Kosläppet

Igår skrev jag om koordinatsystem. Idag om kor. För trots att helgen varit dystert kall och regnig väntar vi på kosläppet.
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.

Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!

Jag minns sextiotalets familjejordbruk om tio mjölkkor som vi drev uppåt skogen med rispiskor. Då behövdes ännu slåttervall, så att sluttningarna ned mot vattnen markerades av guldgula hässjor. Idag talar jag om halvtidsdrivet eu-bruk för biff, där minsta kalv måste brysselberäknas och därför har gult clip i örat. Men ibland rymmer de fortfarande in bland äppelträden. Och i ett väsentligt avseende är resultatet av ko-bruket detsamma; öppna landskap, för oss som vill se ängarna slutta ned mot sjöarna.

Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).