Jösses flickor

Tillslut såg jag Jösses flickor. Återkomsten, förstås. De förra flickorna såg jag på 70-talet, precis som alla andra grånade tanter i publiken.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?

Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.

Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.

I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.

När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.

Vänta ni. På Återkomsten.