårsverksamhet med kreativa gruppaktiviteter i lärande miljö. Detta är vad som väljs av en majoritet av föräldrarna*. Om barnet redan läser och räknar kan hon börja första klass, och verkar hon allmänt sent utvecklad kan hon gå kvar i förskolan/dagis. Det kanske finns en poäng med att införa tvång på sexårsverksamhet, men jag är inte säker.
Ännu mindre säker är jag om det verkligen är denna utvecklande verksamhet som borgarna (minus Kd) avser. Hör Jan Björklund (enligt SvD): ”Vid sex års ålder är barn väldigt mottagliga för inlärning.” Förvisso, men hittills har vår björkruska till minister aldrig avsett något barnasinnat när han talar om inlärning. Inte blir det bättre när Fjelkner på Lärarnas riksförbund, ofta en vettig person, nu hänger på med att barnen ska läras att läsa, skriva och räkna.
Att en del av dem faktiskt lär sig detta i förskoleklassen förbigås av båda talespersonerna.
”Sanningen är ju att sexåringar vill gå i skolan” säger ministern. Alltså, han med ett brinnande intresse för kunskap. Men obs: varje utsaga som börjar med ”sanningen är”, är a priori misstänkt. Om sedan ett litet förrädiskt inklusivt ”ju” ingår, gör det inte sagan mer trovärdig. Och om innehållet går ut på vad andra människor tror, vill, tycker och tänker... säger jag ack och ve för den kunskapen.
Av de tvångsmedel ett samhälle behöver är skolan ett. Men det är de borgerligt liberala, de som vill ha mindre styrning av den enskildes liv, som nu förespråkar att tvångsmedlen flyttas längre ned i åldrarna.
Är det förresten någon som kan räkna upp alla de reformer som alliansen genomfört för att öka den enskildes frihet?
Fotnot: 96% av sexåringarna går i förskoleklass, 3% går i grundskola, källa SvD. Den återstående procenten då? Min gissning är att det är sjuka barn, barn under utredning, eller barn som hålls hemma mot sitt eget bästa.
söndag, juni 10, 2007
Gör något för ditt land
Här är dom. Ungefär tusen manifesterande nazister.En del av den 6 juni i huvudstaden.
För bara några år sedan hade vi ett som jag minns det stillsamt, värdigt nationaldagsfirande på skolor, i kommunalhus och på idrottsplatser. Svenska sånger sjöngs, tal om gemenskap hölls. Även viss flaggviftning förekom trots att det är en osvensk vana; som jag minns mitt hemland brukades här vanligtvis seden att hissa flaggan.
Sen krängde någon en helgdag över oss som en gammal tehuva. I dess dunkel kan vad som helst kräla fram.
Till exempel tusen nazister, fullt lagliga och med polisskydd. Eller hemma på gatan i min lilla stad: feta svettiga karlar i blågula tröjor som vrålade SVÄÄRRJEE! bara rakt ut. Uppenbarligen i tron att de var i sin fulla rätt till det.
Dessa ettusenfyra personer såg alla till att göra dagen till årets mest deprimerande helg.
Men i min hemsocken delades stipendier ut till lantbrukseleverna. Grattis! Oavsett om de ämnar driva ett mer eller mindre ekologiskt jordbruk kommer de att bidra till öppna landskap för oss alla, vilket är vad som behövs.
I denna ljuva sommartid håller de fagraste av nejder på att kvävas av småbusk och ogräs. Rönnplantorna står som spön i backen, vajande vass försumpar redan dyiga insjöar. Vägrenarna som tidigare fick utmärkelser för sin artrikedom maskinrakas idag från fibbla och tistel för trafiksiktens skull.
Så till er som har för sig att ni vill göra något för vårt land kan jag bara säga: sätt igång, nu basta pronto! Börja med att hugga sly, rycka nässla och tistel, slå vass. Vandra gamla stigar, så att de hålls öppna. Räfsa i dikesrenen och se om smultronen kommer tillbaka. När ni sedan sätter er ned och tittar på utsikten kan den som absolut vill ropa ”sväärrjee” göra det. Tyst och försynt, på vårt undvikande svenska vis. Då blir nog allting bra.
Fast i de stekheta gathörnen denna högtid för nationell desktruktion tvivlade jag på någonting som helst någorlunda bra.
lördag, juni 09, 2007
HD som rasist
Ni har gissat rätt: jag gillar kor. Här har ni en rödkulla. Hon är en Skansen-representant för en urgammal nordisk lantras. Liten, rödbrokig och hornlös. Från ungefär 1930-talet improduktiv, relativt sett. Men från sent 70-tal blev entusiasterna intresserade av att försöka bevara och föda upp gamla raser. Då fanns endast halvtannat tjog rödkullor kvar i Svärdsjö, Dalarna. För att få upp populationen importerades några tjurar från Norge som hade väldigt lika gener.
I detta sammanhang är jag rasist. Eftersom jag gillar kor, gillar jag folk som har tillräcklig kunskap och intresse för att tillvarata de gamla raserna. Raser som var anpassade för magert bete i skogsbygd och mjölkade bra, ”under betingelserna”.
Sedan ändrades betingelserna, gång på gång. Det var ingen idé att nöta på magert skogsbete när mjölken kunde köras upp i lastbil och virke kunde odlas kubikkilometervis överallt norr om Dalälven.
I detta sammanhang är jag rasist. Eftersom jag gillar kor, gillar jag folk som har tillräcklig kunskap och intresse för att tillvarata de gamla raserna. Raser som var anpassade för magert bete i skogsbygd och mjölkade bra, ”under betingelserna”.
Sedan ändrades betingelserna, gång på gång. Det var ingen idé att nöta på magert skogsbete när mjölken kunde köras upp i lastbil och virke kunde odlas kubikkilometervis överallt norr om Dalälven.
Korna rotade man ut, mänskorna sög man ut. Att det idag finns råd och tid, kunskap och intresse, för att återupprätta rödkullor tyder på att vi är ett land av visst välstånd – ett välstånd skapat delvis genom utsugning. Detta är att betrakta som normalt.
Ett av nutidens villkor syns på fotot: rödkullan har sitt gula EU-clip i örat. Till och med på Skansen. Det får inte slarva omkring några omärkta, byråkratiskt olovliga kor. Inte ens på museum.
Ett av nutidens villkor syns på fotot: rödkullan har sitt gula EU-clip i örat. Till och med på Skansen. Det får inte slarva omkring några omärkta, byråkratiskt olovliga kor. Inte ens på museum.
Normalt – eh?
onsdag, juni 06, 2007
Dumbommarnas paradmarsch
Minns någon dessa satiriska verser? De cirkulerade runt år 1990 till förskräckelse och förtjusning. Texten går utmärkt att sjunga på melodi Finska Rytteriets Marsch, så blir den ännu lite hejigare.
”Nu är det tid att vi alla tar strid
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!
Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...
Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...
Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!
Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...
Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...
Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”
Okänt upphov (så vitt jag vet)
tisdag, juni 05, 2007
Inte stolt, men inte heller ogin
Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.
I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”
Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.
Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.
I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”
Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.
Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.
lördag, juni 02, 2007
Nationalitetspolitik; något för pissminkar
Försökte läsa Sverigedemokraternas invandringspolitiska program, antaget vid deras senaste stora möte. Försökte tänka mig in i att detta är politiker med visst folklig förankring som presenterar en politik som ska bemötas seriöst.
Försökte, alltså.
Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.
För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.
Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.
Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.
För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.
Försökte, alltså.
Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.
För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.
Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.
Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.
För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.
fredag, juni 01, 2007
Läsning för svennar
Chefredaktören Selda Evgin om den nya gratistidningen Förort (källa DN):
”Det kommer inte att handla om ’svennar och blattar’ för det finns ju även svennar i förorten.”
Konfunderad vrider jag på meningen. Att Förort blir en nöjestidning och inte ”politisk” som Gringo är ju en sak. Men att en text inte ska handla om svennar och blattar därför att den också har svenska läsare - i detta ser jag ingen logik.
Är det som med barn- och flickböcker? Att barnboken måste handla om en pojke, annars vill inte pojkarna ta del. Och handlar boken om relationer, då blir den en flickbok. Seriös och med lågt underhållsningsvärde.
”Den ska inte handla om förhållandet mellan pojkar och flickor, för det finns ju även pojkar i klassen.”
Mjaa, lite så är det nog.
Många svennar läser Gringo och många blattar läser DN. Men frågor om etniska relationer antas fortfarande ha en målgrupp. Några som ”berörs”. Som går omkring och är etniska och skaffar sig komplicerade relationer. Till skillnad från normalnollorna utan egenskaper.
Låt oss hoppas att den färdiga nöjestidningen Förort får oss att tänka i något mer nöjsamma banor!
För Evgin och jag är säkert lika förtjusta i förorten. Den bloggade jag om här.
”Det kommer inte att handla om ’svennar och blattar’ för det finns ju även svennar i förorten.”
Konfunderad vrider jag på meningen. Att Förort blir en nöjestidning och inte ”politisk” som Gringo är ju en sak. Men att en text inte ska handla om svennar och blattar därför att den också har svenska läsare - i detta ser jag ingen logik.
Är det som med barn- och flickböcker? Att barnboken måste handla om en pojke, annars vill inte pojkarna ta del. Och handlar boken om relationer, då blir den en flickbok. Seriös och med lågt underhållsningsvärde.
”Den ska inte handla om förhållandet mellan pojkar och flickor, för det finns ju även pojkar i klassen.”
Mjaa, lite så är det nog.
Många svennar läser Gringo och många blattar läser DN. Men frågor om etniska relationer antas fortfarande ha en målgrupp. Några som ”berörs”. Som går omkring och är etniska och skaffar sig komplicerade relationer. Till skillnad från normalnollorna utan egenskaper.
Låt oss hoppas att den färdiga nöjestidningen Förort får oss att tänka i något mer nöjsamma banor!
För Evgin och jag är säkert lika förtjusta i förorten. Den bloggade jag om här.
torsdag, maj 31, 2007
Han var väl två
Historisk bildning är nödvändig, och ett ställe att skaffa den på kan tänkas vara i skolan. Men när jag upptäcker att barnen fortfarande svarar på frågor om Sten Sture på prickade rader är jag färdig att ge upp hoppet. Om skolan eller om historien, eftersom båda lider katastrofal brist på förnyelse.
Jag frågade en god vän, en verkligt framgångsrik god vän, en av mina få vänner i karriärbranschen – kort sagt en välutbildad, välanpassad, väluppfostrad person i sina hittills bästa år, vad hon vet om Sten Sture.
- Var han inte två, sa hon efter visst övervägande.
Det är ungefär all kunskap vi behöver om Sten Sture. Att han vid närmare eftertanke var två. Så varför ska då skolbarn i sina hittills bästa år behöva svara på frågor om deras illgärningar – på prickade rader! – medan åtminstone en halv vuxenvärld råmar efter bättre historiekunskaper?
Tålamod och beredvillighet är goda egenskaper. Men är de av så oöverträffat värde att de systematiskt måste tränas in i nio års tid, påhejade av politiker av alla möjliga färger, men på bekostnad av bildningen?
Jag frågade en god vän, en verkligt framgångsrik god vän, en av mina få vänner i karriärbranschen – kort sagt en välutbildad, välanpassad, väluppfostrad person i sina hittills bästa år, vad hon vet om Sten Sture.
- Var han inte två, sa hon efter visst övervägande.
Det är ungefär all kunskap vi behöver om Sten Sture. Att han vid närmare eftertanke var två. Så varför ska då skolbarn i sina hittills bästa år behöva svara på frågor om deras illgärningar – på prickade rader! – medan åtminstone en halv vuxenvärld råmar efter bättre historiekunskaper?
Tålamod och beredvillighet är goda egenskaper. Men är de av så oöverträffat värde att de systematiskt måste tränas in i nio års tid, påhejade av politiker av alla möjliga färger, men på bekostnad av bildningen?
söndag, maj 27, 2007
Varför trycka allt som tycks?
Inte många kan ha missat Rojas’ debattartikel om att skolornas läromedel är förtäckt socialistpropaganda innästlad via, hör och häpna, familjen Bonnier. Inte många kan heller ha missat bloggarna om saken. Josefin Brink är bara ett gott exempel.
DN läser jag så sällan att jag vanligen är för sent ute när de kommer med någon riktigt ångande hästskit. Men några smärre reflektioner unnar jag mig:
1. Vetenskap är fakta och fakta är inte politiska – inte förrän de används. Att samma fakta kan användas för att dra olika slutsatser (exempelvis om läget i klasskampen år 1932) brukar med ett normalt språkbruk kallas både demokratiskt och teoretiskt.
2. I en till gymnasieskola förklädd fornlämning lät jag mig under några ungdomsår undervisas i historia av en reaktionär officer som med pedagogisk iskyla och intellektuell passion lärde ut att någon alltid tjänar på förhållandena - och mer eller mindre under hot satte i oss att utan undantag ställa frågan varför; språkets viktigaste ord.
3. Varför låter DN, Bonniers’ guldkalv, mjölkko och flaggskepp, trycka detta generalangrepp på ägarfamiljens kryptokommunism? Månne det är ett hedersamt exempel på civilkurage - eller ett mindre hedersamt försök att ta kål på den stackars förvirrade Rojas utan att det märks stort mer än i bloggosfären.
DN läser jag så sällan att jag vanligen är för sent ute när de kommer med någon riktigt ångande hästskit. Men några smärre reflektioner unnar jag mig:
1. Vetenskap är fakta och fakta är inte politiska – inte förrän de används. Att samma fakta kan användas för att dra olika slutsatser (exempelvis om läget i klasskampen år 1932) brukar med ett normalt språkbruk kallas både demokratiskt och teoretiskt.
2. I en till gymnasieskola förklädd fornlämning lät jag mig under några ungdomsår undervisas i historia av en reaktionär officer som med pedagogisk iskyla och intellektuell passion lärde ut att någon alltid tjänar på förhållandena - och mer eller mindre under hot satte i oss att utan undantag ställa frågan varför; språkets viktigaste ord.
3. Varför låter DN, Bonniers’ guldkalv, mjölkko och flaggskepp, trycka detta generalangrepp på ägarfamiljens kryptokommunism? Månne det är ett hedersamt exempel på civilkurage - eller ett mindre hedersamt försök att ta kål på den stackars förvirrade Rojas utan att det märks stort mer än i bloggosfären.
lördag, maj 26, 2007
Internationell solidaritet, nationellt gnäll
”Flamman utpekades som ’säkerhetsrisk’ och nekades att närvara vid Sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlskoga. Men vår norska systertidning Klassekampen var där och bevakade händelserna” läser jag i veckans Flamman. Internationell solidaritet – jag gillar sånt! Men hittar inte den utmärkta artikeln i nätupplagan, så ni får jaga tidningen i pressbyrån.
Inte ett välunderbyggt ord hittar jag i de rikliga citaten från Sd:s Mattias Karlsson som är en friskus på lösa antaganden: ”Muslimerna är... Ta emot fler än vi klarar av... Invandrarna är ett hot...Känslan av gemenskap minskar...” Inga fakta. Mycket känsla.
”Svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige” säger Karlsson. Och där uttalar han sig korrekt. Den rätten har vi ju. Så vad farao gnäller han om? Eller - vilka skumma kulturyttringar är det sverigedemokraterna ser sig förhindrade att utöva?
Inte ett välunderbyggt ord hittar jag i de rikliga citaten från Sd:s Mattias Karlsson som är en friskus på lösa antaganden: ”Muslimerna är... Ta emot fler än vi klarar av... Invandrarna är ett hot...Känslan av gemenskap minskar...” Inga fakta. Mycket känsla.
”Svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige” säger Karlsson. Och där uttalar han sig korrekt. Den rätten har vi ju. Så vad farao gnäller han om? Eller - vilka skumma kulturyttringar är det sverigedemokraterna ser sig förhindrade att utöva?
torsdag, maj 24, 2007
Vems är staden?
Igår tog jag in ett citat ur min dikt Vems är staden. Här är den i sin helhet:
Vems är staden?
Privatiserat privilegierade eliter i urbana utrymmen
tillåter tystlåtet maktlysten
att via telefonsignalerade transaktionsmönster äga rum
utan att någonsin
Gatlyktor och grävskopor sköt bort skräcken och träcken
Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under
Där myllret, skvallret
gälla modershjärtan över kikhostorna
tills grannlåtens dragharmonium eldade tanklösheten
där likvakan för strejkvakten
svett och beska, svek
då gula lyktor längs kajerna
belyste bakgårdsbråten,
osynligt
drunknad i Vater Rhein
Innanför nedisade fasader
bakas kunskapsmassan av miljoner program
in i freonnätterna
Olympiskt lugn härskar i kulturhuvudstaden
ur Möjligt Land, -01
foto gratis från www.fotoakuten.se
Vems är staden?
Privatiserat privilegierade eliter i urbana utrymmen
tillåter tystlåtet maktlysten
att via telefonsignalerade transaktionsmönster äga rum
utan att någonsin
Gatlyktor och grävskopor sköt bort skräcken och träcken
Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under
Där myllret, skvallret
gälla modershjärtan över kikhostorna
tills grannlåtens dragharmonium eldade tanklösheten
där likvakan för strejkvakten
svett och beska, svek
då gula lyktor längs kajerna
belyste bakgårdsbråten,
osynligt
drunknad i Vater Rhein
Innanför nedisade fasader
bakas kunskapsmassan av miljoner program
in i freonnätterna
Olympiskt lugn härskar i kulturhuvudstaden
ur Möjligt Land, -01
foto gratis från www.fotoakuten.se
onsdag, maj 23, 2007
Småaktig samtid
”Ökningen av fattiga kvinnors migration för att söka arbete över nationsgränserna har medfört en ökning av den internationella ’maid trade’ (pighandeln), liksom av internationell sextrafik och –turism. Många globala städer kräver, och är helt beroende av, tjänster och hemarbete utfört av immigrantkvinnor. ”
Så skriver Chandra Talpade Mohanty i Feminism without borders. En bok jag inte skulle rekommendera annat än till akademiker, eftersom den befinner sig på en för oss lekpersoner olidlig abstraktionsnivå. Det är inte kvinnors villkor hon diskuterar, det är inte ens feministiska teorier. Mohanty fördjupar sig i den diskussion som förs eller borde föras om förtjänsterna hos olika argumentationer och interventioner angående feministisk teoribildning om kvinnors villkor.
Ändå är det rätt roligt med en författare vars uppfattning om en fallstudie inte är att nån tjej berättar om sitt liv, utan faktasamlingen om tvåhundratusen textilarbetare i Narsapur, Indien. Sådant ger perspektiv.
Men den största behållningen var meningen jag inledde med. Maid trade. Detta, och de globala städernas beroende av sina uppassare i privatsfären, får de så kallade reformen med kallade hushållsnära tjänster att framstå inte bara som som småaktig utan som pinsamt, ängsligt samtida.
Första gången jag hörde talas om globala städers krav på hushållerskor var i en föreläsning av Saskia Sassen, sent 1990-tal. Det gav mig raderna nedan.
Ofta undrar jag vad de håller på med på universiteten. Men jag är väldigt tacksam över att de håller på.
”Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under”
Så skriver Chandra Talpade Mohanty i Feminism without borders. En bok jag inte skulle rekommendera annat än till akademiker, eftersom den befinner sig på en för oss lekpersoner olidlig abstraktionsnivå. Det är inte kvinnors villkor hon diskuterar, det är inte ens feministiska teorier. Mohanty fördjupar sig i den diskussion som förs eller borde föras om förtjänsterna hos olika argumentationer och interventioner angående feministisk teoribildning om kvinnors villkor.
Ändå är det rätt roligt med en författare vars uppfattning om en fallstudie inte är att nån tjej berättar om sitt liv, utan faktasamlingen om tvåhundratusen textilarbetare i Narsapur, Indien. Sådant ger perspektiv.
Men den största behållningen var meningen jag inledde med. Maid trade. Detta, och de globala städernas beroende av sina uppassare i privatsfären, får de så kallade reformen med kallade hushållsnära tjänster att framstå inte bara som som småaktig utan som pinsamt, ängsligt samtida.
Första gången jag hörde talas om globala städers krav på hushållerskor var i en föreläsning av Saskia Sassen, sent 1990-tal. Det gav mig raderna nedan.
Ofta undrar jag vad de håller på med på universiteten. Men jag är väldigt tacksam över att de håller på.
”Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under”
söndag, maj 20, 2007
Ditt Paris
”Vilken stad är ditt Paris?” frågades i lördagens understreckare i SvD. Artikeln var bitvis snårig med hänvisningar till Bourdieu och fransk litteraturkritik, men den bottnade, tror jag, i frågan om Paris’ betydelse för konst och kultur i Europa, med en hel del ganska intressanta hänvisningar till bland annat Strindberg.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.
Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som centrum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.
Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som centrum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.
Globala reseskribenter brukar i inverterad snobbism inskärpa att världens kulturella centrum idag är exempelvis Shanghai eller Sofia. (Ungefär som Jan Myrdal på sin tid ansåg att de mest kvalificerade intellektuella samtalen bedrevs i just de städer där han råkade befinna sig!) Men den mentala staden, eller begreppet (”Paris” att skilja från ”Frankrikes huvudstad”) är summan av de bilder den genererat.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?
Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.
”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?
Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.
”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.
Foto HD, från Shakespeare & co på Seine-stranden
lördag, maj 19, 2007
Kosläppet
Igår skrev jag om koordinatsystem. Idag om kor. För trots att helgen varit dystert kall och regnig väntar vi på kosläppet.
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.
Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.
Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!
Jag minns sextiotalets familjejordbruk om tio mjölkkor som vi drev uppåt skogen med rispiskor. Då behövdes ännu slåttervall, så att sluttningarna ned mot vattnen markerades av guldgula hässjor. Idag talar jag om halvtidsdrivet eu-bruk för biff, där minsta kalv måste brysselberäknas och därför har gult clip i örat. Men ibland rymmer de fortfarande in bland äppelträden. Och i ett väsentligt avseende är resultatet av ko-bruket detsamma; öppna landskap, för oss som vill se ängarna slutta ned mot sjöarna.
Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).
Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).
fredag, maj 18, 2007
Koordinatsystem
Häromdagen kom jag in på frågan om Sverigedemokraternas (och för den delen, Miljöpartiets) plats på höger-vänster-skalan, och igår nämnde jag moralens position i valet. Dessa frågor hör ihop, så till vida att det förutom skalan höger-vänster finns en som kan kallas konservativ-progressiv.
Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.
Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.
Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.
Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.
Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.
Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.
torsdag, maj 17, 2007
Moderatombytet passar fokusflytten
Att läsa: "George W Reinfeldt, konsten att göra en politisk extrem makeover"
Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.
Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.
De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.
Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.
Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.
Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.
De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.
Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.
måndag, maj 14, 2007
Förenklingar är för svåra
Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.
Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?
I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.
En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.
Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.
Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.
Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.
Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?
I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.
En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.
Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.
Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.
Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.
fredag, maj 11, 2007
Asvardag, regnbågsdröm
Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.
En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.
Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.
Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.
Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.
Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.
En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.
Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.
Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.
Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.
Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört
torsdag, maj 10, 2007
Platsen som huvudsak
Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.
Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.
Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?
Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.
Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.
Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.
Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?
Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.
Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.
måndag, maj 07, 2007
Tulpanen
Jag är där bokstäver faller till marken
i det jag trodde var
i det jag trodde var
mitt möjliga land
Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.
Bokstäver och blommor
är inte farligt
Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.
Bokstäver och blommor
är inte farligt
Fanor
riskabelt
lördag, maj 05, 2007
Jämställdhet och omvändhet
”Å så ska vi jobba mycket med jämställdhet framöver. En av våra viktigaste frågor, faktiskt. Men då så ska vi inte prata så mycket om dethär att män och kvinnor har olika löner och sånt. För så är det inte i vår kommun. Utan det ska vara sånt som berör våra ungdomar! Ta bara detta att killarna har så mycket sämre skolresultat. Så får det inte vara. Nej, vi ska jobba med detta med jämställdhet, vi ska ju vara en förebildlig kommun!”
Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!
Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!
Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.
- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.
Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!
Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!
Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.
- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.
torsdag, maj 03, 2007
Mer eller mindre pinsamma helger
Firade 1 Maj i Falun. 80 demonstranter, varav en stor del irakier och palestinier. Internationell solidaritet var alltså ett starkt tema. Mycket sång; Internationalen, Bandiera Rossa, Ååå tjejer. Till min förvåning medverkade några i Fi!
Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!
Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.
Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.
Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!
Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.
Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.
lördag, april 28, 2007
Första Maj i Fokus
Tidningen Fokus brukar jag framhålla som ett sällsynt exempel på aktuell, balanserad journalistik. Men säg mig, hur länge får man vara glad? I senaste numret har en raljant redaktion samlat sig till skitlöjliga ”allt du behöver veta om Första maj”. Läsare som antas vara ”trötta på uttjatade slagord” erbjuds alternativa sysselsättningar såsom: att gå i borgerlig demonstration, att fira EU:s utvidgning, att fika och se på teve, eller att frossa i brittisk nationalism vilket åtminstone är originellt. Men att vara borgerlig eller att slötitta på teve - hur kan det kännas fräscht, ens för blaserat gnöliga krönikörer?
Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.
Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.
Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)
Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.
Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.
Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.
Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)
Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.
fredag, april 27, 2007
Återfunna liberaler
Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.
Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.
Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.
Ännu roligare om de vore fler än två.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.
Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.
Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.
Ännu roligare om de vore fler än två.
lördag, april 21, 2007
Tullinge-tanternas analys
I Tullinge stiger de på, två välklädda och sannolikt högavlönade tanter. Högröstade också, eftersom halva pendeltågsvagnen hör deras bekymmer för en närstående pensionärs sommarsemester. Tanterna är tillräckligt lika för att vara systrar, deras inblick i varandras privatekonomi tyder också på det (”sålde inte du fonder?” – ”var hon inte med och betalade när du köpte Lilltorp?”) De är helt överens om att de ska ställa upp och betala för den närståendes (sannolikt moderns) resa, och låter som två hyggliga borgartanter ända fram till denna snabba analys:
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
fredag, april 20, 2007
Mon Dieu
Använder omväxlingsvis www.dn.se i det att jag förbereder mig på franska presidentvalet. Det förra blev en chock, om ni minns?
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
måndag, april 16, 2007
Jösses fittor!
I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
söndag, april 15, 2007
Jösses flickor
Tillslut såg jag Jösses flickor. Återkomsten, förstås. De förra flickorna såg jag på 70-talet, precis som alla andra grånade tanter i publiken.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
lördag, april 14, 2007
Nation, litteratur, president och andra storheter
Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
fredag, april 13, 2007
Ingen tebjudning
”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
tisdag, april 10, 2007
Lång blick på delad stad
Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)