Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.
En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.
Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.
Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.
Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.
Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar