Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?

Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.

Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.

Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.

Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.

I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.

* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson