Jösses fittor!

I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.

Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.

Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.

Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.

Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.