Bygg gärna

I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)

Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.

Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.

Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...